Skiva: A Little Orchestra - Clocks

För fans av indiepop, vacker orkestrering och fina melodier har ett av årets bästa skivor kommit: A Little Orchestras debut Clocks.

A Little Orchestra låter som en blandning av Belle and Sebastian, Beirut och The Magnetic Fields mer storslagna ögonblick. Om minst två av dessa band faller er i smaken bör ni absolut spana in det här. Det handlar om indiepop spelat av en orkester med stråkar och allt annat som hör till, men utan att få det att låta pampigt.

Det är en finstämd liten skiva, och det känns uppfriskande i dagens musikklimat med en platta som är så här organisk och välorkestrerad, utan att gå och bli för välpolerad.

På de flesta spåren gästar olika vokalister, vilket bidrar till ett göra skivan spännande. Två av mina absoluta favoritsångare sjunger på varsitt spår - Gordon McIntyre från Ballboy och Darren Hayman. Haymans insats tillhör dessutom det allra bästa han har gjort den senaste tiden. Och då tycker jag att allt han har släppt är riktigt bra.

Live har även MJ Hibbett och Elisabeth Morris (från Allo Darlin) gästat bandet, som bildades av Monster Bobby, som även låg bakom The Pipettes. Det verkar alltså som att hela indieeliten i Storbritannien fallit för denna lilla orkester, och är inte det en kvalitetsstämpel, så vet jag inte vad som är det. Nu är det bara att hoppas på fler fina inhopp framöver.

 

Allo Darlin' släpper nytt nästa vår

Förra året kom Allo Darlin' på en välförtjänt andraplats på Popbrus lista över 2010 års bästa album. Nästa vår kommer uppföljaren Europe och nu kan man lyssna på låten Tallulah som kommer finnas med på skivan. Videon består av klipp från Allo Darlin's turnéer i Europa och i Amerika.

Den uppmärksamme Allo Darlin'-älskaren känner förmodligen till att Tallulah redan har släppts en gång tidigare. Låten fanns med på The Hangover Lounge EP som släpptes i en limiterad upplaga på vinyl sommaren 2010.

Veckans skiva v. 34 - Allo Darlin' - Darren

Det här inlägget handlar om de två band/artister som jag förmodligen lyssnat mest på det senaste året. Allo Darlin' och Darren Hayman (sångare i Hefner och The French). Båda lyckas med konststycket att både skriva perfekta popmelodier och texter som både berör, roar och känns välskrivna. Helt enkelt band och artister som lyckas göra allt rätt.

Allo Darlin', från England, debuterade förra året, med ett av det årets bästa album. Därefter blev det turné samt några singlar med briljanta b-sidor, innan de begav sig in i studion igen. Det här är första smakprovet på vad som hände där. Så småningom kommer ett nytt album.

Darren Hayman, även han från England, började sin karriär i Hefner. Bandet la ner 2002. Han sjunger ofta om alkohol, sex och dekadens. Till hösten kommer två nya album. Och det är bara lite av det han gjort i år.

Och nu släpper alltså Allo Darlin' en singel med titel Darren. Gissa vem den handlar om...
”Darren” är en av bandets svängigaste låtar. Och det vill inte säga lite. Den handlar om att umgås med vänner, dricka vin och lyssna på Darren. Det känns lite som min sommar. Men den handlar också om, som bandets låtar ofta gör, kärlek som man inte riktigt vågar visar. Det är bara att hoppas att den nya skivan kommer hålla samma kvalitet som den här låten. Då kan den bli ännu bättre än förra årets debut, som jag utsåg till det årets album.

B-sidan är låten ”Wu Tang Clan”, en låt Darren Hayman skrev med sitt band The French. Som många av hans låtar handlar den om hat och kärlek till England. Men även denna låt handlar om att lyssna på musik. Och om att dricka vin. Men där de dricker vin tillsammans på taket i ”Darren”, dricker hon det själv i ”Wu Tang Clan” och folk vänder sig om på tåget, för att hon stinker av det. Det handlar om två låtar som kompletterar varandra och skulle kunna handla om samma person, sett ur olika perspektiv. Båda låtarna lika vackra, lika sorgliga, lika hopplöst positiva. Fast på helt olika sätt.

Omslagets framsida föreställer ingen mindre än Darren Hayman och omslagets baksida är målad av densamme och föreställer Wu Tang Clan tillsammans med Allo Darlin'.

I dagarna släppte Darren Hayman en limiterad vinylsingel där han skrivit musiken och sjunger den ena låten medan Elisabeth Morris från Allo Darlin sjunger den andra. De har dessutom målat alla omslagen tillsammans. För hand.

Nu hoppas vi på fler samarbeten mellan dessa båda akter och mer finfin pop från de båda separat.

Lyssna nedan:

Veckans skiva v. 31: Allo Darlin' - Allo Darlin'

Spotify-länk

Det var ett tag sen nu, men det fanns en tid då jag bara lyssnade på smal pop. Sedan kom det av sig. Vyerna breddades och det där glömdes bort lite grann. Men i februari i år bar det av till London och Popfest för att se Ballboy. Och där i virrvarret av bra och mindre bra pop dök de upp; Allo Darlin'.

Igår bar det av till Jönköping för att se bandet igen. Och det var ännu en gång grymt. Allo Darlin' är verkligen ett liveband, med en sångerska i Elizabeth Morris som lever ut sin glädje på scenen. I Jönköping spelade även Moustache of Insanity och Smittens. Men det var Allo Darlin' som dröjde sig kvar när bilen lämnade staden vid Vättern.

