Kommer lite sent till första spelningen. Dels för att de tidigarelagt den med 20 minuter. Dels för att The Wee Red Bar, där Popfest huserar denna kväll, är undangömd på en innergård. När jag väl kommer in slås jag av två saker. Ett: detta är ett band vars låtar lätt hade kunnat spelas på vilken indieklubb som helst. Två: alla ni som tröttnat på den senaste folkmusikvågen, ni kommer att gilla det här. För Randolph’s Leap spelar klassisk skotsk indiepop, med en härligt nördig sångare som ändå lyckas ta mod till sig att mopsa sig mot publiken. Randolph’s Leap har vissa folkinslag i sin musik. Dels på grund av en fiol – dels på grund av låtarnas struktur. Men till skillnad från de flesta andra band som beblandar sig med folkmusiken, låter Randolph’s Leap den ligga i bakgrunden. Därför kommer även skeptikerna att falla för detta Glasgowband.
Withered Hand är det typiska indiebandet. De sticker inte ut från mängden. Men de är bra: Ett sådant band där enda anledningen att älska dem är att man hörde dem före alla andra band. För det finns tusen band som låter så här. Tusen bra band. Man bör dock tillägga att Dan Willsons röst låter som Daniel Johnstons i mellansnacken och att en textrad faktiskt fastnade hos mig (från faktiskt väldigt fina låten ”Religious Songs"):
”You stole my heart – I stole your underwear”
När ett band öppnar en spelning med två av ens absoluta favoritlåtar i världen, då förstår man att de är bra. Och det gör Ballboy: ”Avant Garde Music” och ”Donald in the Bushes With a Bag Of Glue”. De kanske inte är världens bästa liveband, men med ett låtmaterial som detta, så behövs det knappast: det blir magiska konserter ändå. Det bjuds på några gamla godbitar som ”Essential Wear for Future Trips To Space” och ”A Famous Victory”, men mest nya låtar. Och är de nya låtarna lika bra på skiva som de är live – om de låter disten ligga lika tung på vissa av låtarna – så vet vi kanske redan nu vilka som ligger bakom nästa års bästa album.
När jag dag två återigen anländer sent (denna gång inte på grund av ändringar i schemat eller det undangömda läget – även om The GRV ligger undangömt i en liten gränd) möts jag av det månghövdade bandet Second Hand Marching Band. De får knappt plats på scenen och levererar dansant musik med bland annat dragspel, ukulele, fiol och blås. Lite som ett brittiskt och bättre I’m From Barcelona. Synd bara att violinisten knappt kan få ur sig en ren ton. Men svänger gör det, och det är en helt okej början på dagen. Inte mer än så.
Därefter kommer indiepoparnas eget dansband: Red Shoe Diaries. Dansbandssoundet och –looken är dock något nedtonat sedan London Popfest tidigare i år och bandet har förstärkts med en kvinnlig sångerska. Jag kan inte låta bli att gilla den här dansbandspopen. Och det är här, på en halvstor scen, de hör hemma. Inte som i London, på en halvstor.
En kille med ljus röst står på scenen. Han är sångare i Be Like Pablo. Han säger att nu blir det ”some jumping around and a lot of noise”. Redan här har han förklarat hur spelningen kommer att låta. Det låter stundom som tidiga Weezer, stundom som Pains of Being Pure At Heart, Och det är riktigt bra.
Kanske är det därför, på grund av den fullkomliga knockout Be Like Pablo innebar. Eller kanske är det för att det efter ett tag uppstår en mättnadskänsla av musik som liknar det föregående bandets. Men nästkommande fyra band går mig obemärkt förbi. Pocketbooks, Internet Forever, Kid Canaveral och The Just Joans låter ganska likt varandra. Någon är mer pianobaserad, någon har en stående trummis och ytterligare någen en kvinnlig sångerska. That’s it. Till Internet Forevers försvar bör man dock tillägga att de lyckas med något som Dire Straits lyckades med: att få en Dire Straits-låt att låta intressant.
