Topp 7: Mattias Alkberg

Mattias Alkberg, många gånger har vi skrivit om denna allkonstnär. Men kan det bli för mycket? Knappast. Att bara välja ut sju låtar är svårt med en artist som släppt fem album, en splitskiva och en ep, och där nästan uteslutande allt är fantastiskt. Låtar som "Alla hade gått hem!", "Fylleskalle" och "Ändra på allt" får därför inte plats här. För att inte nämna allt han gjort med Bear Quartet, som jag här helt valt att bortse från. Men lyssna och njut, snart kommer det en ny skiva!

Veckans skiva v. 29: Pascal och Mattias Alkberg - Allt det här

När förra årets bästa skivor skulle sammanfattas här på Popbrus skedde ett litet misstag. En skiva föll bort. Skivan som jag själv rankade som årets artonde bästa kom inte med på listan över skivor som inte lyckats ta sig in på den gemensamma listan. Och det var synd, för det var en rysligt bra skiva och jag skulle kanske ranka den ännu högre idag. Det är i alla fall en av de skivor jag lyssnat mest på från 2011. Missen kan kanske bero på att en av artisterna som gjort skivan redan tagit sig in på listan, på plats 1...

Mattias Alkberg hade ett fint år förra året och det är därför med stor förväntan jag åker för att se honom spela om exakt en vecka i Östersund. Skivan han släppte med finfina Pascal var förvisso inte lika stark som Anarkist. Men fan vad bra den är! Fyra låtar med Pascal, fyra med Matti och en gemensam. Vad mer kan man begära? Framförallt då skivan innehåller guldkorn som ”Vet du jag gillar hos dig”, ”Mitt smutsiga blod” och ”Svensk musik”. Det är skränigt och det är vackra melodier och texter. Kort sagt det är det här jag gillar hos svensk musik. Lyssna och njut av 33 av förra årets bästa svenska minuter.

Skivrecension: Mattias Alkberg - Anarkist

Här kommer Popbrus andra fullpoängare. Är det här alltså Mattias Alkbergs bästa soloplatta hittills? Nej, snarare tvärtom. Bortser man från splitskivan med Pascal som kom tidigare i år, så är det här inte bättre än något av Mattis tidigare alster. Han är nämligen ytterst jämn rent kvalitetsmässigt. Fem fempoängare på fem soloalbum är en imponerande svit. Vi har helt enkelt inte recenserat tidigare plattor här... Däremot är han väldigt ojämn musikaliskt. Inte en enda av dessa fem skivor låter som sin föregångare. Samtidigt är varje skiva väldigt väl sammanhållen. Denna gång kanske ännu mer en vanligt, i alla fall om man ska tro Mattias själv, som säger att detta är hans första regelrätta "album".

Skivan är mer välpolerad och lättillgänglig än vad man är van vid. Som paradoxalt nog gör detta till en relativt svårtillgänglig platta, då det kommer så oväntat. Men efter några genomlyssningar har man vant sig vid det nya.

I vanlig ordning skriver Alkberg fantastiska texter, som rör sig kring samma ämnen som vanligt: politik, ångest och kärlek.

Skivan har egentligen inga dalar. Det skulle i så fall vara de lite längre spåren, då de här låtarna gör sig bättre i kortare format. Men bortser man från längden så är de egentligen inte sämre än övriga låtar.

Skivan har punkigare spår som "Dementorerna" och ballader som "Helgen v 51", och ganska mycket som ryms däremellan, vilket gör det här till en väldigt dynamisk historia.

Ska jag dock välja några favoriter från skivan så får det bli "80 vårar", som saluterar kärleken på ett vackert och melankoliskt sätt, givetvis med en nya ångest och även en av Mattis bästa sånginsatser någonsin.

"Lys upp mig som en stjärna" har inte bara en nypa ångest i sig. Den HANDLAR om ångest. Men den ger rejält med hopp.

Och så har vi "Född fel", som är en duett med Magnus Ekelund från Magnus Ekelund och Stålet. Den handlar om att växa upp i en avlägsen kranskommun. Och faktum är att Magnus delar kan vara det bästa på hela skivan. Långt bättre än han någonsin var på det egna bandets skiva från tidigare i år.

Nämnas bör också skivans korta, och namnlösa, avslutning. Där är det bara Mattis röst och en skorrande cello som hörs. Nedan finner ni hela texten. Typisk Alkberg-poesi (och gillar ni Alkberg-poesi ska ni givetvis köpa skivan, för då medföljer en bok med olika texter han skrivit genom åren):

"År går
och snart så är det ner i jorden
äntligen
i evighet,
amen"

Intervju: Mattias Alkberg

På onsdag släpps Mattias Alkbergs nya platta Anarkist. Sjätte soloplattan och andra för i år (om man räknar med splitalbumet han gjorde med Pascal). Skivan recenseras här på Popbrus samma dag som den släpps.

Det var en glad Matti som svarade på en brusig telefonlinje när vi ringde upp. Nedan ser ni vad han hade att säga:

Förra sommaren träffade jag Conny Nimmersjö på en av dina spelningar. Jag frågade honom varför du inte spelade med Sveriges bäste gitarrist, och han sa: "Det gör han, han spelar med Jari Haapalainen". Hur kommer det sig att Conny är med på nya skivan?

Han är bara med på tre låtar... Vi började hänga för något år sedan. Jag gillar hans platta som fan och han gillar mina skivor. Så vi blev kompisar.

Vem är bäst gitarrist då, Conny eller Jari?

De är helt olika gitarrister och båda är bäst på det de gör. Jonas, som spelar i mitt band Nerverna, är också bäst.

Nya skivan, Anarkist, har ett mer välpolerat och lättillgängligt sound än tidigare. Hur kommer det sig?

Jag hade fulländat det andra. Nej, men vi spelade in på ett annat sätt och hade mer tid. Tre veckor. Då hinner man få det att låta så här.

Skivan spelades in i Luleå. Vad har Norrbotten betytt för ditt konstnärskap?

Mer än jag vet förmodligen. Det har nog färgat mig jättemycket. Men jag vet inte hur. Och det är svårt att säga om Norrbotten påverkat mig mer än vad exempelvis Göteborg gjort med Henrik Berggren.

Det här är ditt första album som inte innehåller en cover. Varför?

Det här är en annan sorts skiva än de jag tidigare gjort. Det känns mer som ett album. På till exempel Nerverna hade alla låtar kunnat vara singel och det var mer som en samling låtar. Här ville jag mer följa en röd tråd och då ville jag inte ta någon annans text. Men jag fortsätter att göra covers.

Med skivan följer också en bok, hur kommer det sig?

Skivan var mixad och klar i januari. Men jag fick jobb i våras och kunde inte åka ut och spela, och det ville jag, så då sköt vi upp släppet. Jag tycker dessutom bättre om att släppa på hösten. Då hann projektet svälla. Texterna på skivan är mycket JAG, JAG, JAG! Nästan så att man spydde. Och då kunde vi väl lika väl skruva åt det lite till och ta med fler texter om mig. Men jag hann inte skriva något nytt, så det fick bli gamla texter. Och det passar bra. För några av låtarna är också gamla. De var med redan på BD-tiden.

Vilka då?

"Lys upp mig som en stjärna", men den hade ingen text innan. "Allting är drömt". "Asterism & Obeslisk", den hade dock helt annan text och andra ackord. Och "Helgen v. 51".

På den är din dotter med, hur blev det så?

Hon kom förbi studion, och vi tänkte att det skulle vara grymt om hon var med, så vi frågade henne och hon gillade det. Så vi skrev om texten för att det skulle funka. Det var en ren slump.

Vad tyckte hon om det. Det är trots allt en ganska mörk text?

Hon vet att jag bara hittar på. Jag skriver inte terapeutiskt, som vissa andra tydligen gör. Mina texter är sällan självupplevda.

"Född fel" är också en duett. Men med Magnus Ekelund. Varför blev det en duett?

Magnus var med och skrev låten och vi ville gärna göra något ihop. Jag älskar Magnus röst, och skivan han släppte tidigare i år (Svart flagg av Magnus Ekelund & Stålet).

"Född fel" är den låt som tog längst tid att spela in på Anarkist. Jag gjorde om alla akord. Men jag är jävligt nöjd med den.

Vilken låt är bäst på Anarkist?

"80 vårar" och "Allting är drömt". Det tycker jag nu i alla fall. Men det ändras hela tiden.

"Allting är drömt" för att vi verkligen fick till den, och gjorde den ännu bättre än den redan var. Det är en gitarrsymfoni. Det är mäktigt.

"80 vårar" var en av de sista låtarna vi spelade in. Den består av så lite. Text och gitarrslinga, och ändå blev det så jävla bra!

Tidigare i år släppte du skivan Allt det här tillsammans med Pascal. Vad tycker du om den?

