Jakobs Musikhörna v. 15: Bonzo Dog Band

Death Cab For Cutie har hämtat sitt namn från en låt dem har gjort, de medverkade i Beatles-filmen Magical Mystery Tour, Popbrusfavoriten José Soracha har spelat deras låt Readymades ett flertal gånger, de agerade husband i tv-serien Do Not Adjust Your Set där flera blivande Monty Python-medlemmar medverkade. Trots detta verkar de, åtminstone på senare tid, ha hamnat i den musikhistoriska periferin.

Ja, Bonzo Dog Band, eller Bonzo Dog Doo Dah Band som de hette till en början, är kanske inte ett band som många tänker på när de tänker på 60-talets musikaliska flora. Trots detta så har deras komiska rockmusik med tvära kast mellan allt från avant-garde, jazz, vaudeville och varité, för att nämna några genrer, lämnat ett stort avtryck. Jag har svårt att föreställa mig en grupp som The Residents om de inte föregåtts av Bonzo Dog Band. Lika svårt har jag att tänka mig att Monty Pythons musikaliska utflykter skulle låta likadant om det inte vore för denna grupp, även humorn de nyttjar ligger nära den som Bonzo Dog Band ägnar sig åt.

Men hur mycket inverkan de haft eller ej är väl egentligen ointressant, det som betyder något är trots allt om det är bra musik eller ej, och det kan jag säga er, att det är det, mycket bra musik. Så ge dem en chans och dyk ner i lite oförtjänt förbisedd musikhistoria.

Bonzo Dog Band på Spotify!

Roskilde släpper poster och därmed 68 nya akter.

Alldeles nyss hade Roskildefestivalen en presskonferens där årets affisch tillkännagavs och därmed 68 nya artister. Efter som 68 stycken är ganska många och mest kommer leda till ett rörigt inlägg så plockar jag här de största och mina personliga favoriter från släppet och postar alltså inte alla namn.

Först ut så släpptes två headliners, Arctic Monkeys och The Strokes. Inget jag personligen hurrar för men som antagligen gör en hel del folk nöjda.

Bland de nya subheadlinerna vill jag ta tillfället i akt att slå ett slag för experimentella britterna i fantastiska Battles, punkveteranerna i Bad Religion, dubsteptrion Magnetic Man, hårdrockslegenden Rob Zombie och postpunkarna i Swans. Även musikvideoregissören och videokonstnärenr Chris Cunningham är något att se fram emot. Kanske främst känd för sina musikvideos åt Björk och Aphex Twin. Ska bli spännande att se vad han kommer bjuda på.

Även bland de mindre bokningarna döljer en hel del gotte. Hiphoparna Atmosphere, isländskan Ólöf Arnalds, bloggen Awesome Tapes From Africa som bjuder på just fantastisk musik från Afrika, hypade James Blake, svårdefinierade DJ/rupture, svenska hårdrockarna i Ghost som lirar överallt i sommar, världens för tillfället ballaste hiphopgrupp OFWGKTA, Tremor som blandar argentinsk folk med electronica.

Kort sagt borde det finnas något som tilltalar alla smaker i dagens släpp såväl som i bandlistan överlag. Hittar ni inte tillräckligt mycket bra för att motivera biljettpriset? Misströsta ej, ännu är det några akter kvar att släppa.

Veckans tips v. 15

Rasmus:

På onsdag spelar amerikanske protestsångaren David Rovics på Haket i Göteborg. Definitivt sevärt.

I höstas gjorde Stefan Sundström en fantastisk jubileumskonsert på Debaser Medis. Nu släpps denna på liveplattan Johnny Dunders Elektriska Cirkus.

Noisepoparna Crystal Stilts släpper ett nytt album med namnet In Love With Oblivion. Ska bli spännande.


Jakob:

I veckan kommer ett stycke skalegender till Sverige, nämligen the Toasters från New York som i år har funnits i trettio år. Två spelningar blir det inom landets gränser, på onsdag på Sugar Bar i Stockholm och på fredag på Kafé Deluxe i Växjö.

Lördagen bjuder också på gotte för dem som befinner sig i Växjö, då släpper nämligen smyghypade Final Days Society sin andra platta Ours Is Not A Caravan Of Despair. Releasefesten går även den av stapeln på Kafé Deluxe.

