Topp 7: Catfight

Förlåt mig, Darren Hayman. Men om du har läst den här bloggen så vet du att jag älskar dig. Älskar allt du gör, både i teorin och i praktiken. Då borde du veta att jag skulle kunna göra det här inlägget alldeles för långt.

Och jag hade faktiskt tänkt tipsa om något av det nyaste du gjort, men nu blir det inte så. Jag hade tänkt tipsa om låten ”Old Man”, som dessutom är något av det mest lättillgängliga du gjort på länge. För även om jag gillar dina instrumentalplattor, 1700-talsplattor, häxbränningsplattor och spretiga 31-spårsplattor, så kanske inte det är något för folk som inte lyssnat på dig innan. Men så släpper du ”Old Man” som är en klockren poplåt. Och så tipsar jag inte om den, även om det var min första tanke.

Istället väljer jag att tipsa om ditt gamla band. Bandet som fick mig att börja lyssna på din musik; Hefner. Och en platta där du har sagt att vissa av låtarna kan du inte ens förstå varför någon skulle vilja lyssna på. Men jag tycker att plattan Catfight stundtals är riktigt, riktigt bra. Och den visar också på din kvalitet, då det är en skiva med låtar som inte kommit med på Hefners riktiga skivor, och inte heller som bonusspår när de skivorna återutgavs. Man vet att ett band är riktigt bra när så här bra låtar blir över. Titta bara på Ebba Grön, Morrissey, Bob Dylan, Allo Darlin', Eldkvarn...

Så här kommer 7 riktigt bra låtar från Catfight, låtar som inte var tillräckligt bra. Men jag älskar dem. Förlåt, Darren.

Skiva: Fishboy - Classic Creeps

Det var längesedan jag föll så pladask för ett band, som jag nu gjort för Fishboy. Senast var nog Hefner, för några år sedan. Och vana läsare av Popbrus har förmodligen kunnat se mig tipsa om dem ett antal gånger. Jag har även tipsat om Fishboy tidigare HÄR. Då skrev jag en uppmaning om att ni borde lyssna på allt de gjort. Har ni ännu inte gjort det, tycker jag att ni ska ge denna skiva en chans.

Fishboys sound skulle kunna beskrivas som ett mjukare, men samtidigt punkigare Belle and Sebastian.

Och bara där borde ni inse vilket fint band detta är. Men är ni inte övertygade än så är det väl bäst att jag fortsätter. Bandnamnet kommer från att sångaren på grund av ett vad åt en levande fisk när han besökte ett akvarium. Skivan Classic Creeps har framförts live i en bokhandel, då spelades varje låt i den avdelning som hade mest anknytning till låten. Skivan har tio låtar som samtliga behandlar en person, men alla låtarna hör ihop och berättar historien om två bröder som följer med sin pappa på en jaktresa, där en björnunge råkar dödas. Då bestämmer de sig för att bygga en rymdraket för att kunna åka tillbaka i tiden och rädda björnen. Varje låt har dessutom en egen seriestrip som går att läsa HÄR. Visst låter det fantastiskt?

Att skivan innehåller de fina kärlekssångerna ”Aaron the Afterthought Astronaut”, ”Allen Moss, Victor”, den märkliga allsångsrefrängen i ”Alyson Revere”, den catchy ”Aspen2K” och låten med den fina titeln ”Autumn the Owl (mistakes the feelings of being in love with the feelings of being an owl)” gör inte det hela sämre. Så vad väntar ni på?

Ja, just det, köper man skivan på cd, får man den i delvis handmålade omslag och med följer en seriestrip. Är inte Fishboy det perfekta bandet, så säg? Det skulle inte förvåna mig om jag kommer att försöka pracka på er dem fler gånger framöver...

Veckans skiva v. 31: Vostok 5

En skiva med konst och musik om människor och djur i rymden, visst låter det bra?
Det är det också. Och det handlar om verkliga händelser. Mycket ryska kosmonauter och rymdhundar blir det.
Jag halkade in på skivan då Darren Hayman från Hefner bidrar med två låtar (av nio) här. Båda avhandlar två hundar var. Den första handlar om Veterok och Ugolyok och den andra om Belka och Strelka. Men när de omsjungs översätts deras namn till A breeze, A little piece of coal, A little arrow och A little squirrel, som deras namn tydligen betyder. Ni ser: man lär sig mycket här!

