Skiva: A Little Orchestra - Clocks

För fans av indiepop, vacker orkestrering och fina melodier har ett av årets bästa skivor kommit: A Little Orchestras debut Clocks.

A Little Orchestra låter som en blandning av Belle and Sebastian, Beirut och The Magnetic Fields mer storslagna ögonblick. Om minst två av dessa band faller er i smaken bör ni absolut spana in det här. Det handlar om indiepop spelat av en orkester med stråkar och allt annat som hör till, men utan att få det att låta pampigt.

Det är en finstämd liten skiva, och det känns uppfriskande i dagens musikklimat med en platta som är så här organisk och välorkestrerad, utan att gå och bli för välpolerad.

På de flesta spåren gästar olika vokalister, vilket bidrar till ett göra skivan spännande. Två av mina absoluta favoritsångare sjunger på varsitt spår - Gordon McIntyre från Ballboy och Darren Hayman. Haymans insats tillhör dessutom det allra bästa han har gjort den senaste tiden. Och då tycker jag att allt han har släppt är riktigt bra.

Live har även MJ Hibbett och Elisabeth Morris (från Allo Darlin) gästat bandet, som bildades av Monster Bobby, som även låg bakom The Pipettes. Det verkar alltså som att hela indieeliten i Storbritannien fallit för denna lilla orkester, och är inte det en kvalitetsstämpel, så vet jag inte vad som är det. Nu är det bara att hoppas på fler fina inhopp framöver.

 

Låt: Money Can't Buy Music - After We Were Drunk, But Before We Were Dead

Popbrus gillar Gordon McIntyre, som till vardags sjunger i Ballboy. Självklart gillar vi även Maja Mångård, som en gång i tiden hade ett band tillsammans med Gordon, som de kallade för Money Can't Buy Music. Där bidrog hon bland annat med spoken word-partier om mattematikern Johannes Kepler. På denna lilla popdänga om att ha det gött med polarna, dricka öl och glömma bort omvärlden märks hon inte så mycket. Men lyssna på låten och ta sedan med er den ut i vårsolen för att praktisera låtens text i praktiken. Vill ni ha mer Maja än vad som erbjuds här kan ni alltid läsa intervjun hon gjorde med Popbrus påsken 2010 HÄR.

Veckans skiva v. 15: Ballboy - I Worked On The Ships

Många är de gånger vi här på Popbrus tipsat om Ballboy-låtar. Så när bandet nu befinner sig i studion för att spela in sitt femte album tyckte jag det passade utmärkt att även tipsa om ett av deras album, nämligen det senaste, från 2008; I Worked On The Ships. Är då detta bandets bästa album? Svårt att säga faktiskt. Skottarna har en väldigt hög lägstanivå och allt de släppt är lyssningsvärt och innehåller alla en rad klassiker (enda undantaget är möjligtvis Club Anthems från 2001 som kan bli lite segt i längden, men så är det också en kompilation av tidiga ep-spår).

Ska jag vara ärlig så är nog I Worked On The Ships det Ballboy-album som jag initialt hade svårast att ta till mig. Detta berodde förmodligen på Gordons fyndiga texter, som på den här plattan ibland gick lite för långt enligt mitt tycke. Jag är exempelvis inget jättefan av låtar som handlar om Godzilla. Men även på sömnpillret ”Above The Clouds The Sun Is Always Shining” drar ner helhetsintrycket. Men: återigen Ballboy är likt Bob Dylan citatmaskiner av rang och många är de låttexter som fastnar likt klister i huvudet. Och då inte på ett dåligt sätt. Läs bara följande exempel från ”Disney’s Ice Parade”:

“You left your notes on lesbian sex
On the fishtank in the hall
It took me all afternoon
To read them all
I learned more in that day
Than I’ve ever learned before
I don’t think you and I
Should go clubbing anymore

Last night your mother called to say
Your father’s run away
With the man who plays the polar bear
In Disney’s Ice Parade

She says don’t worry she’s okay
She hated ice-dance anyway
And now she’ll have more time alone
To drink her days away”

I Worked On The Ships är en ganska lågmäld skiva för att komma från Ballboy. De har själva sagt att det är deras folkskiva med tema båtar. Trots lågmäldheten behåller dock bandet sin förmåga att skriva popmelodier att dö för. Och skivan innehåller faktiskt några dansanta spår som “Cicily” och “We can leap buildings and rivers, but really we just want to fly”.