Den är jättebra. Särskilt deras låtar. Jag är inte riktigt nöjd med mina låtar. Eller i alla fall inte "Mitt smutsiga blod". Versionen som är med på Anarkist är mycket bättre. Pascal är Sveriges bästa band genom tiderna. Och deras låt "De är farliga" kan vara en av världens bästa låtar genom tiderna. Så bra låtar kommer jag aldrig att göra. Det var en ära att spela med dem.

Vilken skiva är bäst Allt det här eller Anarkist?

Det vet jag inte. De är från samma inspelning. Det är upp till dig att avgöra vilken av dem som är bäst.

Det är en ständig rörelse mellan dina skivor. Ingen låter som den föregående. Varför?

För att jag vill det. Jag riktar mig inte till någon, har ingen målgrupp. Jag tänker inte "Nu ska ni få se!". Jag gör det jag känner för.

2009 släppte du en soloplatta och en med Bear Quartet. 2010 kom ytterligare en Bear Quartet-platta. 2011 blir det alltså två soloalbum. Och i januari kommer en ny diktsamling. Hur hinner du?

Det är det här jag gör. Skriver. Dag ut och dag in.

Det är fortfarande mycket politik i dina texter. Är det viktigt med politiska texter?

Det är inte viktigt alls. Jag ser inte mina låtar som politiska, men alla säger till mig att de är det. Kanske är det för att jag har åsikter över huvud taget? Kankse är det ovanligt? Folk kanske inte har åsikter längre...

Jag har en låt på nya skivan där jag sjunger om valet förra hösten. Men det var mest för att jag ville ha med en tidsmarkör, och inte för att vara politiskt. Även om det är otäckt att Alliansen gick framåt och att SD kom in i Riksdagen. Men det är ingenting jag tänker på ständigt. Nästan aldrig faktiskt. Jag tänker mer på hur jag ska få pengar till mjölk och fritids. Jag tänker på filmer och böcker och tv-serier. På språket i stort...

Men jag sjunger om det som känns viktigt. Även om det kan vara påhittat ibland.

Det är mycket ångest i dina låtar också. Varför?

Jag vet inte. Det är en känsla som är svår att definiera. Så jag vill utforska det. Det är tacksamt att skriva om på så sätt. Min och andras ångest. Ångest, döden och barnen är väl mina huvudteman. Jag gör nog väldigt allvarlig musik...

Vad händer framöver?

En turné hoppas jag. Men inga datum är bokade ännu. Och så kommer en diktsamling i januari. Sen gör jag väl en skiva till.

Och vad händer med Bear Quartet?

I nuläget inte mycket. Jag vet inte vad som kommer att hända framöver heller. Men så är det med Bear Quartet. Vi går på instinkt.

Du har hållit på länge nu. Men aldrig riktigt slagit igenom kommersiellt. Hur orkar du hålla på?

Jag har aldrig tänkt på det i sådana termer. Jag har inte tålamod nog att satsa på ett genombrott. Och jag vet inte heller vad det skulle innebära. Jag bara gör en grej och sen gör jag nästa. Det är kul om folk gillar det och det vore kul om ännu fler gillade det. Men det kanske skulle bli sämre ifall folk började gilla det?

Veckans skiva v. 27: Mattias Alkberg BD - Jag ska bli en bättre vän

Skivan på Spotify

2004 kommer en mäktig svensk solodebut. Pop blandas med klassisk punk på svenska. Politiska texter som numera inte tillhör vanligheterna. Näven rakt upp i luften och ett hjärta som dunkar i takt till musiken i sommarsolen. Skivan vi talar om heter Tunaskolan och rosades av en enig svensk kritikerkår. Den nominerades till och med till en grammis för bästa manliga artist. Som Alkberg avböjde – för de var ju en grupp. Men få köpte skivan. Föga förvånande var väl dock detta. I femton år hade upphovsmannen spelat med bandet The Bear Quartet. Även de rosade. Även de sällan särskilt stora utanför musikskribenternas trånga lilla värld. Men faktum kvarstår – för att parafrasera låten ”Sundbyberg” från ovan nämnda skiva – det är en satans bra skiva!

Året därpå kommer uppföljaren. Recensionerna var lite mer nedtonade. Så var också punkinslagen på plattan. Men sedan Jag ska bli en bättre vän släpptes för fem år sedan har det inte gått en sommar utan att jag spelat den sönder och samman. Det här är svensk pop när den är som bäst!

