Skiva: A Little Orchestra - Clocks

För fans av indiepop, vacker orkestrering och fina melodier har ett av årets bästa skivor kommit: A Little Orchestras debut Clocks.

A Little Orchestra låter som en blandning av Belle and Sebastian, Beirut och The Magnetic Fields mer storslagna ögonblick. Om minst två av dessa band faller er i smaken bör ni absolut spana in det här. Det handlar om indiepop spelat av en orkester med stråkar och allt annat som hör till, men utan att få det att låta pampigt.

Det är en finstämd liten skiva, och det känns uppfriskande i dagens musikklimat med en platta som är så här organisk och välorkestrerad, utan att gå och bli för välpolerad.

På de flesta spåren gästar olika vokalister, vilket bidrar till ett göra skivan spännande. Två av mina absoluta favoritsångare sjunger på varsitt spår - Gordon McIntyre från Ballboy och Darren Hayman. Haymans insats tillhör dessutom det allra bästa han har gjort den senaste tiden. Och då tycker jag att allt han har släppt är riktigt bra.

Live har även MJ Hibbett och Elisabeth Morris (från Allo Darlin) gästat bandet, som bildades av Monster Bobby, som även låg bakom The Pipettes. Det verkar alltså som att hela indieeliten i Storbritannien fallit för denna lilla orkester, och är inte det en kvalitetsstämpel, så vet jag inte vad som är det. Nu är det bara att hoppas på fler fina inhopp framöver.

 

Låt: Money Can't Buy Music - After We Were Drunk, But Before We Were Dead

Popbrus gillar Gordon McIntyre, som till vardags sjunger i Ballboy. Självklart gillar vi även Maja Mångård, som en gång i tiden hade ett band tillsammans med Gordon, som de kallade för Money Can't Buy Music. Där bidrog hon bland annat med spoken word-partier om mattematikern Johannes Kepler. På denna lilla popdänga om att ha det gött med polarna, dricka öl och glömma bort omvärlden märks hon inte så mycket. Men lyssna på låten och ta sedan med er den ut i vårsolen för att praktisera låtens text i praktiken. Vill ni ha mer Maja än vad som erbjuds här kan ni alltid läsa intervjun hon gjorde med Popbrus påsken 2010 HÄR.

Intervju med Maja Mångård från Money Can't Buy Music

“Though I'm leaving when the light comes,
I still love you,
More than you'll know,
And maybe the snow,
Will keep the memory for us,
And no matter what comes next there is only you and me,
And the star upon your teeth.”

Vad låten handlar om och vem låten handlar om låter vi vara osagt. Men den har en eggande titel; ”Welcome to Växjö”.

Det är den 12 april. Året är 2003. Gordon McIntyre står på scenen på Lokal Bar i Växjö med sitt band Ballboy. Det är i denna veva låten skrivs. Men denna kväll händer fler viktiga saker än så. I toalettkön kommer ett möte senare under kvällen att ske. Ett möte som leder till att en Växjö-ikon föds…

Maja Mångård är tillbaka i Växjö över påsken för att hälsa på sin familj som ibland kommer tillbaka till staden på helgerna. Det var här hon växte upp. Trots detta blir besöken i staden av alltmer sällan; föräldrarna bor i Stockholm och hon själv i Kalmar. Men det fanns alltså en tid då hon bodde i staden. Då jobbade hon som lärare. Men det var tufft att vara lärare på mellanstadiet. Och alltför stor del av arbetet bestod av sådant som inte var undervisning. Samtidigt kände hon inte kallet som många lärare gör. Så Maja sadlade om till design och började jobba på Ikea via en praktikplats hos dem i Glasgow. Därefter jobbade hon för företaget i London och i Ballboys hemstad Edinburgh. Nu inreder hon visningsrummen på Ikeas varuhus i Kalmar.
– Jag har länge varit intresserad av företaget och så är man allt lite stolt att det kommer härifrån. Faktum är att Gordon är galen i Ikea.

Men det var alltså när Maja Mångård befann sig i sin gamla hemstad Växjö som ett väldigt viktigt möte skedde. Ett möte som gjorde Maja Mångård till en ikon bland Ballboy-fans i Småland. Det var i en toalettkö för nästan exakt sju år sedan som historien om skivan The Universe For Beginners påbörjades. För då både Gordon McIntyre och Maja Mångård var lärare började de att prata med varandra.
– Jag tror att det är så skottar är. Gordon är det i alla fall. Han pratar med alla.
Gordon berättade att han var sugen på att spela i Stockholm. Den stad som Maja turligt nog just då bodde i.
Den våren spelade Maja en del med Ballboy i Sverige. Eller kanske snarare med Gordon. För den våren var Ballboy nästan detsamma som Gordon McIntyre. Bland annat spelade de på festivalen Spring In Paris i Stockholm, där även nykomlingarna José Gonzales och Jens Lekman uppträdde.