Skivans allra största höjdpunkter kommer i slutet av skivan med låtarna ”Picture Show” och ”Abscent Friends” . Den ena är ganska lugn, medan den andra har mer driv. Men båda har ganska dystra texter om otrohet och brustna hjärtan. Det kan låta gjort. Men ingen gör det som Ballboy

Nu är det bara att luta sig tillbaka och vänta in nästa album som kommer till hösten.

Lyssna på I Worked On The Ships på Spotify!

Konsertrecension: Edinburgh Popfest 22/10-24/10

Kommer lite sent till första spelningen. Dels för att de tidigarelagt den med 20 minuter. Dels för att The Wee Red Bar, där Popfest huserar denna kväll, är undangömd på en innergård. När jag väl kommer in slås jag av två saker. Ett: detta är ett band vars låtar lätt hade kunnat spelas på vilken indieklubb som helst. Två: alla ni som tröttnat på den senaste folkmusikvågen, ni kommer att gilla det här. För Randolph’s Leap spelar klassisk skotsk indiepop, med en härligt nördig sångare som ändå lyckas ta mod till sig att mopsa sig mot publiken. Randolph’s Leap har vissa folkinslag i sin musik. Dels på grund av en fiol – dels på grund av låtarnas struktur. Men till skillnad från de flesta andra band som beblandar sig med folkmusiken, låter Randolph’s Leap den ligga i bakgrunden. Därför kommer även skeptikerna att falla för detta Glasgowband.

Withered Hand är det typiska indiebandet. De sticker inte ut från mängden. Men de är bra: Ett sådant band där enda anledningen att älska dem är att man hörde dem före alla andra band. För det finns tusen band som låter så här. Tusen bra band. Man bör dock tillägga att Dan Willsons röst låter som Daniel Johnstons i mellansnacken och att en textrad faktiskt fastnade hos mig (från faktiskt väldigt fina låten ”Religious Songs"):

”You stole my heart – I stole your underwear”

När ett band öppnar en spelning med två av ens absoluta favoritlåtar i världen, då förstår man att de är bra. Och det gör Ballboy: ”Avant Garde Music” och ”Donald in the Bushes With a Bag Of Glue”. De kanske inte är världens bästa liveband, men med ett låtmaterial som detta, så behövs det knappast: det blir magiska konserter ändå. Det bjuds på några gamla godbitar som ”Essential Wear for Future Trips To Space” och ”A Famous Victory”, men mest nya låtar. Och är de nya låtarna lika bra på skiva som de är live – om de låter disten ligga lika tung på vissa av låtarna – så vet vi kanske redan nu vilka som ligger bakom nästa års bästa album.

När jag dag två återigen anländer sent (denna gång inte på grund av ändringar i schemat eller det undangömda läget – även om The GRV ligger undangömt i en liten gränd) möts jag av det månghövdade bandet Second Hand Marching Band. De får knappt plats på scenen och levererar dansant musik med bland annat dragspel, ukulele, fiol och blås. Lite som ett brittiskt och bättre I’m From Barcelona. Synd bara att violinisten knappt kan få ur sig en ren ton. Men svänger gör det, och det är en helt okej början på dagen. Inte mer än så.

Därefter kommer indiepoparnas eget dansband: Red Shoe Diaries. Dansbandssoundet och –looken är dock något nedtonat sedan London Popfest tidigare i år och bandet har förstärkts med en kvinnlig sångerska. Jag kan inte låta bli att gilla den här dansbandspopen. Och det är här, på en halvstor scen, de hör hemma. Inte som i London, på en halvstor.

En kille med ljus röst står på scenen. Han är sångare i Be Like Pablo. Han säger att nu blir det ”some jumping around and a lot of noise”. Redan här har han förklarat hur spelningen kommer att låta. Det låter stundom som tidiga Weezer, stundom som Pains of Being Pure At Heart, Och det är riktigt bra.

Kanske är det därför, på grund av den fullkomliga knockout Be Like Pablo innebar. Eller kanske är det för att det efter ett tag uppstår en mättnadskänsla av musik som liknar det föregående bandets. Men nästkommande fyra band går mig obemärkt förbi. Pocketbooks, Internet Forever, Kid Canaveral och The Just Joans låter ganska likt varandra. Någon är mer pianobaserad, någon har en stående trummis och ytterligare någen en kvinnlig sångerska. That’s it. Till Internet Forevers försvar bör man dock tillägga att de lyckas med något som Dire Straits lyckades med: att få en Dire Straits-låt att låta intressant.