Skivans starkaste spår (om man ska lyckas välja några sådana) är fem.
”Kamratskap rock” bjuder på riktigt sköna one-liners (tänker inte avslöja dem här…) till ett oerhört catchy gitarrspel.
”Ta helg” är en uppmaning till allmän dekadans – ”hela veckan helg” – något det stela svenska folket gott kan ta till sig. Tänk själva och roa er när ni känner för det istället för när ni blir tillsagda.
”Stenar” är skivans punkigaste bidrag – trots att skivan innehåller en cover på en Tant Strul-låt – och var även en av de bästa låtarna under Alkbergs spelning på Siesta-festivalen tidigare i år. En spelning som återigen chockerade med en gles publik. Och ja, det var nästan bara branchfolk där…
På ”Ragnar” rycker gitarrerna återigen med dig. Och om texten inte får dig att känna sommar i hela kroppen bör du nog uppsöka en läkare som ger dig medicin mot den Gessle-pest du förmodligen lider av.
Men bäst sparas till sist. ”Ändra på allt” borde egentligen inte vara bra. En låt där man tackar allt och alla – samt delar ut en hel del kängor – kan lätt falla platt. Men från det vackert trevande introt till resten av låten är genialt. Och att han tackar både punkrocken och Klas Östergren gör i alla fall mig varm i hjärtat.

Mattias Alkberg BD släppte ett album till – 2006 – innan de upplöstes. Också det rekommenderas. Men det är snarare ångestladdad gubbrock á la Springsteen än pop. Förra året kom även soloplattan Nerverna. Då var det rockabilly som gällde. Och ja, även detta håller hög klass. Matti slutar aldrig att imponera.

Konsertrecension: Mattias Alkberg, Siesta!, Hässleholm 28/5

Gårdagens spelning med Mattias Alkberg på Siestas näst största scen var en av festivalens bästa hittills. Alkberg verkade i gott mod och bjöd på en härlig blandning av nya låtar, som Sarin över Luleå och Jag bara tänkte, liksom, att, och gamla låtar som Reevolution och Matti och Angelica. Blandningen mellan den senaste skivans rockabillysound och de äldre rocklåtarna blev en delikat produkt som aldrig kändes i närheten av tråkig. Alkbergs sångröst måste även kommenteras då den lyfter låtarnas melodier och gör dem ibland bättre än vad de egentligen är.

I publiken kunde man hitta åtskilliga svenska musikikoner, till exempel Jocke Åhlund från Teddybears som tidigt fick en låt tillägnad sig, och Dennis Lyxzén som omnämns i låten Don Quijote. En höjdpunkt på spelningen var när Alkberg spelade Regnet i Södertälje, skriven av bob hund-gitarristen Conny Nimmersjö, även han stående i publikskaran.

Alkberg spelade även den helt nya låten Lys upp mig som en stjärna och jämfört med gårdagens konsert med The Bear Quartet (länk) så nöjde sig Alkberg denna gång med en okänd låt.

Hela spelningen blev bokstavligt talat en solskenshistoria, faktum är att solen tittade fram precis innan Alkberg gick upp på scenen och gick i moln när han gått av, något han inte var sen att påpeka när han en sista gång gick ut på scenen och tackade publiken. Publiken tackade i sin tur honom med otroligt varm applåd efter att ha tillbringat sin eftermiddag på absolut bästa tänkbara sätt.

Konsertrecension: Invasionen och Mattias Alkberg, Parken, Göteborg 12/11

När två av Norrlands mesta surgubbar kommer till Göteborg; då känner jag mig riktigt ung.
Det är inte jätteofta nuförtiden, som jag känner en pirrande känsla i magen innan det är dags för konsert, men just denna känsla infinner sig dagen till ära.

Sur norrlänning nummer ett är Dennis Lyxzén och hans nya band Invasionen, som låter som en blandning av Ebba Grön och Imperiet. Fast med äldre bandmedlemmar. Eller som om Ulf Lundell hade spelat punk. Gubbar som spelar punk blir sällan jättebra, men på något sätt får Dennis det hela att bli trovärdigt, även om det i längden kanske blir lite mycket.
Bäst är Deportees låt ”Under The Pavement – The Beach”, med svensk text. Och där inser jag att Invasionen var en perfekt bokning för Siesta-festivalen; det här kommer att kännas bra i den tidiga sommarsolen.
Bandet ger kvällen till ära sitt första extranummer – ”Lämnad kvar” – som snarare än att påminna om Charta 77:s gamla dänga ”Ensam kvar”, påminner om Mattias Alkbergs ”Stockholm”. Båda handlar om hur det är att vara fast i Norrland, när alla ens vänner beger sig söderut. Och där har ni en låt som borde ge den gamle punkräven en hit.