När Maja sedan flyttade till Edinburgh bildade de två bandet Money Can’t Buy Music.
– Gordon var just då väldigt intresserad av elektronisk musik, och satt hemma och pillade med GarageBand på datorn.
Skivan var en lång process. Först spelades en singel om Johannes Kepler in; ”We Will All Asphyxiate”. Sedan tog det tre år innan albumet kom ut. Mycket på grund av Gordons späckade schema med Ballboy och soloutflykter på teatern. Innan den väl släpptes putsade han dessutom till resultatet.
Skivan spelades in i Gordons sovrum.
– Det ska höras i musiken, den ska kännas hemsnickrad och personlig.

Bakom The Universe For Beginners står framförallt Gordon. Det är han som står bakom text och musik. Om man ska göra det enkelt för sig. Men bakom texterna ligger filosofiska diskussioner de två bandmedlemmarna emellan.
– Jag läste en del filosofi då. Det var så Johannes Kepler kom in i texten på skivan.

”When Johannes Kepler was staring at the planets
and looking at the ellipses and the arcs that they made in the sky
he thought about a lot of things.

About the way that they moved and the way that they interacted with the world
But he thought about something else too.

He thought about music.”

Dessutom bidrog Maja med fiolslingor som hon själv komponerade.
– Och jag sjunger ju på skivan också. Hellre än bra.
Det var även hon som kom på bandnamnet Money Can’t Buy Music.
– Det är roligare när musiken inte handlar om pengar. Samtidigt som det är lite av baksidan med det som kallas skivdöden, att det inte längre går att leva på sin musik. Å andra sidan är den fantastiskt med den tillgång till ny musik vi har fått de senaste åren.

När skivan släpptes recenserades den i de flesta brittiska tidningar och bandet spelades även på Radio One. Men skivan uppmärksammades även i Sverige av en recensent; Andres Lokko. Lokko hyllade bandet och jämförde dem med Arab Strap.
– Det var skitkul att han gillade det, fast det är ju alltid tråkigt att jämföras med andra.
Money Can’t Buy Music har totalt haft tre spelningar. Samtliga i Storbritannien.
– Gordon är van att ha ett helt band bakom sig när han spelar, därför tycker han att det är tråkigt att stå på scenen med samplingar i bakgruden.
Ovan citerade låt om Kepler har även använts vid ett brittiskt universitet, vid undervisningen om just Kepler.
– Gordon fick reda på det i ett mail, där han som använde låten frågade om det var okej. Jag minns tyvärr inte vilket universitet det var dock.

Kommer det någon uppföljare till The Universe For Beginners?

– Gordon har inte mycket tid just nu, men om han får tid till en uppföljare så kommer jag inte att säga nej. Jag önskar att jag kunde säga att jag har något annat projekt på gång, men det har jag inte tyvärr. Jag har inte hunnit upptäcka Kalmars musikliv riktigt än. Fast det är inte som i Växjö heller, historiskt har det kommit fler popband från Växjö.

Vad lyssnar du på för musik?

– Jag lyssnar mycket på klassiskt och mycket på skotsk pop. Det kommer otroligt mycket bra musik därifrån. På sistone har det blivit en del Magnetic Fields också. Men bara deras äldre grejer. Jag har fortfarande inte hört deras senaste. Men just nu lyssnar jag nog mest på Kite. De är ju halvt härifrån staden.

Har du mycket koll på musikscenen här i Växjö?

– Jag fascineras av The Ark. Inte för att jag gillar deras musik – även om deras tidiga låtar var riktigt bra – utan för att de testat så mycket. Som Melodifestivalen, det gör dem intressanta. Men som sagt är jag ambivalent till deras musik.
Vi spelade en gång på samma festival som Esther. Jag gillade dem, de hade väldigt mycket energi på scenen. Finns de fortfarande?

Ja.

Och så gillar jag Surrounded också. Det är elektroniskt och rockigt. Jag rekommenderar dem verkligen!


Om ni – likt oss på Popbrus – inte kan få nog av Maja, titta in här igen på fredag, då hon tipsar om fem låtar som hon associerar med våren.

London Popfest, 100 Club, London, 27/2

London Popfest är en fyrdagarsfestival som bjuder på mer eller mindre känd indiepop. Ni får nu en liten resumé av lördagens spelningar på 100 Club i London, och tips på bra indieband som är nästan helt okända i Sverige.

Gordon Mcintyre, sångare i bandet Ballboy som var sist ut på lördagen, bjöd på en kort solospelning och öppnade därmed lördagens festivaldag på ett perfekt sätt. Han spelade låtar från sin solokarriär, från Ballboy och från bandet Money Can't Buy Music som han har ihop med svenska Maja Mångård. Bästa låt var avslutande I Lost You, But I Found Country Music (en låt som Popbrus tipsat om i låtlistan om Skottland, länk här).