Kvällens huvudakt – Suburban Kids With Biblical Names – var ett riktigt nöje att se när de var nya för några år sedan. Det är de fortfarande. Men trots att Johan Hedberg spelar sig (rejält) blodig på gitarren, så svänger det inte riktigt lika mycket längre. Och det är något otightare. Dock: det går inte att frångå vilka hits ”Rent A Wreck”, ”Funal Face”, ”Loop Duplicate My Heart” och ”Studenter på flak” faktiskt är. Ja, de spelar faktiskt den sistnämnda, trots att den är på svenska och tillägnar den till Bobby Baby och mig, då vi är de enda i publiken som förstår texten.

Festivalens sista dag utspelar sig i en före detta kyrka som är ganska lätt att hitta, och tillika det gemytligaste spelstället under helgen. Spelningarna drar igång vid halv tre (eller strax innan, för de kommer att ligga lite före schemat under hela dagen). Lokalen är halvfull, trots att det är slutsålt för tredje dagen i rad, med bakfulla indiepopare och musiker. Gordon McIntyre från Ballboy är inget undantag. Han är först ut och inleder passande nog med ”The Hangover Song”. Han spelar några av sina sololåtar, några från Money Can’t Buy Music-projektet och några tillhörande Ballboy. Gordon är fortfarande en fantastisk låtskrivare, men låtarna lyfter inte riktigt lika högt som två dagar tidigare, då han delade scen med sitt band.

Bakfylletemat fortsätter – även om de flesta nu börjat dricka. För rent musikaliskt passar Eagleowl bra så här dagen efter. Aukustisk gitarr, cello och vän sång är väl trevligt. Men inget som fastnar.

Söta Bobby Baby från Hultsfred är nästa ut. Hon blandar elektroniskt med akustisk gitarr och leksaksinstrument. Det kan tyckas trist med en spelning där det mesta kommer direkt från en iPod. Men faktum är att Bobby Babys uppsyn av vettskrämt barn är så pass charmigt att det funkar väldigt bra. Musiken är ju faktiskt väldigt mysig också. Eftersom de ligger före schemat tvingas hon dessutom gå upp och spela några extranummer, då de som kommit för att se henne missat hela spelningen.

Nästa band är en positiv överrasking. Bobby McGees heter de (vilket fantastiskt namn!). De består av en kvinna på banjo och skönsång och en man i stort skägg på ukulele, såpbubblor och grov skotsk sång. De sjunger snälla låtar om tigrar, fjärilar, vänskap och analsex. Det är ballonger, konfetti och glitter. Bobby McGees ÄR glädje.

Festivalen avslutas med en av anledningarna till att jag åkt till Edinburgh: Darren Hayman (tidigare i Hefner). Tänk er Billy Bragg som indiepopare, eller Anna Ternheim som manlig britt. Där har ni Darren när han live framför sina låtar ensam med en distad gitarr eller framför ett piano, dragandes sarkastiska skämt. Ensam man med gitarr/piano sjungandes introverta kärlekslåtar. Hur kul är det? Inte särskilt. Oftast. Men med Darren njuter jag av varenda sekund.

Tre fantastiska dagar är slut. Visst, det blev kanske lite mycket liknande grejer emellanåt. Men pärlorna är många, ölen billig och människorna trevliga. Jag ser redan fram emot nästa Popfest. Var den än kan tänkas gå av stapeln.

Veckans skiva v. 31: Allo Darlin' - Allo Darlin'

Spotify-länk

Det var ett tag sen nu, men det fanns en tid då jag bara lyssnade på smal pop. Sedan kom det av sig. Vyerna breddades och det där glömdes bort lite grann. Men i februari i år bar det av till London och Popfest för att se Ballboy. Och där i virrvarret av bra och mindre bra pop dök de upp; Allo Darlin'.

Igår bar det av till Jönköping för att se bandet igen. Och det var ännu en gång grymt. Allo Darlin' är verkligen ett liveband, med en sångerska i Elizabeth Morris som lever ut sin glädje på scenen. I Jönköping spelade även Moustache of Insanity och Smittens. Men det var Allo Darlin' som dröjde sig kvar när bilen lämnade staden vid Vättern.

