Veckans skiva v. 41: Moustache of Insanity - Album of Death

Det här är sista gången jag skriver om veckans skiva på ett tag framöver. Jag väljer därför att bjuda på en liten specialare…

Moustache of Insanity heter ett en duo från London bestående av svenske Nik Vestberg och basisten i Allo Darlin Bill Botting. Bandet har tidigare släppt två album, ett minialbum och en ep. Samtliga hemmainspelade, fyndiga och ganska mesiga. I år kom deras första hi-fi platta, och tillika årets bästa mespopalbum, Album of Death. Bandets svenska halva, Nik, får nedan själv recensera skivan...


Galenskapsmustaschen – Dödsskivan. Låter ju riktigt bra även på svenska. Vår första "riktiga" skiva, med ett "riktigt" omslag och inspelad i en "riktig" studio. Det är kanske därför det inte känns riktigt som oss. Vi kanske aldrig har sett oss som ett "riktigt" band. Men efter mer än tre år kanske vi är det. Skivan har varit ute i två månader nu och jag har faktiskt ingen aning om hur det går för den. Jag tror definitivt att vi har gett bort fler än vi har sålt. Folk verkar tycka hyfsat bra om den, men själv har jag inte bestämt mig än. Jag är givetvis stolt över vad vi åstadkommit. Tolv låtar inspelade och mixade på mindre än 22 timmar, det är ju inte illa. Och jag älskar verkligen omslaget som vår kompis Duncan Barrett gjorde. Men tycker jag om att lyssna på den? Ibland kanske. Det är lite upp och ner. Jag tycker om alla låtarna, men tycker mest om att spela dom live, då det låter som oss, lite smått kaotiskt med massa fel noter och bortglömda textrader. Skivan låter lite för rent tycker jag nog. Och det är ju den det handlar om här. Låt oss gå igenom den låt efter låt.

"Intro": en helt underbart dialog från filmen Sexplorer. Den passar perfekt och är alltid del av vår "uppvärmning" när vi spelar live. Jag tror jag gjorde bakgrundsmusiken för länge sedan när jag försökte lära mig använda Garageband.

"Talk-along": Den här låten skrevs faktiskt för flera år sedan och jag har tidigare spelat in en helt annorlunda version. Min flickvän spelar också i ett band [Allo Darlin'] och många av hennes texter handlar om mig. Det blir ju lätt så att man skriver om sina nära och kära. Ibland så känns det konstigt att lyssna på hennes musik. Det blir som en ensidig konversation där jag inte har någon chans att ge min synpunkt på saker vi upplevt tillsammans. Kanske den mest "allvarliga" låten på hela skivan.

"We Need More Awesome": Det här är nog den populäraste låten vi någonsin skrivit. Alla verka gilla den. Kanske mest därför att Chuck Norris faktiskt är skitcool. Sedan har den ju teknotrummor på slutet också!

"Dinner Party": Bills låt, fast jag skrev verserna som jag sjunger. Vet faktiskt inte vad som ligger bakom, men en sak är säker: Come Dine With Me är det bästa programmet på brittisk TV (Halv åtta hos mig heter den svenska versionen tror jag). Bill spelade faktiskt gitarr på den här låten, men av någon anledning tog han bort alla spår av det under mixningen.

"Lynn Lowry": En bortglömd men helt underbar skådespelerska. Lynn är med i flera av mina favoritfilmer från 70-talet, som t ex I Drink Your Blood, Shivers och The Crazies.

"Argh! No!": Mer skräckfilmer. Den här låten är vanligtvis den sista låten vi spelar live. Det är omöjligt att sjunga något annat efter allt skrikande.

"Up, Down, Left, Right": Den här låten handlar egentligen inte om någonting. Ett av mina första försök att göra något chiptune-aktigt.

"Superiority Complex": En annan av Bills låtar.

"Dancing With Emma": Emma Goldman är en av de mest fascinerande människor som någonsin levt. Hennes självbiografi är ett måste.

"Alright": Jag förstår nästan aldrig riktigt vad Bills låtar handlar om. Men det kanske inte han heller gör.

"Laughing Scales": Jag är mellan storlekar. Medium är alltid för stort och small är ganska ofta lite väl litet. Så vad gör man? Jag försöker alltid gå ner lite i vikt så att jag kan använda alla saker jag har i garderoben. Känns bättre än att försöka äta upp sig till medium.

"Battery": Bill igen. Om ett ipodbatteri som tar slut. Eller handlar det om något djupare?

"16K (monster bleep version)": Den här låten fanns på vår första EP. Jag tyckte det var dags att återbesöka den med lite mer elektroniskt oljud i bakgrunden...

Som sagt, om jag ska klaga på något så tycker jag nog skivan låter lite för bra. Inspelningen menar jag då alltså. Kanske mest för att man verkligen kan höra vad jag sjunger om och att mina texter då verkar så löjliga/meningslösa, vilket de kanske är. Men jag blir så paranoid. Är det verkligen okej att skriva låtar om Chuck Norris, spindelfobi och skräckfilmer när man är 32 år gammal? Jag får hoppas det, då det faktiskt är mest sådana saker jag sitter och tänker på. Det finns nog alldeles för många allvarliga låtskrivare där ute. Man måste väl ha lite kul också.

Nedan kan ni lyssna på skivan:


Allt som bandet släppt kan laddas ner HÄR!

Intervju: Mattias Alkberg

På onsdag släpps Mattias Alkbergs nya platta Anarkist. Sjätte soloplattan och andra för i år (om man räknar med splitalbumet han gjorde med Pascal). Skivan recenseras här på Popbrus samma dag som den släpps.