Skivan då? Först kan jag säga att detta är klanderfri pop som gör mig glad. Sättningen ukulele, trummor, bas och gitarr sitter som en smäck. Kanske att ukulelen borde komma längre fram i ljudbilden.
”The Polaroid Song” är en klockren hit. ”Dreamin'” likaså, med Max Andrucki från Smittens på Stephin Merritt-klingande sång. ”Kiss Your Lips” är genial, med Weezer-allsången som utbryter i mitten... Och att sno textrader från Johnny Cash är ett grepp som alltid uppskattas.

Anmärkningar?
Ja, två.
De är bättre live.
Låten ”Tallulah” är inte med. Och den är lysande. Elizabeth upplyser dock att den förmodligen kommer att vara med på gruppens nästa album – som hon beskriver som mörkt. Vi får se. Jag tror det kan bli bra.

Jag är i alla fall sugen på mer smal pop.

London Popfest, 100 Club, London, 27/2

London Popfest är en fyrdagarsfestival som bjuder på mer eller mindre känd indiepop. Ni får nu en liten resumé av lördagens spelningar på 100 Club i London, och tips på bra indieband som är nästan helt okända i Sverige.

Gordon Mcintyre, sångare i bandet Ballboy som var sist ut på lördagen, bjöd på en kort solospelning och öppnade därmed lördagens festivaldag på ett perfekt sätt. Han spelade låtar från sin solokarriär, från Ballboy och från bandet Money Can't Buy Music som han har ihop med svenska Maja Mångård. Bästa låt var avslutande I Lost You, But I Found Country Music (en låt som Popbrus tipsat om i låtlistan om Skottland, länk här).

Efter Gordon var det dags för Plouf!, ett otroligt omusikaliskt band och varken de eller publiken visste vad de gjorde där.

Det tredje bandet var Red Shoe Diaries från Nottingham, ett band som låter bättre på skiva än live. Det lät lite för mycket demoband över dem och vissa låtar var väldigt "dansbandiga", om genren dansbandsindie inte funnits förut så är den härmed uppfunnen.

En kvinnlig stående trummis, tillika sångerska, tillsammans med elgitarrist och basist som spelar tweepop, så kan norska Soda Fountain Rag sammanfattas. Egentligen består bandet endast av Ragnhild Hogstad Jordahl som på skiva spelar alla instrument själv. Live låter Soda Fountain Rag väldigt bra, det är tight och händelserikt men tyvärr hade Jordahl ingen bra sångdag då rösten sprack flera gånger mot slutet av spelningen (något hon visade sitt missnöje mot). Soda Fountain Rag har släppt en skiva för det irländska bolaget Yes Boy Ice Cream, vilka även släppt svenska Suburban Kids With Biblical Names fria i Storbritannien.

Ett band att hålla koll på i indiepopsvängen i framtiden är Standard Fare från Sheffield som bjöd på en av de bästa spelningarna under lördagen. Det som får Standard Fare att sticka ut från mängden är sångerskan och basisten Emma Kupa som har en otroligt bra röst för genren. I övrigt består bandet av sångaren och gitarristen Danny How och trummisen Andy Bez. Den 29 Mars släpper bandet albumet The Noyelle Beat för skivbolaget Melodic Records och har efter det ett tjugotal spelningar bokade i Storbritannien och i USA fram till i sommar. Gå in på deras Myspacesida och lyssna framförallt på låtarna Night With A Friend och Dancing som en första lektion i ämnet Standard Fare.

Allo Darlin' stod för glad och svängig indiepop lite åt Hello Saferide-hållet. Sångerskan Elizabeth Morris har likheter med Annika Nordin både till utseendet och till sångrösten. Musiken byggs ofta upp kring Morris ukulele med gitarr bas och trummor. Just ukulelen passar väldigt bra i genren och bidrar till ett något annorlunda sound (tyvärr försvinner den ibland i ljudmassan). Låtarna The Polaroid Song och Kiss Your Lips, som båda finns på deras Myspacesida, gjorde sig bäst live.

Bandet som fick igång publiken bäst var helt klart det sedan tidigare nedlagda Dorotea från Göteborg som gjorde en återföreningsspelning på London Popfest för att sedan återgå till det döda. Punkpop i form av korta och enformiga låtar som nog uppskattas bäst av den gedigna grupp människor som följd bandet sedan starten (som alla verkade ha hittat till 100 Club för att se sina hjältar för en sista gång en gång till). För alla andra så är Dorotea ganska tråkiga och intetsägande, förmodligen är det ingen som sörjer att Dorotea åter igen är nedlagt förutom de tjugotal som sjöng med i It's Gonna Be Me och My Guilty Conscience. Bandet gör sig mycket bättre på skiva än live.

Näst sist ut var bandet Shrag som spelade någon form av noiseindiepop. Efter att ha förstått att bandet var en av de stora bokningarna till lördagen så var besvikelsen lite av ett faktum då bandet bjöd på en bara halvbra spelning med låtar som inte stack ut ur mängden.

Kvällens stora akt och anledningen till att Popbrus befann sig på 100 Club var avslutande bandet Ballboy från Edinburgh i Skottland. Man startade med klassiska Avant Garde Music och fortsatte sedan i samma anda med snabb tweepop. Trots att låtarna sällan innehåller fler än tre ackord så blir låtarna aldrig tråkiga, mycket tack vare Gordon Mcintyres melodier och texter som håller fast lyssnaren. Ballboy bjöd på tre-fyra helt nya låtar som var några av spelningens bästa och ett nästa album verkar väldigt lovande. Som extranummer spelade man Sex Is Boring som var kvällens bästa låt.