3x Johnny Cash

Johnny Cash har släppt många album. Så många att de knappt går att räkna. Svenska Wikipedia uppger 149, engelska uppger 96. Många är det i alla fall. Kolla bara på boxen som kom i fjol med hans samlade Colombia-utgivning; den innehåller 63 skivor och 862 spår. Han hann göra mycket med andra ord. Och de flesta vet vem han är, har hört de största hitsen. Ändå kan det vara svårt att veta var man ska börja när man väl tagit sig an hitsen. Ett tips kan vara de sex skivor han gjorde för American precis innan han dog. Ett annat kan vara de tre låtarna som kommer här, låtar där han samarbetar med andra artister.

I Walk The Line (revisited), med Rodney Crowell

När Johnnys forne svärson gör en låt om en låt som betytt mycket för honom, är Johnny med och sjunger valda delar ur just den låten. Ni har förmodligen hört originalet, men ni borde även höra denna.

Pick The Wildwood Flower, med Mother Maybelle Carter

När Johnny spelade in en version av standraden The Wildwood Flower (skriven 1860) saknades helt det karaktäristiska gitarrplocket. Vilket är konstigt när man lyssnar på denna låt, som handlar om hur han spelar just det. Gitarrplocket är även det enda han tar med sig från originallåten i denna låt som han gör tillsammans med livspartnern June Carter Cashs mor. Men vad gör väl det, när Pick The Wildwood Flower är bättre än någon version som någonsin gjorts av Wildwood Flower?

The Wanderer, med U2

Det som gör U2 till ett dåligt band är Bono. När han tar ton låter det bara skräp. Men när de tar in Johnny på sång blir det ett samarbete där helheten är bättre än delarna. Och det är sällsynt.

Veckans skiva v. 31: Allo Darlin' - Allo Darlin'

Spotify-länk

Det var ett tag sen nu, men det fanns en tid då jag bara lyssnade på smal pop. Sedan kom det av sig. Vyerna breddades och det där glömdes bort lite grann. Men i februari i år bar det av till London och Popfest för att se Ballboy. Och där i virrvarret av bra och mindre bra pop dök de upp; Allo Darlin'.

Igår bar det av till Jönköping för att se bandet igen. Och det var ännu en gång grymt. Allo Darlin' är verkligen ett liveband, med en sångerska i Elizabeth Morris som lever ut sin glädje på scenen. I Jönköping spelade även Moustache of Insanity och Smittens. Men det var Allo Darlin' som dröjde sig kvar när bilen lämnade staden vid Vättern.

Skivan då? Först kan jag säga att detta är klanderfri pop som gör mig glad. Sättningen ukulele, trummor, bas och gitarr sitter som en smäck. Kanske att ukulelen borde komma längre fram i ljudbilden.
”The Polaroid Song” är en klockren hit. ”Dreamin'” likaså, med Max Andrucki från Smittens på Stephin Merritt-klingande sång. ”Kiss Your Lips” är genial, med Weezer-allsången som utbryter i mitten... Och att sno textrader från Johnny Cash är ett grepp som alltid uppskattas.

Anmärkningar?
Ja, två.
De är bättre live.
Låten ”Tallulah” är inte med. Och den är lysande. Elizabeth upplyser dock att den förmodligen kommer att vara med på gruppens nästa album – som hon beskriver som mörkt. Vi får se. Jag tror det kan bli bra.

Jag är i alla fall sugen på mer smal pop.