Det var en glad Matti som svarade på en brusig telefonlinje när vi ringde upp. Nedan ser ni vad han hade att säga:

Förra sommaren träffade jag Conny Nimmersjö på en av dina spelningar. Jag frågade honom varför du inte spelade med Sveriges bäste gitarrist, och han sa: "Det gör han, han spelar med Jari Haapalainen". Hur kommer det sig att Conny är med på nya skivan?

Han är bara med på tre låtar... Vi började hänga för något år sedan. Jag gillar hans platta som fan och han gillar mina skivor. Så vi blev kompisar.

Vem är bäst gitarrist då, Conny eller Jari?

De är helt olika gitarrister och båda är bäst på det de gör. Jonas, som spelar i mitt band Nerverna, är också bäst.

Nya skivan, Anarkist, har ett mer välpolerat och lättillgängligt sound än tidigare. Hur kommer det sig?

Jag hade fulländat det andra. Nej, men vi spelade in på ett annat sätt och hade mer tid. Tre veckor. Då hinner man få det att låta så här.

Skivan spelades in i Luleå. Vad har Norrbotten betytt för ditt konstnärskap?

Mer än jag vet förmodligen. Det har nog färgat mig jättemycket. Men jag vet inte hur. Och det är svårt att säga om Norrbotten påverkat mig mer än vad exempelvis Göteborg gjort med Henrik Berggren.

Det här är ditt första album som inte innehåller en cover. Varför?

Det här är en annan sorts skiva än de jag tidigare gjort. Det känns mer som ett album. På till exempel Nerverna hade alla låtar kunnat vara singel och det var mer som en samling låtar. Här ville jag mer följa en röd tråd och då ville jag inte ta någon annans text. Men jag fortsätter att göra covers.

Med skivan följer också en bok, hur kommer det sig?

Skivan var mixad och klar i januari. Men jag fick jobb i våras och kunde inte åka ut och spela, och det ville jag, så då sköt vi upp släppet. Jag tycker dessutom bättre om att släppa på hösten. Då hann projektet svälla. Texterna på skivan är mycket JAG, JAG, JAG! Nästan så att man spydde. Och då kunde vi väl lika väl skruva åt det lite till och ta med fler texter om mig. Men jag hann inte skriva något nytt, så det fick bli gamla texter. Och det passar bra. För några av låtarna är också gamla. De var med redan på BD-tiden.

Vilka då?

"Lys upp mig som en stjärna", men den hade ingen text innan. "Allting är drömt". "Asterism & Obeslisk", den hade dock helt annan text och andra ackord. Och "Helgen v. 51".

På den är din dotter med, hur blev det så?

Hon kom förbi studion, och vi tänkte att det skulle vara grymt om hon var med, så vi frågade henne och hon gillade det. Så vi skrev om texten för att det skulle funka. Det var en ren slump.

Vad tyckte hon om det. Det är trots allt en ganska mörk text?

Hon vet att jag bara hittar på. Jag skriver inte terapeutiskt, som vissa andra tydligen gör. Mina texter är sällan självupplevda.

"Född fel" är också en duett. Men med Magnus Ekelund. Varför blev det en duett?

Magnus var med och skrev låten och vi ville gärna göra något ihop. Jag älskar Magnus röst, och skivan han släppte tidigare i år (Svart flagg av Magnus Ekelund & Stålet).

"Född fel" är den låt som tog längst tid att spela in på Anarkist. Jag gjorde om alla akord. Men jag är jävligt nöjd med den.

Vilken låt är bäst på Anarkist?

"80 vårar" och "Allting är drömt". Det tycker jag nu i alla fall. Men det ändras hela tiden.

"Allting är drömt" för att vi verkligen fick till den, och gjorde den ännu bättre än den redan var. Det är en gitarrsymfoni. Det är mäktigt.

"80 vårar" var en av de sista låtarna vi spelade in. Den består av så lite. Text och gitarrslinga, och ändå blev det så jävla bra!

Tidigare i år släppte du skivan Allt det här tillsammans med Pascal. Vad tycker du om den?

Den är jättebra. Särskilt deras låtar. Jag är inte riktigt nöjd med mina låtar. Eller i alla fall inte "Mitt smutsiga blod". Versionen som är med på Anarkist är mycket bättre. Pascal är Sveriges bästa band genom tiderna. Och deras låt "De är farliga" kan vara en av världens bästa låtar genom tiderna. Så bra låtar kommer jag aldrig att göra. Det var en ära att spela med dem.

Vilken skiva är bäst Allt det här eller Anarkist?

Det vet jag inte. De är från samma inspelning. Det är upp till dig att avgöra vilken av dem som är bäst.

Det är en ständig rörelse mellan dina skivor. Ingen låter som den föregående. Varför?

För att jag vill det. Jag riktar mig inte till någon, har ingen målgrupp. Jag tänker inte "Nu ska ni få se!". Jag gör det jag känner för.

2009 släppte du en soloplatta och en med Bear Quartet. 2010 kom ytterligare en Bear Quartet-platta. 2011 blir det alltså två soloalbum. Och i januari kommer en ny diktsamling. Hur hinner du?

Det är det här jag gör. Skriver. Dag ut och dag in.

Det är fortfarande mycket politik i dina texter. Är det viktigt med politiska texter?

Det är inte viktigt alls. Jag ser inte mina låtar som politiska, men alla säger till mig att de är det. Kanske är det för att jag har åsikter över huvud taget? Kankse är det ovanligt? Folk kanske inte har åsikter längre...

Jag har en låt på nya skivan där jag sjunger om valet förra hösten. Men det var mest för att jag ville ha med en tidsmarkör, och inte för att vara politiskt. Även om det är otäckt att Alliansen gick framåt och att SD kom in i Riksdagen. Men det är ingenting jag tänker på ständigt. Nästan aldrig faktiskt. Jag tänker mer på hur jag ska få pengar till mjölk och fritids. Jag tänker på filmer och böcker och tv-serier. På språket i stort...

