Lee Ranaldo var, fram till slutet av förra året, gitarrist i Sonic Youth. Nu ligger dock det bandet på is på obestämd framtid efter att Kim Gordon och Thurston Moore separerat. Kanske är det därför Between The Times And The Tides låter som den gör.För vad Lees nionde soloalbum låter som är ett mer lättillgängligt Sonic Youth. Det är rakare låtstrukturer, de skränande gitarrerna har förpassats till bakgrunden och en tydlig folkrockinfluens har adderats. Men när det kommer till ackordföljder och ljudbild påminner det i mina öron fortfarande som hans gamla band. Detta är dock helt och fullt ett positivt betyg, hur skulle det kunna vara något annat? Visst hade det varit kul om han gjort något helt annat, men varför klaga på ett vinnande koncept?
Skivans höjdpunkter är främst de låtar som ligger över femminutersstrecket, Waiting On A Dream, Xtina As I Knew Her och Fire Island (Phases). Det är något vackert med låtar som harvar på utan allt för stora förändringar. Men allra bäst är ändå Lost (Plane T Nice) som är en helt vanlig och enkel popdänga utan krusiduller.
Det enda som egentligen stör mig är hans ibland väldigt tafatta texter, där han stundtals nästan rör sig kring hjärta/smärta-nivå. Dock vägs detta upp av att han lika ofta rör sig nära något fantastiskt, både i text och musik. Tyvärr når det aldrig riktigt ända fram.
Inlägg
