Konsertrecension: Anna von Hausswolff, Växjö Teater, 25/10

Ännu en gång har jag blivit golvad av Anna von Hausswolffs musik. Igår kväll, i Växjös gamla teater, tog det inte många minuter av den suggestiva instrumentala inledningen innan att jag kände hur gåshuden började krypa utmed armarna. Tillsammans med fyra musiker målade Anna von Hausswolff upp ett gigantiskt och mörkt ljudlandskap i vilket två orglar stod för grunden och där trummor och distade elgitarrer tillförde nyanser och förändringar i arrangemangen. Framför allt visade gitarristen Daniel Ögren vilken enastående ljudkonstnär han är när han skapade ljud med sin gitarr som jag inte trodde var möjligt - allt ifrån distat oljud till drömska ljudmattor och mystiska percussion-liknande ljud.

Gårdagens spelning utgick uteslutande från Anna von Hausswolffs senaste skiva Ceremony. Trots att jag är mer förtjust i debutalbumet Singing From A Grave så förstår jag verkligen storheten med Ceremony, och denna storhet växer ytterligare när låtarna spelas live. När orgelns bastoner och trummornas pukor får hela kroppen att skaka, när de distade elgitarrerna tillsammans skapar spännande och mystiska harmonier och när Anna von Hausswolffs säregna sång fyller den gamla teaterlokalen, då undrar jag om musik kan bli mäktigare.

Under hela konserten spelas filmer upp på en duk bakom bandet. Under låten Liturgy Of Light projiceras till exempel en film på vad som ser ut som Anna von Hausswolff hållandes i två brinnande facklor i en mörk skog vilket skapar ett snyggt samspel med låten och dess titel. Detta är något som tillför något extra och skapar känslor som är omöjliga att återskapa när man lyssnar på låtarna hemma.

Hela spelningen fokuserar, på samma sätt som Ceremony, kring musiken och inte så mycket kring von Hausswolffs sång. Istället blir sången en ingrediens som höjer låtarna men som aldrig tar fokus från något annat. Det enda undantaget är egentligen låten Mountains Crave som är mer traditionellt uppbyggt kring von Hauswolffs sång, men även den låten byter mot slutet skepnad och går över i en lång instrumental del.

Det är svårt att plocka ut höjdpunkter från spelningen då det var spelningen som helhet som var den stora upplevelsen. Red Sun, Funeral For My Future Children, Sova, avslutande Goodbye och redan nämnda Liturgy Of Light är ändå låtar som etsat sig kvar i mitt minne lite extra.

Topp 7: Anna von Hausswolff

Anna von Hausswolff är en av de artister som Popbrus lyckats följa från första skivsläppet till idag. Hon är troligtvis även en av de artister som fått mest utrymme här. Nedan följer en lista med sju av hennes finaste musikstunder.



1. Old Beauty/Du kan nu dö (Singing From The Grave)
2. Gloomy Sunday (Track Of Time EP)
3. Above All (Singing From The Grave)
4. Mountains Crave (Ceremony)
5. Funeral For My Future Children (Cereminy)
6. Pills (Singing From The Grave)
7. Harmonica (Ceremony)

Skivrecension: Anna von Hausswolff - Ceremony

Det ligger något magiskt i fusionen mellan Anna von Hausswolffs musik och Annedalskyrkans väldiga kyrkovalv. Det magiska samspelet visade sig första gången under Way Out West 2009 då Anna von Hausswolff fullkomligen golvade publiken med sin mörka, sköra och känslosamma musik. Ett knappt år senare släppte hon sitt debutalbum Singing From The Grave och vid det laget hade vetskapen om undret i Annedal spridit sig och skivan hyllades nästan obönhörligen - med all rätt.

Många har sett fram emot en uppföljare och lika många lär ha längtat ännu mer i och med vetskapen om att den nya skivan hade spelats in i just Annedalskyrkan. Att pianot, som är grunden på Singing From The Grave,  till största delen har bytts ut mot en gigantisk kyrkoorgel är på sätt och vis både häpnadsväckande och logiskt. För vem skulle ha valt att lämna sin lyckade och trygga plats vid pianot för ett urgammalt och främmande instrument som en orgel om inte Anna von Hausswolff?