Men jag sjunger om det som känns viktigt. Även om det kan vara påhittat ibland.

Det är mycket ångest i dina låtar också. Varför?

Jag vet inte. Det är en känsla som är svår att definiera. Så jag vill utforska det. Det är tacksamt att skriva om på så sätt. Min och andras ångest. Ångest, döden och barnen är väl mina huvudteman. Jag gör nog väldigt allvarlig musik...

Vad händer framöver?

En turné hoppas jag. Men inga datum är bokade ännu. Och så kommer en diktsamling i januari. Sen gör jag väl en skiva till.

Och vad händer med Bear Quartet?

I nuläget inte mycket. Jag vet inte vad som kommer att hända framöver heller. Men så är det med Bear Quartet. Vi går på instinkt.

Du har hållit på länge nu. Men aldrig riktigt slagit igenom kommersiellt. Hur orkar du hålla på?

Jag har aldrig tänkt på det i sådana termer. Jag har inte tålamod nog att satsa på ett genombrott. Och jag vet inte heller vad det skulle innebära. Jag bara gör en grej och sen gör jag nästa. Det är kul om folk gillar det och det vore kul om ännu fler gillade det. Men det kanske skulle bli sämre ifall folk började gilla det?

Intervju med Trummor och Orgel

Bandet Trummor & Orgel består av bröderna Andreas och Staffan Ljunggren som med hjälp av instrumenten som ger bandnamnet skapar instrumental jazzinspirerad psykadelisk pop. Nästa vecka, den 21 september, släpps bandets nya skiva Out Of Bounds och med anledning av det så har vi gjort en liten intervju med bandet.

Missa inte heller vår tävling där ni kan vinna två biljetter till Trummor & Orgels spelning på Fasching i Stockholm på torsdag den 22 september (länk här).


Hur kommer det sig att ni började spela tillsammans? Var det av gemensamt intresse eller helt enkelt av smidighetsskäl i och med att ni är bröder?

Det var egentligen inte helt självklart att vi började spela ihop, framförallt inte på den här sättningen. Det var först när vi flyttat till Uppsala för att plugga som vi fick började dela samma musikintresse. Och mycket fokus på 60-talsmusik såklart. Anders hängde på sig basen i början, men övergick ganska snart till orgeln. Vi lirade med andra musiker ett tag då men av olika orsaker utvecklades Trummor & Orgel till att bli vårt huvudfokus.

Ni hade ett lyckat samarbete med Ebbot Lundberg från The Soundtrack Of Our Lives, hur blev detta samarbete till?

Vi blev medbjudna på Soundtrack Of Our Lives skandinavienturné 2006, tack vare att Ebbot fått vår första skiva i handen. Så vi blev ett extra förband på utvalda spelningar. Vet inte hur nöjda det ordinarie förbandet var med det, vi tog ju tid och plats såklart. Men vi var skitnöjda och Ebbot agerade ljustekniker åt oss på de spelningarna. Men det var först på en spelning i Göteborg efter turnén som samarbetet tog fart på riktigt. Ebbot var på konserten, men drog hem direkt efteråt, vilket vi tyckte var lite märkligt. Men dagen efter fick vi ett mess att han hade skrivit en text till Rest In Peace. Vi spelade in den och gav ut den som singel tillsammans med Tomorrow Will Tell, som han också skrev text till. Sen fick vi en del live-förfrågningar och sen dess har vi ju spelat en hel del ihop.


Även Magnus Carlson har gästat ett flertal av era spelningar, berätta om det?

Ja det var ganska roligt, för när han visade sitt intresse för att göra nåt ihop med oss så var det ju precis när vi spelade in nyss nämnda låt med Ebbot. Så Ebbot sa ganska direkt att "han får ställa sig i kö". Men det blev så att vi lirade in en låt med Magnus också, vilket också var grymt kul. Vi har ju senare spelat live med båda två, och till och med gjort en tur till Norge allihop tillsammans. Blev hur lyckat som helst!

I pressreleasen för er kommande platta Out Of Bounds så skriver ni att ni sedan länge vant er att jämföras med bland andra Hansson & Karlsson, Jack McDuff och Jimmy Smith. Känner ni att ni allt för lätt blir jämförda med dessa musiker på grund av ert val av instrumentering eller tycker ni personligen att vissa likheter trots allt finns?

Jo, det är ju lätt att man gör den kopplingen just på grund av sättningen. Och orgeln har ju sitt sound. Vi har väl egentlligen inget problem med att Hansson & Karlsson nämns titt som tätt, de är ju givetvis en förebild. Men jag kan tycka de är lite synd att man ser så ytligt på det, bara skrapar på ytan. Musikaliskt skiljer det sig egentligen ganska mycket tycker vi själva, och vi låter oss inspireras av så mycket mer musik än bara den orgelbaserade.

Som inspiration nämner ni istället Small Faces, The Charlatans, Procol Harum, Deep Purple och Spencer Davis Group. Finns det några nyare band som ni inspireras av?

Precis, 60-talets musik var ju det som fick oss att spela ihop. Men att bara stå och hoppa på ett ben är ju inte så lyckat. Det vi försöker göra är att lägga in nyare element och sätt att tänka som vi lånar från nyare musik. Så självklart lyssnar vi en hel del på nytt också. Men ny musik för oss är ju allt från 1990 och framåt, haha...

Är det ett aktivt val att er musik är instrumental?