Men även musikaliskt är detta en fröjd. I alla fall om ni gillar indiepop och Darren Hayman. Medverkar gör även Tigercats, Fever Dream, Hexicon och Robert Rotifer.

Trots att det var Hayman som fick mig att skaffa den här skivan så tillhör hans låtar skivans svagaste. Istället är det Rotifer och Tigercats som gör skivans bästa låtar. De förras "The Cosmonaut Who Never Flew" handlar om två kosmonauter, där den ena blev berömd och den andra aldrig fick komma iväg. I låten sitter han kvar på jorden och dricker vodka och är bitter. I Tigercats "Sometimes I Hit London" möter vi Wernher von Braun som byggde Saturn V som satte människan på månen. Men innan det byggde han V-2-raketen till nazisterna: "I aim for the stars /.../But sometimes I hit London". Att sedan flera av de personer som förekommer på skivan återkommer i flera av låtarna är ett stort plus. Så lyssna nu, och skaffa sedan skivan, så får ni lite konst...

Titta in på Popbrus imorgon igen om ni vill läsa mer rymdrelaterat.

Veckans skiva v. 34 - Allo Darlin' - Darren

Det här inlägget handlar om de två band/artister som jag förmodligen lyssnat mest på det senaste året. Allo Darlin' och Darren Hayman (sångare i Hefner och The French). Båda lyckas med konststycket att både skriva perfekta popmelodier och texter som både berör, roar och känns välskrivna. Helt enkelt band och artister som lyckas göra allt rätt.

Allo Darlin', från England, debuterade förra året, med ett av det årets bästa album. Därefter blev det turné samt några singlar med briljanta b-sidor, innan de begav sig in i studion igen. Det här är första smakprovet på vad som hände där. Så småningom kommer ett nytt album.

Darren Hayman, även han från England, började sin karriär i Hefner. Bandet la ner 2002. Han sjunger ofta om alkohol, sex och dekadens. Till hösten kommer två nya album. Och det är bara lite av det han gjort i år.

Och nu släpper alltså Allo Darlin' en singel med titel Darren. Gissa vem den handlar om...
”Darren” är en av bandets svängigaste låtar. Och det vill inte säga lite. Den handlar om att umgås med vänner, dricka vin och lyssna på Darren. Det känns lite som min sommar. Men den handlar också om, som bandets låtar ofta gör, kärlek som man inte riktigt vågar visar. Det är bara att hoppas att den nya skivan kommer hålla samma kvalitet som den här låten. Då kan den bli ännu bättre än förra årets debut, som jag utsåg till det årets album.

B-sidan är låten ”Wu Tang Clan”, en låt Darren Hayman skrev med sitt band The French. Som många av hans låtar handlar den om hat och kärlek till England. Men även denna låt handlar om att lyssna på musik. Och om att dricka vin. Men där de dricker vin tillsammans på taket i ”Darren”, dricker hon det själv i ”Wu Tang Clan” och folk vänder sig om på tåget, för att hon stinker av det. Det handlar om två låtar som kompletterar varandra och skulle kunna handla om samma person, sett ur olika perspektiv. Båda låtarna lika vackra, lika sorgliga, lika hopplöst positiva. Fast på helt olika sätt.

Omslagets framsida föreställer ingen mindre än Darren Hayman och omslagets baksida är målad av densamme och föreställer Wu Tang Clan tillsammans med Allo Darlin'.

I dagarna släppte Darren Hayman en limiterad vinylsingel där han skrivit musiken och sjunger den ena låten medan Elisabeth Morris från Allo Darlin sjunger den andra. De har dessutom målat alla omslagen tillsammans. För hand.

Nu hoppas vi på fler samarbeten mellan dessa båda akter och mer finfin pop från de båda separat.

Lyssna nedan: