Det här är sista gången jag skriver om veckans skiva på ett tag framöver. Jag väljer därför att bjuda på en liten specialare…
Moustache of Insanity heter ett en duo från London bestående av svenske Nik Vestberg och basisten i
Allo Darlin Bill Botting. Bandet har tidigare släppt två album, ett minialbum och en ep. Samtliga hemmainspelade, fyndiga och ganska mesiga. I år kom deras första hi-fi platta, och tillika årets bästa mespopalbum,
Album of Death. Bandets svenska halva, Nik, får nedan själv recensera skivan...
Galenskapsmustaschen – Dödsskivan. Låter ju riktigt bra även på svenska. Vår första "riktiga" skiva, med ett "riktigt" omslag och inspelad i en "riktig" studio. Det är kanske därför det inte känns riktigt som oss. Vi kanske aldrig har sett oss som ett "riktigt" band. Men efter mer än tre år kanske vi är det. Skivan har varit ute i två månader nu och jag har faktiskt ingen aning om hur det går för den. Jag tror definitivt att vi har gett bort fler än vi har sålt. Folk verkar tycka hyfsat bra om den, men själv har jag inte bestämt mig än. Jag är givetvis stolt över vad vi åstadkommit. Tolv låtar inspelade och mixade på mindre än 22 timmar, det är ju inte illa. Och jag älskar verkligen omslaget som vår kompis Duncan Barrett gjorde. Men tycker jag om att lyssna på den? Ibland kanske. Det är lite upp och ner. Jag tycker om alla låtarna, men tycker mest om att spela dom live, då det låter som oss, lite smått kaotiskt med massa fel noter och bortglömda textrader. Skivan låter lite för rent tycker jag nog. Och det är ju den det handlar om här. Låt oss gå igenom den låt efter låt.
"Intro": en helt underbart dialog från filmen Sexplorer. Den passar perfekt och är alltid del av vår "uppvärmning" när vi spelar live. Jag tror jag gjorde bakgrundsmusiken för länge sedan när jag försökte lära mig använda Garageband.
"Talk-along": Den här låten skrevs faktiskt för flera år sedan och jag har tidigare spelat in en helt annorlunda version. Min flickvän spelar också i ett band [Allo Darlin'] och många av hennes texter handlar om mig. Det blir ju lätt så att man skriver om sina nära och kära. Ibland så känns det konstigt att lyssna på hennes musik. Det blir som en ensidig konversation där jag inte har någon chans att ge min synpunkt på saker vi upplevt tillsammans. Kanske den mest "allvarliga" låten på hela skivan.
"We Need More Awesome": Det här är nog den populäraste låten vi någonsin skrivit. Alla verka gilla den. Kanske mest därför att Chuck Norris faktiskt är skitcool. Sedan har den ju teknotrummor på slutet också!
"Dinner Party": Bills låt, fast jag skrev verserna som jag sjunger. Vet faktiskt inte vad som ligger bakom, men en sak är säker: Come Dine With Me är det bästa programmet på brittisk TV (Halv åtta hos mig heter den svenska versionen tror jag). Bill spelade faktiskt gitarr på den här låten, men av någon anledning tog han bort alla spår av det under mixningen.
"Lynn Lowry": En bortglömd men helt underbar skådespelerska. Lynn är med i flera av mina favoritfilmer från 70-talet, som t ex I Drink Your Blood, Shivers och The Crazies.
"Argh! No!": Mer skräckfilmer. Den här låten är vanligtvis den sista låten vi spelar live. Det är omöjligt att sjunga något annat efter allt skrikande.
"Up, Down, Left, Right": Den här låten handlar egentligen inte om någonting. Ett av mina första försök att göra något chiptune-aktigt.
"Superiority Complex": En annan av Bills låtar.
"Dancing With Emma": Emma Goldman är en av de mest fascinerande människor som någonsin levt. Hennes självbiografi är ett måste.
"Alright": Jag förstår nästan aldrig riktigt vad Bills låtar handlar om. Men det kanske inte han heller gör.
"Laughing Scales": Jag är mellan storlekar. Medium är alltid för stort och small är ganska ofta lite väl litet. Så vad gör man? Jag försöker alltid gå ner lite i vikt så att jag kan använda alla saker jag har i garderoben. Känns bättre än att försöka äta upp sig till medium.
"Battery": Bill igen. Om ett ipodbatteri som tar slut. Eller handlar det om något djupare?
"16K (monster bleep version)": Den här låten fanns på vår första EP. Jag tyckte det var dags att återbesöka den med lite mer elektroniskt oljud i bakgrunden...
Som sagt, om jag ska klaga på något så tycker jag nog skivan låter lite för bra. Inspelningen menar jag då alltså. Kanske mest för att man verkligen kan höra vad jag sjunger om och att mina texter då verkar så löjliga/meningslösa, vilket de kanske är. Men jag blir så paranoid. Är det verkligen okej att skriva låtar om Chuck Norris, spindelfobi och skräckfilmer när man är 32 år gammal? Jag får hoppas det, då det faktiskt är mest sådana saker jag sitter och tänker på. Det finns nog alldeles för många allvarliga låtskrivare där ute. Man måste väl ha lite kul också.
Nedan kan ni lyssna på skivan:
Allt som bandet släppt kan laddas ner
HÄR!
Inlägg