Skivan då? Först kan jag säga att detta är klanderfri pop som gör mig glad. Sättningen ukulele, trummor, bas och gitarr sitter som en smäck. Kanske att ukulelen borde komma längre fram i ljudbilden.
”The Polaroid Song” är en klockren hit. ”Dreamin'” likaså, med Max Andrucki från Smittens på Stephin Merritt-klingande sång. ”Kiss Your Lips” är genial, med Weezer-allsången som utbryter i mitten... Och att sno textrader från Johnny Cash är ett grepp som alltid uppskattas.

Anmärkningar?
Ja, två.
De är bättre live.
Låten ”Tallulah” är inte med. Och den är lysande. Elizabeth upplyser dock att den förmodligen kommer att vara med på gruppens nästa album – som hon beskriver som mörkt. Vi får se. Jag tror det kan bli bra.

Jag är i alla fall sugen på mer smal pop.

Intervju med Maja Mångård från Money Can't Buy Music

“Though I'm leaving when the light comes,
I still love you,
More than you'll know,
And maybe the snow,
Will keep the memory for us,
And no matter what comes next there is only you and me,
And the star upon your teeth.”

Vad låten handlar om och vem låten handlar om låter vi vara osagt. Men den har en eggande titel; ”Welcome to Växjö”.

Det är den 12 april. Året är 2003. Gordon McIntyre står på scenen på Lokal Bar i Växjö med sitt band Ballboy. Det är i denna veva låten skrivs. Men denna kväll händer fler viktiga saker än så. I toalettkön kommer ett möte senare under kvällen att ske. Ett möte som leder till att en Växjö-ikon föds…

Maja Mångård är tillbaka i Växjö över påsken för att hälsa på sin familj som ibland kommer tillbaka till staden på helgerna. Det var här hon växte upp. Trots detta blir besöken i staden av alltmer sällan; föräldrarna bor i Stockholm och hon själv i Kalmar. Men det fanns alltså en tid då hon bodde i staden. Då jobbade hon som lärare. Men det var tufft att vara lärare på mellanstadiet. Och alltför stor del av arbetet bestod av sådant som inte var undervisning. Samtidigt kände hon inte kallet som många lärare gör. Så Maja sadlade om till design och började jobba på Ikea via en praktikplats hos dem i Glasgow. Därefter jobbade hon för företaget i London och i Ballboys hemstad Edinburgh. Nu inreder hon visningsrummen på Ikeas varuhus i Kalmar.
– Jag har länge varit intresserad av företaget och så är man allt lite stolt att det kommer härifrån. Faktum är att Gordon är galen i Ikea.

Men det var alltså när Maja Mångård befann sig i sin gamla hemstad Växjö som ett väldigt viktigt möte skedde. Ett möte som gjorde Maja Mångård till en ikon bland Ballboy-fans i Småland. Det var i en toalettkö för nästan exakt sju år sedan som historien om skivan The Universe For Beginners påbörjades. För då både Gordon McIntyre och Maja Mångård var lärare började de att prata med varandra.
– Jag tror att det är så skottar är. Gordon är det i alla fall. Han pratar med alla.
Gordon berättade att han var sugen på att spela i Stockholm. Den stad som Maja turligt nog just då bodde i.
Den våren spelade Maja en del med Ballboy i Sverige. Eller kanske snarare med Gordon. För den våren var Ballboy nästan detsamma som Gordon McIntyre. Bland annat spelade de på festivalen Spring In Paris i Stockholm, där även nykomlingarna José Gonzales och Jens Lekman uppträdde.

När Maja sedan flyttade till Edinburgh bildade de två bandet Money Can’t Buy Music.
– Gordon var just då väldigt intresserad av elektronisk musik, och satt hemma och pillade med GarageBand på datorn.
Skivan var en lång process. Först spelades en singel om Johannes Kepler in; ”We Will All Asphyxiate”. Sedan tog det tre år innan albumet kom ut. Mycket på grund av Gordons späckade schema med Ballboy och soloutflykter på teatern. Innan den väl släpptes putsade han dessutom till resultatet.
Skivan spelades in i Gordons sovrum.
– Det ska höras i musiken, den ska kännas hemsnickrad och personlig.

Bakom The Universe For Beginners står framförallt Gordon. Det är han som står bakom text och musik. Om man ska göra det enkelt för sig. Men bakom texterna ligger filosofiska diskussioner de två bandmedlemmarna emellan.
– Jag läste en del filosofi då. Det var så Johannes Kepler kom in i texten på skivan.

