Skivrecension: Two Gallants - The Bloom And The Blight

Two Gallants skulle kunna beskrivas som en duo bestående av en sjungande elgitarrist och en trummis. En sådan beskrivning leder dock lätt till att läsaren börja tänka i banor kring The White Stripes eller Johnossi och trots att beröringspunkter finns mellan dessa bands musik så är de ändå väldigt olika varandra. Two Gallants är i grunden ett skitigt lo-fi-rockband med amerikanska folkinfluenser som egentligen har mer gemensamt med punkiga alternativcountrybandet O'Death än med bluesiga The White Stripes. Jag ska dock inte sticka under stol med att Two Gallants aldrig har låtit så likt sin amerikanska duo-kollega som de gör på bandets nya skiva The Bloom And The Blight.

Det har gått nästan exakt fem år sedan Two Gallants släppte sin senaste skiva vilket är något man på sätt och vis kan höra på The Bloom And The Blight. Produktionen är renare än tidigare och låtarna är mer tillrättalagda och framförs inte alls lika punkigt. Inledande Halcyon Days är en perfekt start på skivan, nästan i klass med Las Cruces Jail från skivan What The Toll Tells, och vittnar om bandets något snällare framtoning med inte fullt lika distad och sprucken sång och ett något mer kontrollerat gitarr- och trumljud.

Trots att det finns begränsningar med endast en gitarrist och en trummis så lyckas Two Gallants ändå variera sig med till exempel akustiska gitarrer, som i Broken Eyes, Decay och Winter's Youth. Men bäst låter det ändå när elgitarren får leva ett eget oljudande liv, när Tyson Vogel bankar skiten ur sina trummor, och när Adam Stephens sjunger som om det inte fanns en morgondag.

Månadens skiva v. 44: Two Gallants - What The Toll Tells

What The Toll Tells finns på Spotify!

Anton:

Öppningsspåret Las Cruces Jail kan vara det starkaste jag någonsin hört. Efter en dryg minut med mystik och ovetande bryter ett helvete löst, ett dansant helvete med frenetiskt trum- och gitarrspel och en hes och nästintill galen sång. Fortsättningen på skivan är inte alls lika övertygande, ett problem är att några låtar är något för långa, nästan hälften av låtarna klockas in på över åtta minuter.

Two Gallants är en duo från San Francisco som har släppt tre album, What The Toll Tells är det andra i ordningen. Likt andra duos som, The White Stripes och Johnossi, så får även Two Gallants till en stor ljudbild och ett varierande arrangemang och det är det som räddar de långa låtarna från att bli tråkiga. Bästa spåren är lugna Steady Rollin', schizofrena 16th St. Dozens och självklart hysteriska Las Cruces Jail.

Jakob:

När man kollar upp Two Gallants på spotify så står under liknande artister bland andra Conor Oberst, Langhorn Slim och Okkervil River och jag misstänker genast det värsta, ännu en förbannad alt-country-platta. Första låten drar igång och jag inser att jag har fel. Jag skulle till och med kunna gå så långt som att säga att jag blev mycket positivt överraskad. Inledande Las Cruces Jail är nämligen bra, riktigt bra.

Tyvärr håller resten av skivan inte alls samma höga kvalité, det frenetiska och stökiga byts ut mot folkballader och energin från öppningsspåret återkommer allt för sällan. Trots att vissa låtar är relativt långa så lyckas de i de flesta fall hända förvånansvärt lite. Jag tappar snabbt intresset och återvänder till Las Cruces Jail. Hade bara allt fortsatt i samma anda som den så hade det här kunnat vara en storslagen platta, nu känns den mest som en axelryckning.