Kvällens huvudakt – Suburban Kids With Biblical Names – var ett riktigt nöje att se när de var nya för några år sedan. Det är de fortfarande. Men trots att Johan Hedberg spelar sig (rejält) blodig på gitarren, så svänger det inte riktigt lika mycket längre. Och det är något otightare. Dock: det går inte att frångå vilka hits ”Rent A Wreck”, ”Funal Face”, ”Loop Duplicate My Heart” och ”Studenter på flak” faktiskt är. Ja, de spelar faktiskt den sistnämnda, trots att den är på svenska och tillägnar den till Bobby Baby och mig, då vi är de enda i publiken som förstår texten.
Festivalens sista dag utspelar sig i en före detta kyrka som är ganska lätt att hitta, och tillika det gemytligaste spelstället under helgen. Spelningarna drar igång vid halv tre (eller strax innan, för de kommer att ligga lite före schemat under hela dagen). Lokalen är halvfull, trots att det är slutsålt för tredje dagen i rad, med bakfulla indiepopare och musiker. Gordon McIntyre från Ballboy är inget undantag. Han är först ut och inleder passande nog med ”The Hangover Song”. Han spelar några av sina sololåtar, några från Money Can’t Buy Music-projektet och några tillhörande Ballboy. Gordon är fortfarande en fantastisk låtskrivare, men låtarna lyfter inte riktigt lika högt som två dagar tidigare, då han delade scen med sitt band.
Bakfylletemat fortsätter – även om de flesta nu börjat dricka. För rent musikaliskt passar Eagleowl bra så här dagen efter. Aukustisk gitarr, cello och vän sång är väl trevligt. Men inget som fastnar.
Söta Bobby Baby från Hultsfred är nästa ut. Hon blandar elektroniskt med akustisk gitarr och leksaksinstrument. Det kan tyckas trist med en spelning där det mesta kommer direkt från en iPod. Men faktum är att Bobby Babys uppsyn av vettskrämt barn är så pass charmigt att det funkar väldigt bra. Musiken är ju faktiskt väldigt mysig också. Eftersom de ligger före schemat tvingas hon dessutom gå upp och spela några extranummer, då de som kommit för att se henne missat hela spelningen.
Nästa band är en positiv överrasking. Bobby McGees heter de (vilket fantastiskt namn!). De består av en kvinna på banjo och skönsång och en man i stort skägg på ukulele, såpbubblor och grov skotsk sång. De sjunger snälla låtar om tigrar, fjärilar, vänskap och analsex. Det är ballonger, konfetti och glitter. Bobby McGees ÄR glädje.
Festivalen avslutas med en av anledningarna till att jag åkt till Edinburgh: Darren Hayman (tidigare i Hefner). Tänk er Billy Bragg som indiepopare, eller Anna Ternheim som manlig britt. Där har ni Darren när han live framför sina låtar ensam med en distad gitarr eller framför ett piano, dragandes sarkastiska skämt. Ensam man med gitarr/piano sjungandes introverta kärlekslåtar. Hur kul är det? Inte särskilt. Oftast. Men med Darren njuter jag av varenda sekund.
Tre fantastiska dagar är slut. Visst, det blev kanske lite mycket liknande grejer emellanåt. Men pärlorna är många, ölen billig och människorna trevliga. Jag ser redan fram emot nästa Popfest. Var den än kan tänkas gå av stapeln.
Ibland kan det vara svårt att sätta fingret på varför man gillar vissa artister. Varför sitter jag och lyssnar på Hefners (Darren Haymans band) låt "China Crisis" på repeat? Varför fastnar jag så för hans låt "The English Head"? Och varför går skivan Essex Arms varm i skivspelaren? För Darrens låtar är ganska rak pop. Ganska vanlig instrumentering på låtarna. Men jag antar att det är de små finesserna som gör det. Som Darrens något gnälliga brittiska sång. De släpande melodierna som minner om snö som faller i oktober. Eller det faktum att på skivan är det två textrader som återkommer i flera av låtarna, och när de väl gör de så sjungs de ett antal gånger:
Inlägg
