Månadens skiva v. 28: Hell On Wheels - There Is A Generation Of Handicapped Poeple To Carry On

Lyssna på månadens skiva på Spotify!

Rasmus:

Förra sommaren stod jag och en vän i en jeansaffär på Skånegatan i Stockholm. Runt omkring oss stod folk med ölflaskor i händerna. Det var långt ifrån trångt. Men det var ett stort ögonblick: Hell On Wheels återförenades genom att spela tre helt nya låtar för oss. Efteråt sa vännen, som aldrig hört bandet innan:
– Fan vad bra de var!

Och ja, satan vilket band. Tyvärr har inte mycket hörts av Åsa, Johan och Rickard (som numera förstärks av en herre vid namn Jonas) sedan dess. Någon spelning och nyhetsutskick om att nya albumet kommer bli grymt. Klart jag tror dem. Och klart att deras tystnad inte gör så mycket, när man fortfarande kan njuta av deras gamla klassiker!

Men vad är det som gör Hell On Wheels till ett av Sveriges bästa popband?
Är det melodierna?
Är det texterna?
Är det Rickard Lindgrens lite lite lite skeva röst?
Är det de små punkutflykterna?
Är det magin som uppstår mellan Åsa och Rickard, som även på fritiden håller ihop?
Är det deras sparsamma utgivningstempo?
Är det att de levererar hits som ”The Soda”, ”People To Carry” och ”Nemozob”?
Är det att det inte går att hitta ett svagt spår på There Is A Generation Of Handicapped People To Carry On?
Är det att nämnda skiva har en lysande titel?
Ja!

Så i väntan på nästa skiva tycker jag vi gemensamt sjunger ”The Soda”.


Jakob:

Jag vet faktiskt inte alls varför jag inte gillar det här mer än jag gör. Inte det att jag tycker illa om det, men det här är ingen skiva jag kommer lyssna på av egen maskin, någonsin. Trots det så kan jag räkna upp ett flertal saker som tilltalar mig väldigt mycket med There Is A Generation Of Handicapped People To Carry On.

Framför allt så har Rickard Lindgren, som spelar gitarr och sjunger, en helt perfekt röst för den typen av pop som Hell On Wheels spelar. Den är skrikig när den behövs och tillräckligt nära bristningsgränsen när musiken kräver det. Han är en alldeles lagom skicklig sångare, hade han varit duktigare så hade det snarare stjälpt än hjälpt.

Riffet i tredje låten, Eagle Wings As Filtered Through Pigeon Shit är smått fantastiskt. Gitarrmattorna som dyker upp här och var på plattan låter fruktansvärt fint. Alla låtar är lagom välskrivna och catchy och ljudbilden är precis som den ska vara. Detta bara för att nämna några saker som borde tilltala mig mer än de gör.

Varför det aldrig riktigt når fram är dock omöjligt att säga, jag hittar inget alls som jag verkligen ogillar med skivan. Den känns bara lite...tam.


Anton:

There is a Generation of Handicapped People To Carry On är Hell On Wheels debutskiva från 2001. Jag har aldrig tidigare lyssnat aktivt på bandet men mitt första intryck var positivt. Deras indierock låter precis så som man vill att den ska göra, varierande skitigt och hårt. Sången och gitarren är de instrument som får mest plats men som bäst är det när trummorna får leva ut i ett snyggt oljud, som i refrängen i "Power Bubbles Blown By Big Bitch" (vilket även är en lysande låttitel).

Det enda jag hakar upp mig på är Rickard Lindgrens sånginsatts som stundtals låter lite väl pubertal, lite som Timo Räisänen. Förhoppningsvis är det något man vänjer sig vid efter ännu några lyssningar, och fler lyssningar kommer det bli. There is a Generation of Handicapped People To Carry On är kanske inget mästerverk, men gott och väl en skiva som tål att lyssnas på, om och om igen.

Bästa låt: "The Spell To Stiff Lightning"