Absolut. Instrumentalmusik är mycket friare, och duoformatet är bra för att kunna få det så dynamiskt som möjligt. Dessutom blir en helt annan grej att ha sångare, man flyttar automatiskt fokus till sången och lyssnar på ett annat sätt. Vi spelade i band med sång tidigare, och gör gärna det fortfarande, men inte i huvudsak med Trummor & Orgel. Innehållsförteckningen finns i bandnamnet. Ska vi ha sång på våra låtar så får det vara folk som kan sjunga på riktigt, som Ebbot och Magnus, och då i form av gästspel. Instrumenteringen är nog i sig själv och dessutom slipper man koncentrera sig på att skriva texter.

Hur namnger ni era låtar, när det inte finns någon text att utgå från?

Det blir mer utifrån en känsla. Namnet på låten är ju det enda skrivna vi har som kan vittna om vad vi tycker att låten handlar om. Och det är inte alltid vi har samma uppfattning, men det brukar landa i nåt som vi båda enas om. Däremot undviker vi att skriva folk på näsan, det är ju roligare när folk lägger in sina egna idéer i musiklyssnandet. För så fort man har en text så blir ju innebörden i låten väldigt given. Dessutom är man generellt mer känslig för hur en sångare låter. Vi uppskattar friheten i det instrumentala uttrycket och kommer fortsätta på den inslagna banan framöver.

Out Of Bounds recenseras på Popbrus samma dag som den släpps, onsdagen den 21 september.

Intervju med Idiot Wind

Bakom artistnamnet Idiot Wind står Amanda Bergman som med hjälp av piano och hennes snyggt hesa sång skapar emotionell och vacker musik som lutar sig något åt den populära amerikanagenren, dock utan att det känns gjort eller förutsägbart. Förra året släppte hon en EP på det egna bolaget Häst och nästa år kommer hennes debutalbum släppas på samma bolag. Förra hösten turnérade hon med The Tallest Man On Earth och på lördag spelar hon på Hultsfredsfestivalen (samma dag spelar The Tallest Man On Earth och man kan ju alltid hoppas på en duett mellan de två). Artistnamnet Idiot Wind är hämtat från Bob Dylans låt med samma namn.

Via mail har vi ställt frågor till Amanda angående det egna skivbolaget, om hennes influenser och hur viktiga de är, och vad hon har förväntningar på sin spelning på Hultsfredsfestivalen.


Hej Amanda,

Är årets upplaga av Hultsfredsfestivalen den första du besöker eller har du varit där tidigare? Om ja, har du några speciella minnen?

Jag har aldrig varit på Hultsfredsfestivalen förut. Så några minnen har jag inte ännu.


Vad har du för förväntningar på din spelning på Hultsfredsfestivalen?

Förväntningarna är att det ska gå någorlunda mycket så som jag har tränat på. Annars så är det som det är med det.


Förra året släppte du en EP på eget bolag, var det en självklarhet för dig att släppa den på egen hand?

Det här kan jag ju prata i ett år om, men det kanske jag inte ska. Jag tar det kort. Om det faktiskt var en självklarhet vet jag inte, men det kändes bra att göra det på det viset jag gjorde det. Just då. Den stora frågan handlar ju egentligen om vad man är ute efter, vad man värderar, hur man värderar och vad man har för tidsaspekter på saker och ting. Både kring själva musiken och resten av livet.

EP:n var inte menat som ett regelrätt "släpp" mer än att det var nån slags nödvändighet att ha för en turné jag skulle ut på. Jag kände mig inte redo att göra en hel skiva just då och det blev dessutom en rätt så bra milstolpe för huvudet att få i den ganska flytande tillvaro som annars präglar en musikers. Eller de flesta musikers kanske i alla fall. Så att det känns lite som att man har gjort nåt, inte bara gått runt och gaggat. Att vara av nytta. Sen, eftersom den primära intentionen inte var att göra stort väsen av eller att försöka tjäna pengar på den där så tedde det sig ganska onaturligt att hålla på att ge bort en massa rättigheter och halva fikakassan till nån eller nåt, bara för att. Då är det bättre att, om man som jag inte har så bråttom med saker och ting, att låta saker jämna ut sig över tid. I framtiden vore jag absolut intresserad av att jobba med ett regelrätt skivbolag, men inte förrän det behövs eller när man vill slå på stortrumman.


På din hemsida står det att ditt debutalbum kommer släppas nästa år, hur långt har du kommit i arbetet till det? Kommer låtarna vara uppbyggda på samma sätt som på din EP med piano och sång som grund?

Jag har gjort klart de flesta låtarna, det är väl kanske egentligen just så långt jag har kommit. Ska försöka börja spela in så fort jag får tid och hoppas jag att det då kommer att visa sig hur låtarna ska komma att bete sig till slut. Min ambition är väl att det ska vara lite annorlunda än vad man vanligtvis skulle förknippa min musik med, men det kommer ju inte hända. Och det är lugnt. Jag börjar inse att det flimmer av intentioner man har om hur man skulle vilja ha sin musik kanske förverkligas nånstans först tre till tio skivor senare. Om ens någonsin. Om man nu gör tio skivor. Den eviga jakten på ens egen näsa.

Men om man bortser från sådant så tror jag verkligen att det ska gå att få ihop det på ett bra sätt. Det blir roligt. Jag ska försöka få in lite goda vänner som kommer att få stampa runt och göra jordgolvet finare. Men grunden är fortfarande piano och sång, ja.


Hur går du till väga när du skapar musik?

