Woods är sådär lagom hypade samtidigt som de är sådär lagom förbisedda. Frontmannen Jeremy Earls skivbolag är desto mer uppmärksammat för att ha huserat akter som Wavves och Real Estate, för nämna de två mest kända exemplen.Kanske är det inte så konstigt dock, för Woods har en tendens att flumma ut. Inte på ett dåligt sätt, tvärt om, på ett mycket trevligt sätt, så trevligt att jag faktiskt föredrar deras långa jamsessions framför de mer raka psychfolk-låtarna. Tyvärr misstänker jag att den bredare popkonsumentmassan inte riktigt håller med mig. För faktum är att även deras rakare låtar håller hög klass. Men när det redan efter tre poplåtar följer ett sjuminuters monotont jamspår så börjar det redan då kännas lite spretigt.
Det hade varit en betydligt jämnare och mer lättlyssnad platta om de skippat de två långa, monotona och psykedeliska utsvävningar som Out Of The Eye och Sol Y Sombra är. Kanske gett ut deras mer flummiga jam på en ep eller så. Men egentligen är det en petitess, för hela skivan håller rakt igenom hög klass. Kanske hade de nått ut till en bredare massa om de fokuserat på de mer konventionella låtarna, men det är med största sannolikhet inte ens deras mål. Och inledande Pushing Onlys är en perfekt låt för sega festivalmorgnar.
Inlägg
