Skivrecension: Darren Hanlon - I Will Love You At All

Darren Hanlon har alltid gjort catchy pop med texter som får dig att le. Lite som Australiens svar på Jonathan Richman. Han är en av de få som faktiskt lyckas med att göra låtar som är roliga utan att det blir Galenskaparna och pannkaka av det hela. Nu är det nästan fyra år sedan han senast släppte ett album. Livstecken har vi dock fått. Helt okej spelningar som förband åt The Magnetic Fields för två somrar sedan. En platta med b-sidor förra året. Samt en vinylsingel för två år sedan. Singeln innehöll två fantastiska låtar på temat ben, i klassisk Hanlon-stil. Den ena återfinns på b-sidesamlingen. Den andra på det nya albumet.

Så inte undra på att jag blir förvånad när jag lyssnar på I Will Love You At All. För det är en ny Darren vi har att göra med. Så pass ny att vi kanske inte längre ska se det som samma artist. Utan en annan kille med samma namn och samma röst. Och samma melodisinne. För musiken känns igen (även om låtarna här är väldigt långa jämfört med förr). Skivan låter så som man kunde förvänta sig. De tidigare skivorna har pekat mot det här. Det blir hela tiden proffsigare och proffsigare. Fler instrument, mer körer, bättre produktion… På gott och ont. Det som förvånar och till en början skrämmer lite är texterna…

För är det inte en skilsmässoplatta vi har att göra med här? Huruvida herr Hanlon gått igenom en jobbig tid vet jag inte. Men skivan är full av hjärtesorg. Verket kröns av sex minuter långa ”Scenes From a Separation”:

”No we weren’t together forever
But then what the hell does that mean?
One person’s lifetime, the history of mankind
Or the years since I turned seventeen?”

Och det är bara en av 15 verser. Och jag kan lyssna hur ofta som helst. För det här är riktigt bra separationspop. Och låten slutar faktiskt hoppfullt:

”I’m feeling just fine, I’m taking my time
Cause I know you’re worth mourning for”

Låten som följer är inte lika vacker. Inte lika mycket skilsmässa. Inte lika välskriven text. Men det är den (”All These Things”) jag går och nynnar på mest. Men visst, Darren klarar nog inte av att skriva en låt utan texter som fastnar. Och det på ett bra sätt.

”It’s the fear that began if one single Elvis fan
Can be wrong the other forty nine odd
Million screaming others also can”

“If Only My Heart Were Made Of Stone” är återigen en låt om att inte riktigt vara lycklig. Som ni kanske hör på titeln. Men melodin är så jävla dansant. Och då menar jag dansant som i logdans. Och då menar jag logdans på ett positivt sätt. Ser ni mig dansa runt på stadens gator i sommar, som vore jag från landet, då är det detta jag i lurarna.
Darren Hanlon ligger vaken på natten i “Folk Insomnia” och funderar på döden. Sedan återvänder han hem till sin gamla hemstad i “Home”. Som är årets hemvändarlåt:

”They thought I’d outgrown them
they could read on my face
I wanted to leave but my face…
Had an appointment to keep
With the fist of some young freak
That’s why I wear this scar beneath my eye”

Vissa låtar (däribland öppningsspåret “Butterfly Bones” – som var med på vinylsingeln) visar den gamle Darren. Så som han lät för. Gott så. Dessvärre bjuds vi även “Buy Me Presents”. En onödig låt med ett sliskigt saxofonsolo. Nej, Darren kan bättre än så. Både den Darren vi känt och älskat i några år nu och den Darren vi precis lärt känna, och vars texter inte längre skrämmer oss. Jag hoppas på mer från dem båda i framtiden.

Skivan släpps på fredag och går att beställa HÄR.