Ceremony är stundtals nästan för tung, för känslosam och för mörk. Ibland lyser en strimma hopp igenom, men en kort stund senare dränks ljuset i en vägg av bäckmörker, dysterhet och dissonans. Den melankoli som fanns på Singing From The Grave har nått en ny nivå på Ceremony. Kanske beror det på att ljudbilden är större på Ceremony och att de instrumentala partierna är längre och tar mer plats. Anna von Hausswolffs sång känns aldrig saknad men när hon väl sjunger vill man aldrig att hon ska sluta. Som bäst låter hon när orgeln lämnar den djupaste basen och spelar i ett högre register. Då får sången mer utrymme och kan flyta obehindrat över den annars blytunga ljudbilden.

På Ceremony har Anna von Hausswolff på ett sätt tagit orgeln in i den populärkulturella musikvärlden men orgeln har på samma sätt fört von Hausswolff in i den nyklassiska musiken. Kanske är det just denna blandning som gör fusionen mellan Anna von Hausswolff och Annedalskyrkan så magisk.

Konsertrecension: Anna von Hausswolff, Way Out West, Göteborg 14/8

Det är tredje gången jag ser Anna von Hausswolff på tre månader. Denna gången har hon ett nytt tvåmannaband med sig, och bjuder på nya tappningar av gamla låtar. Tidigare har låtarna nästan uteslutande hållits uppe av von Hausswolffs röst som fått uppbackning av minimalistiskt gitarrspel, vackert piano och dova trummor. Nu går låtarna i lite högre tempo, med mer trummor, piano, orgel och elgitarr, som gör att sången inte sticker ut så mycket som innan. Störst skillnad hör man i låten Pills som förr mynnat ut i ett galet emotionellt skrikande parti med texten "I made love, with the devil", men som igår spelades mer som en normal poplåt, dock med en mörk touch. Jag är kluven om vilka versioner av låtarna jag gillar bäst, säkert är dock att för en festival så passar de snabbare låtarna bättre.

von Hausswolff spelade en ny låt med arbetsnamnet Koklockelåten, en låt som visar att hennes goda låtskrivaregenskaper och att succédebuten Singing From The Grave inte var någon engångsföreteelse.

Veckans Skiva v. 29: Anna von Hausswolff - Singing From The Grave

Jag vågar påstå att om det inte hade varit för Anna von Hausswoffs sångröst så hade Singing From The Grave varit en tråkig skiva. Istället blir den en rasande lavin som sköljer över en med varm melankoli. Den berör och man kommer inte undan utan fastnar i de sakta vaggande låtarna som alla lever ett helt eget liv.

Förvirrad kärlek, tid som rinner ut och död är ämnen som återkommer flitigt på Singing From The Grave. Trots det lyser det alltid en strimma med om inte glädje så i alla fall ett hopp om att kunna acceptera framtidens öden.

"And as I look upon your face I see it in your eyes
You are not longer a part of this
You are now prepared to die
You gotta go. You got a goal"

"Det är något här som ändrats och jag tror jag vet vad det är
Livet är dig ej längre kärvt, för här står du mot det och ler
Du kan nu dö, Du kan nu dö, Du kan nu dö"

Anna von Hausswolff har ett säreget sångsätt där hon ofta sjunger långa melodier på utdragna vokaler. Kanske beror det på att hon skrivit text före melodi och på det sättet får låtarna att passa ihop. Jag tror dock att så inte är fallet utan att det är så von Hausswolff medvetet vill låta. von Hausswolff är heller inte rädd för att verkligen använda rösten, något som kanske hörs tydligare live än på skiva. Stundtals kan hon sjunga tindrande vackert och skört för att snabbt slå om till en raspig och mörk stämma. Hennes röst har så otroligt många uttryck och det är de som gör att lyssnaren fastnar och hålls kvar i de dryga femtio minuterna som Singing From The Grave fortgår.

Singing From The Grave släpptes den femte maj i år på det lilla skivbolaget Kning Disk från Göteborg. På Kning Disk samsas von Hausswolff med allt från ljudkonst och noice till det färska projektet The Göteborg String Theory där klassisk musik möter popmusik av bland andra El Perro Del Mar, The Skull Defekts och José Gonzales. Kning Disk är ett utmärkt exempel på ett skivbolag som sätter musiken och inte pengarna i första rummet, mitt förslag blir därför att inte bara njuta av skivan på Spotify utan även inhandla Anna von Hausswolffs debutalbum - för den goda musikens skull.