Efter Gordon var det dags för Plouf!, ett otroligt omusikaliskt band och varken de eller publiken visste vad de gjorde där.

Det tredje bandet var Red Shoe Diaries från Nottingham, ett band som låter bättre på skiva än live. Det lät lite för mycket demoband över dem och vissa låtar var väldigt "dansbandiga", om genren dansbandsindie inte funnits förut så är den härmed uppfunnen.

En kvinnlig stående trummis, tillika sångerska, tillsammans med elgitarrist och basist som spelar tweepop, så kan norska Soda Fountain Rag sammanfattas. Egentligen består bandet endast av Ragnhild Hogstad Jordahl som på skiva spelar alla instrument själv. Live låter Soda Fountain Rag väldigt bra, det är tight och händelserikt men tyvärr hade Jordahl ingen bra sångdag då rösten sprack flera gånger mot slutet av spelningen (något hon visade sitt missnöje mot). Soda Fountain Rag har släppt en skiva för det irländska bolaget Yes Boy Ice Cream, vilka även släppt svenska Suburban Kids With Biblical Names fria i Storbritannien.

Ett band att hålla koll på i indiepopsvängen i framtiden är Standard Fare från Sheffield som bjöd på en av de bästa spelningarna under lördagen. Det som får Standard Fare att sticka ut från mängden är sångerskan och basisten Emma Kupa som har en otroligt bra röst för genren. I övrigt består bandet av sångaren och gitarristen Danny How och trummisen Andy Bez. Den 29 Mars släpper bandet albumet The Noyelle Beat för skivbolaget Melodic Records och har efter det ett tjugotal spelningar bokade i Storbritannien och i USA fram till i sommar. Gå in på deras Myspacesida och lyssna framförallt på låtarna Night With A Friend och Dancing som en första lektion i ämnet Standard Fare.

Allo Darlin' stod för glad och svängig indiepop lite åt Hello Saferide-hållet. Sångerskan Elizabeth Morris har likheter med Annika Nordin både till utseendet och till sångrösten. Musiken byggs ofta upp kring Morris ukulele med gitarr bas och trummor. Just ukulelen passar väldigt bra i genren och bidrar till ett något annorlunda sound (tyvärr försvinner den ibland i ljudmassan). Låtarna The Polaroid Song och Kiss Your Lips, som båda finns på deras Myspacesida, gjorde sig bäst live.

Bandet som fick igång publiken bäst var helt klart det sedan tidigare nedlagda Dorotea från Göteborg som gjorde en återföreningsspelning på London Popfest för att sedan återgå till det döda. Punkpop i form av korta och enformiga låtar som nog uppskattas bäst av den gedigna grupp människor som följd bandet sedan starten (som alla verkade ha hittat till 100 Club för att se sina hjältar för en sista gång en gång till). För alla andra så är Dorotea ganska tråkiga och intetsägande, förmodligen är det ingen som sörjer att Dorotea åter igen är nedlagt förutom de tjugotal som sjöng med i It's Gonna Be Me och My Guilty Conscience. Bandet gör sig mycket bättre på skiva än live.

Näst sist ut var bandet Shrag som spelade någon form av noiseindiepop. Efter att ha förstått att bandet var en av de stora bokningarna till lördagen så var besvikelsen lite av ett faktum då bandet bjöd på en bara halvbra spelning med låtar som inte stack ut ur mängden.

Kvällens stora akt och anledningen till att Popbrus befann sig på 100 Club var avslutande bandet Ballboy från Edinburgh i Skottland. Man startade med klassiska Avant Garde Music och fortsatte sedan i samma anda med snabb tweepop. Trots att låtarna sällan innehåller fler än tre ackord så blir låtarna aldrig tråkiga, mycket tack vare Gordon Mcintyres melodier och texter som håller fast lyssnaren. Ballboy bjöd på tre-fyra helt nya låtar som var några av spelningens bästa och ett nästa album verkar väldigt lovande. Som extranummer spelade man Sex Is Boring som var kvällens bästa låt.

Ballboy släpper nytt

Som om det inte vore nog att Gordon McIntyre är aktuell med skivan The Universe For Beginners tillsammans med Maja Mångård från Växjö under namnet Money Can't Buy Music. Eller att han nyligen släppte skivan Midsummer A Play With Songs, en skiva med Gordon-låtar till - precis som namnet antyder - en pjäs. Nej, Ballboy, där Gordon sjunger finns med på skivan Avalanche Records Charity Christmas Album. Money Can't Buy Music bidrar även de med en låt.

Men den stora nyheten är: 2010 kommer ett nytt Ballboy-album, som just nu har titeln The New Album. Det är uppföljaren till 2008 års I Worked On The Ships. Även 2010 bjuder alltså på fina melodier med roliga och tänkvärda texter. Framförda med skotsk dialekt.
Indiepopen lever!