Visar inlägg med etikett The White Stripes. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett The White Stripes. Visa alla inlägg

tisdag 1 november 2011

Topp 7: The White Stripes

I februari i år meddelade The White Stripes att de inte längre kommer spela musik ihop. Meg och Jack White hann släppa sex studioalbum och bör ses som ett av de största rockbanden under 2000-talets första decennium. Min lista över bandet sju bästa låtar präglas av de tidigare albumen och framför allt av deras mästerverk White Blood Cells från 2001.

Lyssna på listan på Spotify (om ni vill)

1. We're Going To Be Friends (White Blood Cells)
2. Fell In Love With A Girl (White Blood Cells)
3. Let's Build A Home (De Stijl)
4. Stop Breaking Down (The White Stripes)
5. I Just Don't Know What To Do With Myself (Elephant)
6. Dead Leaves And The Dirty Ground (White Blood Cells)
7. Take, Take, Take (Get Behind Me Satan)

torsdag 3 februari 2011

Veckans skiva v. 5: The White Stripes - White Blood Cells

Året 2001 brukar förknippas med Håkan Hellströms Känn ingen sorg för mig Göteborg eller The Strokes Is This It. Jag förknippar dock året minst lika starkt med The White Stripes tredje studioalbum - White Blood Cells.

Idag, tio år efter att White Blood Cells släpptes och en dag efter beskedet att The White Stripes lägger av, känns skivan fortfarande färsk och spännande. Gårdagens besked har fått mig att känna en hel del vemod, men faktum är att de senaste två skivorna av bandet inte har tilltalat mig särskilt mycket. Att The White Stripes skulle läggas ned kändes mer eller mindre väntat i och med Jack Whites andra projekt.

White Blood Cells har ett smutsigt garagesound som bygger på Jack Whites antingen hårda elgitarr eller retrodoftande akustiska gitarr i takt till Meg Whites taktfasta och samtidigt ivriga trumspel. Till skillnad från de senare skivorna av bandet så fokuseras låtarna mer kring sångmelodin än till ett gitarriff. En jämförelse kan göras mellan Fell In Love With A Girl, där gitarrslingan höjer sångmelodin, och Seven Nation Army, där gitarriffet egentligen utgör hela låten och sången känns mer som en utfyllnad.

Som 12-åring fascinerades jag av att två personer kunde skapa musik lika stor, varierande och svängig som The White Stripes. Som 22-åring är jag fortfarande lika fascinerad.

Lyssna på White Blood Cells på Spotify.

onsdag 2 februari 2011

The White Stripes nedlagt



“The White Stripes do not belong to Meg and Jack anymore. The White Stripes belong to you now and you can do with it whatever you want. The beauty of art and music is that it can last forever if people want it to. Thank you for sharing this experience. Your involvement will never be lost on us and we are truly grateful.”

Texten ovan är hämtad från The White Stripes hemsida där nyheten nyligen publicerades att Meg och Jack White inte längre kommer spela musik ihop under namnet The White Stripes. Jack White kommer dock fortsätta med musik genom sitt skivbolag Third Man Records.

The White Stripes var ett av de första banden jag verkligen fastnade för och bandets tredje skiva, White Blood Cells, anser jag är en av de bästa rockskivorna som gjort. Hatten av för ett av 00-talets absolut bästa band!

Här är en Spotifylista med godbitar av The White Stripes.

Här är en video som fick mig att börja gilla riktiga rockgitarrsolon.