Jag spelar lite piano och hittar kanske på nåt. Först melodi och sen text. Om man får det att limma. Annars kastar man och harvar vidare i träsket. Och gör man det tillräckligt ofta så brukar man få ut nåt tillslut. Är det riktigt bra så glömmer jag alltid bort det sekunden efter. Lite frustrerande men ändå lätt att förstå på nåt sätt. Alltså att om man på nåt jävla vänster lyckas frikoppla sitt huvud tillräckligt mycket för att man inte skall kunna vara momentärt medveten om vad man just gjort och glömmer bort är chansen större att glömskan kom just för att man lyckades pricka in sig i den undermedvetna smarthjärnan som bygger ihop bra saker som inte är forcerade. Det är som att man är framför en sån där karusell man hade på lekplatserna med bänkar och skit som man var tvungen att snurra på själv för att få fart på. Lyckades man sedan mot förmodan ta sig upp på den i farten genom att hoppa in i det lilla glappet mellan alla järnrören så var det jävligt vackert sen ett tag. Att liksom få spinna runt i sin egen gjorda fart och blåhålla sig i mittenstolpen. Ungefär så är det med musik också. Tycker jag. Men oftast hoppar man förstås rakt in i järnstolpen eller så får man inte ens upp farten utan får be ens stackars kompisar om hjälp och det är väl där allt runt omkring en spelar roll. Händelser, saker man ser, natur, djur. Musikaliska influenser och så.


På tal om influenser, vad har du du för influenser, och hur pass viktiga tycker du att influenser från andra band och artister är?

Som jag försökte förklara nyss på nåt halvskumt sätt så är det ju hemskt viktigt. För allt. Inte bara när det kommer till att göra musik. Men om man har som mål att man ska bli en snäll och bra människa tror jag man får bra hjälp av musik. Eller andra kulturyttringar för den delen. Genom att lyssna på musik har jag nog lärt mig det mesta vettiga jag känner att jag vet. Det är alltså på det sättet jag känner att jag får det största utbytet. Att det genererar kunskap, i brist på bättre ord. Att det ger en perspektiv, att det ger dig en större verklighet så att man kan ta sin egen trasa till person och skicka dennes bekymmer på rast för man helt plötsligt förstår att man är en del av ett större sammanhang och man börjar tänka med luft i huvudet igen. Och så tar man sig framåt så. Som till exempel Bob Dylans musik, jag tror inte att jag känt en enda känsla i livet ännu som jag inte lyckats hitta igen i hans musik. Och då när man hittar det här ordet eller den där tonen eller vad det nu kan vara man inbillar sig kan ha nån anknytning till ens egna tankar så kan man släppa taget om den känslan och ge sig på nästa i kön. Borsta och tvätta. Och så lär man sig.

Eller de bilder jag får i huvudet av The Tallest Man on Earth's musik. som om att allt sitter ihop med allt annat och är bra och storartat och allt på samma gång. bilder och känslor och färger jag aldrig skulle kunna provocera fram utan musiken. Eller Tom Waits som ger mig en jävla massa mod och hopp, humor och sammanhang. Eller Bill Callahan som får en att tro på ordlös kunskap. Eller Nurses som fyller en med så mycket värme att man tror att växthuseffekten är ett skämt och att hela världen är ett snällt, friskt och välväxt barn för evigt. Eller att låta huvudet gå på cirkus genom att sätta på Beach House och somna. Eller Timber Timbre som påminner om att allt är tidlöst. Eller Bon Iver som färgar ens huvud i terracotta. Bara på kul. Eller Alí Farka Touré och Toumani Diabate som är de enda människorna jag kan flyga flygplan med i öronen. Alltså det finns så mycket musik jag tycker om. På lika många olika sätt förstås. Och jag är så fruktansvärt glad över att det bara fortsätter att komma nytt guld. Hela tiden.

Missa inte Idiot Winds spelning på Hultsfredsfestivalen på lördag klockan 21:00. Här kan ni lyssna på hennes EP från 2010.

Emil Jensen om nya skivan

Om hur nya skivan låter:
– Jag kommer från det elektroniska, och de två första skivorna var mer åt det hållet. Förra skivan var inspelad mer eller mindre live, som på det goda 70-talet. Jag gillar båda tillvägagångssätten, så därför är nya skivan en hybrid; stråkorkester blandas med trummaskin.

Om skivans tema:
– Jag märkte att låtarna började handla om artistvärlden, så därför ser jag tillbaka på en töckning tid innan första skivan i texterna. Skivan handlar mycket om just tid. Jag har alltid valt att gå framåt och bakåt och i sidled i mina texter. I mitt mellansnack handlar det mer om nutid.

Om låten ”Lite väl John och Yoko:
– Jag har genom åren byggt upp ett universum av fiktiva karaktärer. Ett universum som jag nu kan plocka ifrån. Till exempel så är morbrorn i ”Maj förra året” med på nya skivan i låten ”Lite väl John och Yoko”. Fast den här gången är det ur hans perspektiv. Mina egna minnen börjar mer och mer kännas som rykten, medan fiktionen i låtarna känns som verklighet. Därav namnet Rykten på nya skivan.

Om låten ”Växlande molnighet”:
– Det finns inget som är så svårt som att berätta om något ljust. Det finns inget så sorgligt. Jag skrev ”Växlande molnighet” och spelade in den och tänkte: den här blir första singeln. Och så visade det sig att den plötsligt var sju minuter lång. Det är sunt att vara renons på vetskapen om detta medan man skriver låten. Vissa låtar kan bli sju minuter, andra kan bli på fyra rader. Och båda funkar.

Om låten ”Mörkertal”:
– Jag skrev låten ”Mörkertal” efter att ha varit i Ungern och inte riktigt kände för att komma hem igen. Det finns alltid skäl att flytta från Sverige. Men jag vill heller inte bli en av alla svenska artister som hotar att flytta från Sverige. Vem ska jag hota? Anders Borg? – Sedan skrev jag färdigt den efter att SD kommit in i riksdagen. Då kände man ännu mindre för att vara en del av Sverige. Fast det värsta var inte att de kom in, utan att 50 procent av de som röstade, röstade egoistiskt. Egoism är en grogrund för rasism.. Det är ett obehagligt Sverige som uppstått.