Ni kanske har tröttnat på Dropkick Murphys vid det här laget? Hur som helst så kommer de till Sverige på söndag då de lirar på Färs & Frosta Sparbank Arena i Lund. Men mer spännande än huvudakten är deras support, hardcorebandet Sick Of It All som spridit sin machoattityd sedan 1984. Spelar gör även Devils Brigade.

Anton:

I veckan kommer det psykaldeliska rockbandet Black Mountain till Sverige. På onsdag spelar de på Park Lane i Göteborg och på torsdag på Strand i Stockholm.

På lördag spelar Anna von Hausswolff på Palladium i Malmö under festivalen Ladyfest som är till för att ge kvinnor större utrymme i kultulivet.

På onsdag släpps en splitskiva på vilken Pascal och Mattias Alkberg står för fem låtar var. Skivan heter Allt Det Här.

Veckans låtlista v. 14 - &

Veckans låtlista på Spotify finner ni här.

Rasmus:

Joan Baez - Diamonds And Rust
En av hennes största låtar. Handlar om Bob Dylan.

Hyper Plastic - Love & Hate
"If I were a muslim you'd be israelite [...] If I were a black man you'd be apartheid"

Hefner - Anne And Bill
"Anna's got a box which is locked quite safe / I looked in her room and opened it one day / There was nothing in the box, but something changed / I can't speak to her no more"

Sambassadeur - Ice & Snow
Svensk noisepop.

Rob Clarkson - Photo And Audio
Låt bestående av två bitar. Båda är pur popmagi.


Jakob:

The Tiger Lillies - Heroin and Cocaine

Sjukt förbisett band.

Junior Murvin - Police & Thieves

Antagligen betydligt mer känd i Clashs version.

Björn Afzelius & Mikael Wiehe - Flickan och Kråkan

Ett måste i varje trubadur med självaktnings repertoar.

Iggy & The Stooges - Search & Destroy

Protopunk när den är som bäst.

Welle:Erdball - Monoton & Minimal

Varje band som kastar ut C64:or i publiken är okej i min värld.

Anton:

Iron & Wine - Me And Lazarus
Från albumet Kiss Each Other Clean som släpptes tidigare i år.

Commander Venus - Lock n' Chase
Conor Oberst från Bright Eyes, Tim Kasher från Cursive och Todd Fink och Matt Bowen från The Faint utgjorde Commander Venus som släppte två album mellan 1995 till 1997.

The Bewitched Hands - Birds & Drums
Ett intressant band från Frankrike.

Taken By Trees - Lost & Found
Kan det vara Taken By Trees bästa låt?

Of Montreal - Du Og Meg
"She fell in love with a boy / Who spoke a second language"

Veckans skiva v. 14: Tame Impala - Innerspeaker

Tame Impala är en australiensk psychrockgrupp som bildades 2007. Sen dess har de hunnit släppa två EPs, en handfull singlar och så förra året kom Innerspeaker, deras fullängdsdebut, en skiva som antagligen hade hamnat på min årsbästalista om jag hade upptäckt den förra året.

Det enklaste sättet att beskriva dem är som ett Dungen på engelska. Det är nämligen mycket som påminner om våra svenska stoltheter, sången, produktionen, melodierna, ackordföljderna, ja, det mesta kort sagt. Största skillnaden ligger väl i att Tame Impala kör stenhårt psychrocken medan Dungen gladeligen blandar in fler stilar i sin musik.

Men trots stora likheter med detta svenska under så står Tame Impala på egna ben. De har nämligen riktigt bra låtar. Ta till exempel Solitude Is Bliss med sin stundtals reverbindränkta sång och ett komp lagom tillbakalutat för att passa en lat sommardag men tillräckligt svängigt för att dansa bort samma kväll.

En beskriving som i och för sig skulle kunna beskriva hela skivan, den passar både för fest och lugna stunder. När de i sommar gästar Roskildefestivalen så kan ni vara säkra på att jag finns i publiken och jag uppmanar alla er läsare att göra detsamma.

Lyssna på Innerspeaker på Spotify!

Skivrecension: The Kills - Blood Pressures

The Kills är en alternativ rockduo från London. Det de gör känns inte nytt, fräscht eller spännande, däremot låter det jävligt bra. Du har med största sannolikhet hört det tidigare, småskitig rock med lika delar indie och garage. Som sagt, inget nytt under solen.

