Konsertrecension: Movits!, Malmöfestivalen 23/8

Jag kan erkänna att jag aldrig riktig fastnat för Movits! på skiva. Visst kan jag finna deras blandning av swingjazz och hiphop stundtals tilltalande, men jag tappar snabbt intresset. Live är det dock en helt annan sak. Med en rappare, en dj, en saxofonist, en trombonist och en snubbe på elektrisk kontrabas så svänger det ganska rejält. Speciellt basen bidrar till att det är svårt att stå stilla.

Bild tagen av Anders Axelsson

Äppelknäckarjazz och Swing för hyresgästföreningen tilltalar mig speciellt, kanske för att de är de enda två låtar som jag verkligen fastnat för, men antagligen för att de låtarna är bandets bästa stunder. Större delen av publiken verkar dock uppskatta Na Na Nah! bäst och när Timbuktu äntrar scenen går ett jubel genom folksamlingen. Och visst svänger det även här, men Promoe dyker upp på scen för att dra av Balaclavaboogie så når spelningen sin kulmen och kanske just därför känns det ganska skönt att det är spelningens näst sista låt. Efter det drar de av deras antagligen största hit Sammy Davis Jr. vilket känns som ett vettigt avslut.

Överlag gör mig spelningen positivt överraskad, men ändå kan jag känna att det räcker att ha sett dem en gång, det gav ingen större mersmak. Men en gång är Movits! definitivt värda att se.

Skivrecension: Movits! - Ut ur min skalle

Det här låter nice, skulle tro att det kan bli grymt på en svensk festival eller på en sunkig klubb. Men det finns inte direkt någon låt som fastnar. Inget jag kommer att plocka fram när det är fest. Tänker jag och trycker på play igen.

Skivan börjar fint med ett dragspelsintro. Det här är hårdare än debutplattan Äppelknyckarjazz. Hårdare och bättre. Och faktum är att det är flera låtar som fastnar. Och det är ett genidrag att ha med Timbuktu med på flera av låtarna.

Som sagt: öppningsspåret ”Vad dom än säger” sätter tonen för skivan. Och även första singeln ”Sammy Davis Jr” är en riktig pärla. Dansant jazzhiphop när den är precis som vi vill ha den. Skivans första halva är annars relativt slätstruken i jämförelse med resten av skivan. Bortsett från ”Marching band” då, där trummor och blås tar ett sig ett svettigt steg längre än vad de tidigare gjort under skivan. Sången stönar fram ”var får man tag på ett marching band när man vill ha det?”. Och det går fort. Inte bara räknat till bpm, utan även om man ser till den resa som utspelar sig i texten. Det är inte många sekunder mellan varje resmål: San Fransisco, Paris, Hudiksvall…

Sen följer ett gäng låtar som jag gärna spolar förbi (inte för att de är dåliga, utan för att resten är ännu bättre), innan skivan når sitt klimax i och med de tre sista låtarna:
För när ”Skjut mig i huvudet” startar är man lagom uppvärmd. Kanske inte bästa texten på plattan. Men klarar ni av att sitta still till det här, så har ni förmodligen gått in i väggen.
Därefter följer ”Huvudvärken”. En bakfyllehymn som kanske är synsk, då den berättar hur vi kommer att må dagen efter de dagar som svänger lika hårt som den här skivan.
Men det är inte bara fest och dess efterverkningar som avverkas på Ut ur min skalle. Nej, det blir en del politik också. Alliansen och Sverigedemokraterna får en del skit. Men bäst blir det på sista låten ”Balaclavaboogie”. Ja, det är faktiskt skivans starkaste låt. Timbuktu och Promoe kommer in och deltar i denna dansanta låt om bankerna idag:

”En bankrånare är inte en som rånar en bank
en bankrånare är en bank som rånar ett land”

Skivan lider främst av samma sak som sist: sångarens röst/dialekt kan vara smått enerverande ibland. Men när musiken är så här festlig är det bara en petitess.
Nu hoppas jag bara på att alla svenska festivaler bokar det här bandet i sommar. Och sen danser vi till hösten kommer igen. Och det är möjligt att jag plockar fram varenda låt från den här skivan när det är dags för fest.