Om att släppa skivan i mars:
– Det var kanske dumt att släppa skivan i mars. Samtidigt som Melodifestivalen. Det är så stort att man måste förhålla sig till det. Och det är i medierna halva året. Resten av tiden är det Idol. Det blir kanske tre veckor över. Det är indieveckorna. Det är också de veckorna folk är som fattigast: efter jul och efter sommaren.

Intervju med Anna von Hausswolff

foto: Cora Hillebrand

Anna von Hausswolff är arkitektstudenten som har bytt ritbrädet mot pianot. Hon gjorde stor succé på Way Out West-festivalen förra året och den 5 maj i år släpptes hennes debutalbum Singing From The Grave som fått idel positiva recensioner. På lördag spelar hon på Siestafestivalen och med anledning av det har vi gjort en kort intervju med henne.


Din debutskiva har fått lysande recensioner, hur känns det? Vad ger din skiva dig för känslor?

Det känns skönt och roligt. Personligen så vart jag väldigt nöjd med skivan redan innan den släpptes eller fick recensioner. Jag hade inte kunnat göra den bättre helt enkelt, så nu kan jag lämna den bakom mig, spela ute och sedan börja spela in på nytt när tiden vill sig.

Man läser ofta att din spelning i Annedalskyrkan under Way Out West 2009 var något utöver det vanliga. Vad hände egentligen?

Hm. Gud sänkte sig ner, medan Djävulen sökte sig upp, och på mitten möttes de och skakade hand. Allt detta skedde i kyrkan.

Om några veckor gör du två spelningar i Paris, finns det något mål eller dröm att bli stor utanför Norden?

Självklart. Jag älskar att resa och möta nya människor. Men, jag känner ingen stress. Allt tar sin tid.

Hur går du tillväga när du skapar musik?

Lite olika. Men, det brukar alltid börja med ett tillstånd som upptar alla mina känslokanaler, och sedan sätter jag mig vid pianot så fort som möjligt och försöker få utlopp för det. Jag försöker göra känslan mer fysisk.

Kommer du göra fler låtar på svenska?

Jag har flera låtar på svenska, men jag har bara inte spelat dem. Det har inte funnits tillfälle för det. :) De är inte redo helt enkelt.

Vad har du för influenser?

Starka, bestämda men ödmjuka människor som genomsyras av sin passion till musiken och konsten.

Vad kan vi vänta av din spelning på Siesta, och vad har du för förväntningar?

Jag håller fortfarande på och förbereder mig mentalt inför spelningen så jag vet inte exakt vad som kommer hända eller vad som kommer spelas. Men, vad jag kan lova är ett starkt engagemang och en ambition att musiken som en pil ska fara ut bland publiken och träffa deras hjärtan. Om inte det händer, så tänker jag ha roligt i alla fall!


Lyssna på Anna von Hausswolffs debutalbum Singing From The Grave på Spotify.

Intervju med We are the Storm

foto: Mathias Stenback

Med anledning av att Uppsalabandet We are the Storm spelar på Popadelica på lördag så har vi gjort en kort intervju med dem, om vilka de är, vad de själva lyssnar på för musik och om deras framtidsplaner.


Vilka är We are the Storm?

Sex studenter från Uppsala. Fast alla pluggar inte. Och sen bor Rikard i Dalarna.


Vad skulle ni kalla den musik ni spelar?

Vi är mer eller mindre överens om att vi spelar rockmusik.


Vad har ni för influenser, vad lyssnar ni själva på?

Vi lyssnar på HELT olika sorters musik, men alla gillar Tom Petty och Bruce Springsteen. Gubbar när de var unga helt enkelt. Män med Telecasters.


Hur ser framtiden ut för We are the Storm, vad har ni för mål?

Vi ska spela så mycket vi får lov att göra. Sen ska vi spela in ett album i sommar.


Vad kan vi vänta av er på Popadelica?

God stämning, vilja och ny musik. Vi kan lova att ingen som väljer att se vår spelning istället för att stanna kvar på hela Timo Räisänen kommer att bli besviken. "Russinen" kan man dessutom se på 35 andra festivaler och minst lika många TV-kanaler senare i sommar.


Er senaste video I Woke Up to the Bells är väldigt imponerande, när får man höra något nytt från er nästa gång?

Tack ska du ha! Det var verkligen dags att visa vad vi har komponerat på sistone. I Woke Up to the Bells är en del av en kortfilm som kanske kommer ut senare i år. Ny musik får man höra redan på Popadelica. Gammal musik får man titta någon annanstans efter. Typ Internet. Nej men, det är så tråkigt att spela gamla låtar.


Finns det några planer på skivinspelning?

Ett album ska vi som sagt spela in i sommar. Det kommer produceras av vår gamle vän Elof Loelv.


Finns det något bolag som är intresserade?

Ja, vi har varit i kontakt med lite olika människor angående vårt kommande skivsläpp. Men inget är hugget i sten.


Vill ni veta mer om We are the Storms musiksmak så kolla in Veckans Låtlista på fredag då de väljer ut fem låtar på temat "samarbeten".


We are the Storm - I Woke Up to the Bells:


Lyssna på We are the Storms debut-EP här:

Intervju med Maja Mångård från Money Can't Buy Music

“Though I'm leaving when the light comes,
I still love you,
More than you'll know,
And maybe the snow,
Will keep the memory for us,
And no matter what comes next there is only you and me,
And the star upon your teeth.”

Vad låten handlar om och vem låten handlar om låter vi vara osagt. Men den har en eggande titel; ”Welcome to Växjö”.