Just Alkberg är näste man upp på scen. Med en färsk rockabillyplatta i bagaget känns det inte mer än rätt att både Matti och hans basist entrar scenen med Elvis-lugg. Mattis håller sig dock bara några sekunder, innan den faller ner framför hans ansikte, och han ser ut som vanligt igen.
I klassisk Alkberganda blir det mest nytt material; det vill säga från senaste skivan (tio av tolv låtar därifrån spelas). Rockabillyn kryddas även med några noisepartier. Bäst blir detta i sista låten ”Kom och lägg dig”, som på skiva är rätt tråkig, men när den här drar ut på tiden – med långa instrumentalpartier (där det bara är basen som varierar sig) och korta oljudsstunder – blir fantastisk.

De låtar som bjuds, som inte är från senaste skivan är följande:
En överbliven låt från tiden med BD, som därför ingen hört.
”Eld i berget”, som släpptes som singel, men som gick de flesta obemärkt förbi.
”Ragnar”, som kanske är största hitten från skivan Jag ska bli en bättre vän.
Samt ”Nere på parkeringen” från ångestplattan Ditt hjärta är en stjärna.

Som extranummer bjuder bandet på låten ”Nerverna”, som avslutas med textraderna:

”Kul att vara här
Den här heter ’Nerverna’
Fuck you all!”

Och följs sedan av allsång, när hela publiken skrålar titelordet om och om igen.
En lycklig Mattias Alkberg går av scenen och höstens bästa konsert är ett faktum. Magkänslan hade rätt.

Konsertrecension: The Bear Quartet, Trädgårn, Göteborg 15/10

Bear Quartet är alltid kul att se. Oavsett hur dålig konserten i fråga än må vara. De är förmodligen Sveriges kompromisslösaste band; spelar bara nya låtar, byter ständigt riktning och stil, skickar enbart ner en medlem till en spelning på Hultsfred, för att året därpå spela på två scener samtidigt. Visst älskar man BQ som koncept, men låter det bra då?
Jodå, det är tungt, det är mycket bas och en del rundgång; de börjar närma sig Skull Defektes domäner mer och mer (i alla fall live, där BQ är hårdare än på skiva).
Efter tre års tystnad är detta välkomnat. Spelningen i Stockholm i somras var dock bättre, ljudligare och svettigare. Då spelade de inför ett fullsatt Strand, med halva Sveriges indieelit på plats. Nu spelar de inför ett halvtomt Trädgårn i Göteborg.

Trots att senaste plattan släpptes i september, spelar de ändå en rad låtar som tillkommit därefter (nytt på g kanske? – BQ är trots allt kända för att släppa skivor ofta). De säger också om en rad låtar att de hoppas att det är sista gången de spelar just den.
Bear Quartet hade en gång en låt som hette ”Fuck Your Slow Songs” och lite så känner man ikväll; det är de snabbare låtarna som suger tag, det är de snabbare låtarna vars bas får en att gunga. Låtar som ”Million” och ”Sweet Beef” (Lyssna på Spotify!).

Tydligen kommer nästa singel som b-sida ha en cover av låten, gjord av MA Numminen. Det ser vi fram emot.
Det ska bli spännande att se vad norrlänningarna levererar på nästa års Siesta-festival. Helt nytt material kanske, med en full trummis och utan Matti, som spelar solo samtidigt? Hursomhelst kommer det att vara sevärt. Popbrus-favoriterna BQ är som sagt alltid sevärda.

Alkberg ut på turné

Mattias Alkberg - som igår släppte albumet "89" med sitt Bear Quartet och i oktober kommer med soloplatta - uppger på sin blogg att det i höst blir två stycken turnéer för hans del. Dels en med BQ och en solo tillsammans med Invasionen. Inbokade spelningar är:

Med Bear Quartet:
14/10 Babel, Malmö
15/10 Trädgårn, Göteborg
16/10 Debaser Medis, Stockholm

Med Invasionen:
4/11 Debaser, Malmö
5/11 Debaser Slussen, Stockholm
6/11 Raw, Eskilstuna
7/11 Västmanlands-Dala Nation, Uppsala
12/11 Parken, Göteborg
13/11 Bongo Bar, Jönköping
14/11 Kåren, Örebro
21/11 Scharinska, Umeå