”When Johannes Kepler was staring at the planets
and looking at the ellipses and the arcs that they made in the sky
he thought about a lot of things.

About the way that they moved and the way that they interacted with the world
But he thought about something else too.

He thought about music.”

Dessutom bidrog Maja med fiolslingor som hon själv komponerade.
– Och jag sjunger ju på skivan också. Hellre än bra.
Det var även hon som kom på bandnamnet Money Can’t Buy Music.
– Det är roligare när musiken inte handlar om pengar. Samtidigt som det är lite av baksidan med det som kallas skivdöden, att det inte längre går att leva på sin musik. Å andra sidan är den fantastiskt med den tillgång till ny musik vi har fått de senaste åren.

När skivan släpptes recenserades den i de flesta brittiska tidningar och bandet spelades även på Radio One. Men skivan uppmärksammades även i Sverige av en recensent; Andres Lokko. Lokko hyllade bandet och jämförde dem med Arab Strap.
– Det var skitkul att han gillade det, fast det är ju alltid tråkigt att jämföras med andra.
Money Can’t Buy Music har totalt haft tre spelningar. Samtliga i Storbritannien.
– Gordon är van att ha ett helt band bakom sig när han spelar, därför tycker han att det är tråkigt att stå på scenen med samplingar i bakgruden.
Ovan citerade låt om Kepler har även använts vid ett brittiskt universitet, vid undervisningen om just Kepler.
– Gordon fick reda på det i ett mail, där han som använde låten frågade om det var okej. Jag minns tyvärr inte vilket universitet det var dock.

Kommer det någon uppföljare till The Universe For Beginners?

– Gordon har inte mycket tid just nu, men om han får tid till en uppföljare så kommer jag inte att säga nej. Jag önskar att jag kunde säga att jag har något annat projekt på gång, men det har jag inte tyvärr. Jag har inte hunnit upptäcka Kalmars musikliv riktigt än. Fast det är inte som i Växjö heller, historiskt har det kommit fler popband från Växjö.

Vad lyssnar du på för musik?

– Jag lyssnar mycket på klassiskt och mycket på skotsk pop. Det kommer otroligt mycket bra musik därifrån. På sistone har det blivit en del Magnetic Fields också. Men bara deras äldre grejer. Jag har fortfarande inte hört deras senaste. Men just nu lyssnar jag nog mest på Kite. De är ju halvt härifrån staden.

Har du mycket koll på musikscenen här i Växjö?

– Jag fascineras av The Ark. Inte för att jag gillar deras musik – även om deras tidiga låtar var riktigt bra – utan för att de testat så mycket. Som Melodifestivalen, det gör dem intressanta. Men som sagt är jag ambivalent till deras musik.
Vi spelade en gång på samma festival som Esther. Jag gillade dem, de hade väldigt mycket energi på scenen. Finns de fortfarande?

Ja.

Och så gillar jag Surrounded också. Det är elektroniskt och rockigt. Jag rekommenderar dem verkligen!


Om ni – likt oss på Popbrus – inte kan få nog av Maja, titta in här igen på fredag, då hon tipsar om fem låtar som hon associerar med våren.

London Popfest, 100 Club, London, 27/2

London Popfest är en fyrdagarsfestival som bjuder på mer eller mindre känd indiepop. Ni får nu en liten resumé av lördagens spelningar på 100 Club i London, och tips på bra indieband som är nästan helt okända i Sverige.

Gordon Mcintyre, sångare i bandet Ballboy som var sist ut på lördagen, bjöd på en kort solospelning och öppnade därmed lördagens festivaldag på ett perfekt sätt. Han spelade låtar från sin solokarriär, från Ballboy och från bandet Money Can't Buy Music som han har ihop med svenska Maja Mångård. Bästa låt var avslutande I Lost You, But I Found Country Music (en låt som Popbrus tipsat om i låtlistan om Skottland, länk här).

Efter Gordon var det dags för Plouf!, ett otroligt omusikaliskt band och varken de eller publiken visste vad de gjorde där.

Det tredje bandet var Red Shoe Diaries från Nottingham, ett band som låter bättre på skiva än live. Det lät lite för mycket demoband över dem och vissa låtar var väldigt "dansbandiga", om genren dansbandsindie inte funnits förut så är den härmed uppfunnen.