Det är den 12 april. Året är 2003. Gordon McIntyre står på scenen på Lokal Bar i Växjö med sitt band Ballboy. Det är i denna veva låten skrivs. Men denna kväll händer fler viktiga saker än så. I toalettkön kommer ett möte senare under kvällen att ske. Ett möte som leder till att en Växjö-ikon föds…

Maja Mångård är tillbaka i Växjö över påsken för att hälsa på sin familj som ibland kommer tillbaka till staden på helgerna. Det var här hon växte upp. Trots detta blir besöken i staden av alltmer sällan; föräldrarna bor i Stockholm och hon själv i Kalmar. Men det fanns alltså en tid då hon bodde i staden. Då jobbade hon som lärare. Men det var tufft att vara lärare på mellanstadiet. Och alltför stor del av arbetet bestod av sådant som inte var undervisning. Samtidigt kände hon inte kallet som många lärare gör. Så Maja sadlade om till design och började jobba på Ikea via en praktikplats hos dem i Glasgow. Därefter jobbade hon för företaget i London och i Ballboys hemstad Edinburgh. Nu inreder hon visningsrummen på Ikeas varuhus i Kalmar.
– Jag har länge varit intresserad av företaget och så är man allt lite stolt att det kommer härifrån. Faktum är att Gordon är galen i Ikea.

Men det var alltså när Maja Mångård befann sig i sin gamla hemstad Växjö som ett väldigt viktigt möte skedde. Ett möte som gjorde Maja Mångård till en ikon bland Ballboy-fans i Småland. Det var i en toalettkö för nästan exakt sju år sedan som historien om skivan The Universe For Beginners påbörjades. För då både Gordon McIntyre och Maja Mångård var lärare började de att prata med varandra.
– Jag tror att det är så skottar är. Gordon är det i alla fall. Han pratar med alla.
Gordon berättade att han var sugen på att spela i Stockholm. Den stad som Maja turligt nog just då bodde i.
Den våren spelade Maja en del med Ballboy i Sverige. Eller kanske snarare med Gordon. För den våren var Ballboy nästan detsamma som Gordon McIntyre. Bland annat spelade de på festivalen Spring In Paris i Stockholm, där även nykomlingarna José Gonzales och Jens Lekman uppträdde.

När Maja sedan flyttade till Edinburgh bildade de två bandet Money Can’t Buy Music.
– Gordon var just då väldigt intresserad av elektronisk musik, och satt hemma och pillade med GarageBand på datorn.
Skivan var en lång process. Först spelades en singel om Johannes Kepler in; ”We Will All Asphyxiate”. Sedan tog det tre år innan albumet kom ut. Mycket på grund av Gordons späckade schema med Ballboy och soloutflykter på teatern. Innan den väl släpptes putsade han dessutom till resultatet.
Skivan spelades in i Gordons sovrum.
– Det ska höras i musiken, den ska kännas hemsnickrad och personlig.

Bakom The Universe For Beginners står framförallt Gordon. Det är han som står bakom text och musik. Om man ska göra det enkelt för sig. Men bakom texterna ligger filosofiska diskussioner de två bandmedlemmarna emellan.
– Jag läste en del filosofi då. Det var så Johannes Kepler kom in i texten på skivan.

”When Johannes Kepler was staring at the planets
and looking at the ellipses and the arcs that they made in the sky
he thought about a lot of things.

About the way that they moved and the way that they interacted with the world
But he thought about something else too.

He thought about music.”

Dessutom bidrog Maja med fiolslingor som hon själv komponerade.
– Och jag sjunger ju på skivan också. Hellre än bra.
Det var även hon som kom på bandnamnet Money Can’t Buy Music.
– Det är roligare när musiken inte handlar om pengar. Samtidigt som det är lite av baksidan med det som kallas skivdöden, att det inte längre går att leva på sin musik. Å andra sidan är den fantastiskt med den tillgång till ny musik vi har fått de senaste åren.

När skivan släpptes recenserades den i de flesta brittiska tidningar och bandet spelades även på Radio One. Men skivan uppmärksammades även i Sverige av en recensent; Andres Lokko. Lokko hyllade bandet och jämförde dem med Arab Strap.
– Det var skitkul att han gillade det, fast det är ju alltid tråkigt att jämföras med andra.
Money Can’t Buy Music har totalt haft tre spelningar. Samtliga i Storbritannien.
– Gordon är van att ha ett helt band bakom sig när han spelar, därför tycker han att det är tråkigt att stå på scenen med samplingar i bakgruden.
Ovan citerade låt om Kepler har även använts vid ett brittiskt universitet, vid undervisningen om just Kepler.
– Gordon fick reda på det i ett mail, där han som använde låten frågade om det var okej. Jag minns tyvärr inte vilket universitet det var dock.

Kommer det någon uppföljare till The Universe For Beginners?

– Gordon har inte mycket tid just nu, men om han får tid till en uppföljare så kommer jag inte att säga nej. Jag önskar att jag kunde säga att jag har något annat projekt på gång, men det har jag inte tyvärr. Jag har inte hunnit upptäcka Kalmars musikliv riktigt än. Fast det är inte som i Växjö heller, historiskt har det kommit fler popband från Växjö.

Vad lyssnar du på för musik?

– Jag lyssnar mycket på klassiskt och mycket på skotsk pop. Det kommer otroligt mycket bra musik därifrån. På sistone har det blivit en del Magnetic Fields också. Men bara deras äldre grejer. Jag har fortfarande inte hört deras senaste. Men just nu lyssnar jag nog mest på Kite. De är ju halvt härifrån staden.

Har du mycket koll på musikscenen här i Växjö?

– Jag fascineras av The Ark. Inte för att jag gillar deras musik – även om deras tidiga låtar var riktigt bra – utan för att de testat så mycket. Som Melodifestivalen, det gör dem intressanta. Men som sagt är jag ambivalent till deras musik.
Vi spelade en gång på samma festival som Esther. Jag gillade dem, de hade väldigt mycket energi på scenen. Finns de fortfarande?

