Veckans skiva v. 27: Mattias Alkberg BD - Jag ska bli en bättre vän

Skivan på Spotify

2004 kommer en mäktig svensk solodebut. Pop blandas med klassisk punk på svenska. Politiska texter som numera inte tillhör vanligheterna. Näven rakt upp i luften och ett hjärta som dunkar i takt till musiken i sommarsolen. Skivan vi talar om heter Tunaskolan och rosades av en enig svensk kritikerkår. Den nominerades till och med till en grammis för bästa manliga artist. Som Alkberg avböjde – för de var ju en grupp. Men få köpte skivan. Föga förvånande var väl dock detta. I femton år hade upphovsmannen spelat med bandet The Bear Quartet. Även de rosade. Även de sällan särskilt stora utanför musikskribenternas trånga lilla värld. Men faktum kvarstår – för att parafrasera låten ”Sundbyberg” från ovan nämnda skiva – det är en satans bra skiva!

Året därpå kommer uppföljaren. Recensionerna var lite mer nedtonade. Så var också punkinslagen på plattan. Men sedan Jag ska bli en bättre vän släpptes för fem år sedan har det inte gått en sommar utan att jag spelat den sönder och samman. Det här är svensk pop när den är som bäst!

Skivans starkaste spår (om man ska lyckas välja några sådana) är fem.
”Kamratskap rock” bjuder på riktigt sköna one-liners (tänker inte avslöja dem här…) till ett oerhört catchy gitarrspel.
”Ta helg” är en uppmaning till allmän dekadans – ”hela veckan helg” – något det stela svenska folket gott kan ta till sig. Tänk själva och roa er när ni känner för det istället för när ni blir tillsagda.
”Stenar” är skivans punkigaste bidrag – trots att skivan innehåller en cover på en Tant Strul-låt – och var även en av de bästa låtarna under Alkbergs spelning på Siesta-festivalen tidigare i år. En spelning som återigen chockerade med en gles publik. Och ja, det var nästan bara branchfolk där…
På ”Ragnar” rycker gitarrerna återigen med dig. Och om texten inte får dig att känna sommar i hela kroppen bör du nog uppsöka en läkare som ger dig medicin mot den Gessle-pest du förmodligen lider av.
Men bäst sparas till sist. ”Ändra på allt” borde egentligen inte vara bra. En låt där man tackar allt och alla – samt delar ut en hel del kängor – kan lätt falla platt. Men från det vackert trevande introt till resten av låten är genialt. Och att han tackar både punkrocken och Klas Östergren gör i alla fall mig varm i hjärtat.

Mattias Alkberg BD släppte ett album till – 2006 – innan de upplöstes. Också det rekommenderas. Men det är snarare ångestladdad gubbrock á la Springsteen än pop. Förra året kom även soloplattan Nerverna. Då var det rockabilly som gällde. Och ja, även detta håller hög klass. Matti slutar aldrig att imponera.