Singing From The Grave på Spotify
Recension av Anna von Hausswolff på Inkonst, Malmö 7/5-10

Intervju med Anna von Hausswolff

foto: Cora Hillebrand

Anna von Hausswolff är arkitektstudenten som har bytt ritbrädet mot pianot. Hon gjorde stor succé på Way Out West-festivalen förra året och den 5 maj i år släpptes hennes debutalbum Singing From The Grave som fått idel positiva recensioner. På lördag spelar hon på Siestafestivalen och med anledning av det har vi gjort en kort intervju med henne.


Din debutskiva har fått lysande recensioner, hur känns det? Vad ger din skiva dig för känslor?

Det känns skönt och roligt. Personligen så vart jag väldigt nöjd med skivan redan innan den släpptes eller fick recensioner. Jag hade inte kunnat göra den bättre helt enkelt, så nu kan jag lämna den bakom mig, spela ute och sedan börja spela in på nytt när tiden vill sig.

Man läser ofta att din spelning i Annedalskyrkan under Way Out West 2009 var något utöver det vanliga. Vad hände egentligen?

Hm. Gud sänkte sig ner, medan Djävulen sökte sig upp, och på mitten möttes de och skakade hand. Allt detta skedde i kyrkan.

Om några veckor gör du två spelningar i Paris, finns det något mål eller dröm att bli stor utanför Norden?

Självklart. Jag älskar att resa och möta nya människor. Men, jag känner ingen stress. Allt tar sin tid.

Hur går du tillväga när du skapar musik?

Lite olika. Men, det brukar alltid börja med ett tillstånd som upptar alla mina känslokanaler, och sedan sätter jag mig vid pianot så fort som möjligt och försöker få utlopp för det. Jag försöker göra känslan mer fysisk.

Kommer du göra fler låtar på svenska?

Jag har flera låtar på svenska, men jag har bara inte spelat dem. Det har inte funnits tillfälle för det. :) De är inte redo helt enkelt.

Vad har du för influenser?

Starka, bestämda men ödmjuka människor som genomsyras av sin passion till musiken och konsten.

Vad kan vi vänta av din spelning på Siesta, och vad har du för förväntningar?

Jag håller fortfarande på och förbereder mig mentalt inför spelningen så jag vet inte exakt vad som kommer hända eller vad som kommer spelas. Men, vad jag kan lova är ett starkt engagemang och en ambition att musiken som en pil ska fara ut bland publiken och träffa deras hjärtan. Om inte det händer, så tänker jag ha roligt i alla fall!


Lyssna på Anna von Hausswolffs debutalbum Singing From The Grave på Spotify.

Inför Siesta! 2010

Imorgon torsdag går starten för årets upplaga av Siestafestivalen i Hässleholm. Festivalen startade 2003 och besöktes då av 1200 personer som bland annat fick se The Ark, Christian Kjellvander och Marit Bergman. Sedan starten har man varje år vuxit och i år räknar man med en publiksiffra på över 10 000. Av de femtiotalet band som ska spelar i år har Popbrus valt ut fem som vi nu berättar lite mer om.

Built To Spill

Spelar på Siesta i egenskap av att vara Dinosaur Jr:s förband på deras pågående turné. Men de förtjänar bättre än så. Likt Dinosaur Jr spelar Built To Spill indierock, men till skillnad från föregångarna är deras musik vänare, mjukare. Doug Martschs röst virar sig genom de soldränkta gitarrerna likt sockervadd. Och tankarna förs till soliga dagar i en bil längs kusten. Likt ett Beach Boys från 90-talet, fast utan stämsången.

Lyssna på Built To Spill på Spotify.


Dinosaur Jr

Räkna med väggar av gitarrer, när J Mascis och hans mannar intar scenen i Hässleholm. Tillsammans med Pixies tog de nämligen tillbaka gitarrerna till indierocken och använde dem som soniska byggklossar i slutet av 80-talet. Bandet splittrades i slutet av förra millenniet, men återförenades tio år senare. Sedan dess har de släppt två högkvalitativa album.

Lyssna på Dinosaur Jr.s senaste skiva Farm på Spotify.


The Radio Dept

I och med debutplattan Lesser Matters 2003 visade svenskarna att de kunde göra skimrande vacker shoegaze-inspirerad indiepop. De är ett av skivbolaget Labradors starkast lysamde flaggskepp. Skivan innehöll guldkorn så som ”1995” och ”Where Damage Isn’t Already Done”. Bandet har under hela karriären utvecklat sitt sound, men alltid behållit kärnan. 2008 gick bandet och blev öppet politiska i och med låten ”Freddie and The Trojan Horse”, som kritiserar vår nuvarande statsminister. I våras släpptes deras senaste album: Clinging To A Scheme.