Ja.

Och så gillar jag Surrounded också. Det är elektroniskt och rockigt. Jag rekommenderar dem verkligen!


Om ni – likt oss på Popbrus – inte kan få nog av Maja, titta in här igen på fredag, då hon tipsar om fem låtar som hon associerar med våren.

Intervju med Emil Jensen

Den svenske artisten, poeten och skådespelaren Emil Jensen börjar på fredag sin långa höstturné med en spelning i Visby. Med anledning av det så har vi via mail gjort en kort intervju med honom om främst turnéliv, men även om mer allmänna saker.

Emil är en 34-årig man från Hjärup i Skåne som är mycket engagerad i jämställdhets- och miljöfrågor. Hans åsikter presenteras på scen dels genom hans låtar men även genom hans mellansnack där han på ett poetiskt sätt komiskt vrider och vänder på kända begrepp. Emil är en person som lever som han lär, vilket han visade sommaren 2007 då han genomförde hela sin turné cyklandes mellan alla spelställen. Detta resulterade i en dokumentärfilm vid namn 300 eMil.


Jag antar att det är tåg som gäller som fortskaffningsmedel under turnén, hur fördriver man tiden bäst på ett tåg?

- Ja, det blir till största delen tåg - jag har inte löst gotlandsfrågan på den fronten bara! Det blir som att tågluffa genom höstsverige. Jag tycker det är så skönt att man är begränsad på ett tåg. Man kan liksom inte bara hoppa av. Eller det kan man ju. Men man kan låtsas att man är begränsad till att sitta där några timmar. Och det kan vara skönt. Sen finns det ju alltid dvdboxar om man tröttnar på utsikten/insikten. I höst kommer jag nog använda en del tågtid åt att skriva mina rapporter. Jag har varit snål med det sista året tycker jag.

Vad glömmer du inte att ta med på turnén?

- Under cykelturnén glömde jag gitarren en gång! Fick cykla tillbaka två mil i motstorm. Det gör jag aldrig om. Instrumenten är det enda man inte får glömma, allt annat går att fixa.

Vad finns det för fördelar/nackdelar med att spela solo kontra med ett helt band?

- Nu i sommar har jag ju haft mitt älskade band med mig på de flesta håll och det har varit underbart, både på väg till, under och efter spelningarna. Men i höst kör jag på mindre teatrar som inte tar mer än max 400 pers och då känns det som att soloformatet funkar bäst, både för mig, lokalen och publiken. Det finns också något med en ensam person på scenen som inte går att skapa med band, ett extra darr, nerv och närvaro. Sen har jag ju varit så lyckligt lottad att ha haft med mig de bästa och skönaste medmusikerna jag vet. Men den stora fördelen med att spela solo är nog att slippa soundchecka trummorna en halvtimme varje kväll!

Jag har läst att du är en av Sveriges mest turnerande artist, och du borde därför vara väldigt turnémeriterad. Kan du ge exempel på nybörjarmisstag från turnélivet som du har lärt dig undvika?

- Ja, shit, vad man åker runt. It never ends!

Misstag vet jag inte, men i början kunde jag lätt få för mig att det liksom var undantagstillstånd i ens liv när man var ute. Det funkar ju inte om man spelar fem kvällar i veckan. Då blir man sindsyg.

Det står på din hemsida att du kommer spela några nya låtar, vilket osökt leder till frågan om det är något nytt album på gång?

- Ja, jag har skrivit ganska många låtar sista tiden och jag spelar alldeles säkert ett par av dom live i höst, men jag vet inte när jag kommer att göra nästa album. Jag tänker inte hetsa ihop det. Men jag var och spelade in ett par låtar nu i sommar med johan t karlsson (familjen) som producerade mina första två skivor. Det är så sjukt roligt när vi jobbar ihop så man kan ju faktiskt spela in ett nytt album bara därför.

I din senaste rapport skriver du om J.D Salingers fantastiska bok Catcher in the Rye. Har du några andra böcker som betytt mycket för dig och som du rekommenderar?

- Inga som har betytt så mycket som just den. Den är i en klass för sig, den tar liksom aldrig slut. Annars gillar jag mest riktigt sorgliga böcker som knäcker en helt, flera år framåt, minst, som gör att man aldrig blir sig själv igen, och såna vill man ju inte rekommendera andra!

Du har inte haft så många spelningar i sommar, vad har du gjort?, Har du besökt några festivaler?

- Jag har haft ett 25tal spelningar i sommar, det är ju ganska lagom egentligen. Hälften har nog varit festivalsspelningar. Peace and Love var fantastiskt, det var första gången jag körde där, vilken publik!

Förra sommaren var jag ju på den där jätteturnén med winnerbäck och miss li och då var jag tvungen att säga nej till alla små sköna obskyra festivaler ute på landet. Såna man älskar. Dom kunde jag säga ja till nu i sommar. Bland annat spelade jag på en sten vid en sjö på norra åland med akustiskt piano som några finska män med hängslen hade släpat dit. Det var underbart.

Hur går du till väga när du skriver låtar?

- Jag skriver nästan alltid musiken först. jag brukar byta instrument för att få lite näring och nya infall åt det hela. Sen kommer alltid texterna senare, när jag blir tvungen. För varje låt jag släpper på skiva gör jag nog tre instrumentala. Ibland skriver jag låtar med Marcus Cato.

Vilket har du lättast för, att skriva ”snack” eller låtar?

- Låtar! Snack är sjukt svårt att skriva. Ord och sånt. Jag hatar ord!


Tusen tack för svaren Emil och lycka till på turnén!



Emils hemsida HÄR
På Spotify finns mycket material av Emil, LÄNK HÄR