En kvinnlig stående trummis, tillika sångerska, tillsammans med elgitarrist och basist som spelar tweepop, så kan norska Soda Fountain Rag sammanfattas. Egentligen består bandet endast av Ragnhild Hogstad Jordahl som på skiva spelar alla instrument själv. Live låter Soda Fountain Rag väldigt bra, det är tight och händelserikt men tyvärr hade Jordahl ingen bra sångdag då rösten sprack flera gånger mot slutet av spelningen (något hon visade sitt missnöje mot). Soda Fountain Rag har släppt en skiva för det irländska bolaget Yes Boy Ice Cream, vilka även släppt svenska Suburban Kids With Biblical Names fria i Storbritannien.

Ett band att hålla koll på i indiepopsvängen i framtiden är Standard Fare från Sheffield som bjöd på en av de bästa spelningarna under lördagen. Det som får Standard Fare att sticka ut från mängden är sångerskan och basisten Emma Kupa som har en otroligt bra röst för genren. I övrigt består bandet av sångaren och gitarristen Danny How och trummisen Andy Bez. Den 29 Mars släpper bandet albumet The Noyelle Beat för skivbolaget Melodic Records och har efter det ett tjugotal spelningar bokade i Storbritannien och i USA fram till i sommar. Gå in på deras Myspacesida och lyssna framförallt på låtarna Night With A Friend och Dancing som en första lektion i ämnet Standard Fare.

Allo Darlin' stod för glad och svängig indiepop lite åt Hello Saferide-hållet. Sångerskan Elizabeth Morris har likheter med Annika Nordin både till utseendet och till sångrösten. Musiken byggs ofta upp kring Morris ukulele med gitarr bas och trummor. Just ukulelen passar väldigt bra i genren och bidrar till ett något annorlunda sound (tyvärr försvinner den ibland i ljudmassan). Låtarna The Polaroid Song och Kiss Your Lips, som båda finns på deras Myspacesida, gjorde sig bäst live.

Bandet som fick igång publiken bäst var helt klart det sedan tidigare nedlagda Dorotea från Göteborg som gjorde en återföreningsspelning på London Popfest för att sedan återgå till det döda. Punkpop i form av korta och enformiga låtar som nog uppskattas bäst av den gedigna grupp människor som följd bandet sedan starten (som alla verkade ha hittat till 100 Club för att se sina hjältar för en sista gång en gång till). För alla andra så är Dorotea ganska tråkiga och intetsägande, förmodligen är det ingen som sörjer att Dorotea åter igen är nedlagt förutom de tjugotal som sjöng med i It's Gonna Be Me och My Guilty Conscience. Bandet gör sig mycket bättre på skiva än live.

Näst sist ut var bandet Shrag som spelade någon form av noiseindiepop. Efter att ha förstått att bandet var en av de stora bokningarna till lördagen så var besvikelsen lite av ett faktum då bandet bjöd på en bara halvbra spelning med låtar som inte stack ut ur mängden.

Kvällens stora akt och anledningen till att Popbrus befann sig på 100 Club var avslutande bandet Ballboy från Edinburgh i Skottland. Man startade med klassiska Avant Garde Music och fortsatte sedan i samma anda med snabb tweepop. Trots att låtarna sällan innehåller fler än tre ackord så blir låtarna aldrig tråkiga, mycket tack vare Gordon Mcintyres melodier och texter som håller fast lyssnaren. Ballboy bjöd på tre-fyra helt nya låtar som var några av spelningens bästa och ett nästa album verkar väldigt lovande. Som extranummer spelade man Sex Is Boring som var kvällens bästa låt.

Ballboy släpper nytt

Som om det inte vore nog att Gordon McIntyre är aktuell med skivan The Universe For Beginners tillsammans med Maja Mångård från Växjö under namnet Money Can't Buy Music. Eller att han nyligen släppte skivan Midsummer A Play With Songs, en skiva med Gordon-låtar till - precis som namnet antyder - en pjäs. Nej, Ballboy, där Gordon sjunger finns med på skivan Avalanche Records Charity Christmas Album. Money Can't Buy Music bidrar även de med en låt.

Men den stora nyheten är: 2010 kommer ett nytt Ballboy-album, som just nu har titeln The New Album. Det är uppföljaren till 2008 års I Worked On The Ships. Även 2010 bjuder alltså på fina melodier med roliga och tänkvärda texter. Framförda med skotsk dialekt.
Indiepopen lever!