Lyssna på Clinging To A Scheme på Spotify.


Dead Prez

Gruppen Dead Prez består av Clayton Gavin (stic.man) och Mutulu Olugbala (M-1) som tillsammans gör hård hiphop, ofta med socialistiska texter mot rasism. Bandet bildades 1996 och släppte sitt första album Let's Get Free 2000. Förra året fick de Slottsskogen att gunga när de spelade på Way Out West, i år är det Hässleholms tur att gunga. Glöm den kommersialiserade hiphopen om stora bilar och pengar, Dead Prez handlar om något helt annat, de har något att säga.

Dead Prez på Spotify.


Anna von Hausswolff

Senare idag publiceras en intervju med Anna von Hausswolff här på Popbrus, missa inte det!

Länk här.




Alla band på Siesta! 2010 (länk)

Konsertrecension: Anna von Hausswolff, Inkonst, Malmö 7/5

Inför ett fullsatt Inkonst i Malmö spelade igår det nya stjärnskottet inom svensk popmusik, den 23-åriga Anna von Hausswolff. I början av året släpptes hennes debut-EP Track of Time och i onsdags förra veckan kom den första fullängdaren Singing From the Grave.



Som förband agerade Little Children som är ett soloprojekt av Linus Lutti. Med sig på scen hade han trummisen Christoffer Cantillo och basisten Patrik Thorman. Cantillo ingår även i von Hauswolffs kompband och Thorman har det senaste året spelat bas bakom Anna Ternheim. Med en viskande röst och en stirrande blick ner i scengolvet spelade Little Children en handfull av sina lugna gitarrbaserade låtar. Ett trevligt och annorlunda inslag var när Cantillo med en stråke spelade på trummornas cymbaler, detta skapade ett ringande ljud som passade bra in i den melankoliska ljudbilden. Bästa låten var avslutande Salvation.

Anna von Hausswolffs spelning började med att gitarristen Daniel Ögren kom in på scen och utan att få speciellt mycket uppmärksamhet av publiken började han spela introt på Track of Time på sin gamla akustiska Levingitarr. Inte förrän Anna själv gått nästan hela vägen över scenen fram till pianot förstår publiken att konserten har börjat och en varm applåd välkomnar henne. Min första tanke när von Hausswolff börjat sjunga var att hon låter mycket bättre live än på skiva. Hon leker med rösten och växlar mellan en fjäderlätt och vacker till en skrovlande hes och mörk röst för att sedan gå upp i en skärv falsett. Hon är inte rädd för att rösten ska låta "fult" vilket känns ärligt mot musiken som stärks av det.

Att Anna har en genuin konstnärssjäl märks i hennes musik när hon tänjer på gränserna om hur en poplåt ska vara uppbyggd. Vissa låtar känns som att hon har lagt olika låtdelar i en hatt och dragit vilka som ska komma efter varandra, förmodligen ser man den röda tråden i låtarna ju mer man lyssnar på dem. Hennes låtar växlar ofta i tempo vilket gör att Annas pianospel och Daniels gitarrspel blir charmigt otight och bidrar till en böljande och äkta känsla.

Den vackra och tvåspråkiga Old Beauty/Du kan nu dö som spelades ungefär halvvägs in i konserten var kvällens bästa låt. När von Hausswolff i slutet av låten byter till att sjunga på svenska föll alla bitar på plats och jag såg för första gången att alla hyllningar och lovord jag läst som henne var berättigade.

Spelningen avslutades med bluesiga Lost At Sea som med fullt trumkomp och rivigt gitarrspel fick trumhinnorna att vibrera ordentligt. Som extranummer spelade Anna en cover av [ingening]-låten Medan vi sov och ännu en gång nådde von Hausswolff ut till publiken med det svenska språket på ett sätt hon inte riktigt gör med det engelska. På svenska får hon en annorlunda klang på rösten och låtarna når en helt ny dimension.

Att Anna von Hausswolff är här för att stanna är det inget snack om och hennes debutalbum kommer med all säkerhet finnas med på de flesta årsbästalistor när årets skivsläpp sammanfattas. Jag var något tveksam innan spelningen då jag läst lite för många hyllningar men hört lite för själv av henne. Mina tveksamheter är nu som bortblåsta och jag kan bara instämma i hyllningarna.