Men vad gör det när de har låtar som sätter sig, snygga produktioner och ett sound stundtals påminner mig om Kaizers Orchestras rockigare stunder som PJ Harveys dito? Att Alison Mossharts röst är så där lagom rocksliten gör knappast saken sämre. Kort sagt så är den här duon byggd på klyschor, men de har valts noga och förvaltas väl.

Och som sagt, låtarna sätter sig, såväl sångmelodierna som gitarriffen. Speciellt i låten Heart Is A Beating Drum vars fuzziga gitarrfigur verkligen etsar sig fast i hjärnan samtidigt refrängsången simpelt men effektivt lämnar ett avtryck i huvudet. Att de utöver har samplat något som låter som pingisbollar till kompet höjer bara låten ännu mer.

Resten av plattan låter ungefär på samma viss, lagom distade gitarrer, lagom häftiga riff och lagom sliten sång, med två undantag, nämligen Wild Charms och The Last Goodbye, som snarare är pianoballader och fungerar som andningspauser när man tycker att det blir lite kaka på kaka med klyschrocken. Dessa två spår ger skivan mindre enformig och även om de i sig kanske inte tillhör skivans starkaste spår så höjer de definitivt skivan som helhet.

Det finns tusen argument för att lyssna på något av de hundratals andra band som verkar inom samma genre som The Kills, men bara ett för att lyssna på dem, att de är jävligt bra, och det väger tyngre än alla motargument som står att finna.

Skivrecension: Panda Bear - Tomboy

Det är lite drygt fyra år sen Panda Bear släppte sin senaste fullängdare, fantastiska Person Pitch. Väntan har varit lång, men resultatet borde inte göra någon besviken. Mycket av soundet på Tomboy känns igen från just Person Pitch, men samplerna har nu fått sällskap av gitarrer. Noah Lennox, som Panda Bear egentligen heter, säger själv att han fått inspiration av Nirvana och The White Stripes och därför lagt mer fokus på just gitarr men även rytmer. Att skivan är producerad av tidigare Spacemen 3-medlemmen och tillika MGMT-producenten Sonic Boom kan nog även det ha satt en viss prägel på soundet. Det mesta låter dock som innan.

Sju av de elva spåren på Tomboy har tidigare stått att finna på de fyra singlar som föregick skivan. Det är dock inte precis samma versioner, men skillnaderna är inte direkt gigantiska. Tur dock att alla låtar är bra, såväl de redan släppta som de fyra helt nya spåren.

Det rör sig i vanlig ordning om psykedelisk pop med experimentlusta, tyvärr har det experimentella tonats ner något på Tomboy gentemot hur utsvävande det stundtals kunde låtar på Person Pitch, det är främst en smaksak, men jag saknar det. Där Person Pitch kändes utforskande så känns Tomboy mer lättillgänglig med klarare låtstrukturer och jämnare låtlängd, inte riktigt lika spretig men inte heller lika spännande. Därmed inte sagt att det skulle vara en dålig platta, tvärt om, men den är inte heller bättre än sin föregångare.

Skivrecension: Jenny Wilson - Blazing I

Man hör ofta om konstnärers behov av att få utlopp för sin kreativitet och att få skapa något nytt och unikt. Trots att Blazing I till största delen består av låtar från Jenny Wilsons rosade album Hardships från 2009 så lyckas hon ändå skapa något nytt och intressant. Jag skulle vilja likna det vid att Hardships och Blazing I är två målade tavlor föreställande samma motiv, skillnaden är att Blazing I är målad med flera färglager som ger ett djupare och större sinnesintryck.

Samarbetet med Tensta Gospel Choir från förra året präglar produktionen av Blazing I och den souldoftande musiken Wilson står för når en ytterligare dimension med hjälp av den stora körens gospelharmonik. Producenten Daniel "Fagge" Fagerström, känd från bland annat The Skull Defekts, har gjort ett imponerande arbete och har lyckats skapa en stor, skarp och klar ljudbild som Hardships saknar. Jag ska ärligt säga att jag tidigare hade väldigt svårt för Hardships men med Blazing I faller alla mina tvivel på plats och jag kan nu även höra storheten med Hardships. De båda skivorna kompletterar varandra på något sätt.

Utöver låtar från Wilsons tidigare skivor bjuds man även på en cover av Bob Marleys Work, som även är förstasingeln från skivan, samt en tolkning av traditionella Comin' Round The Mountain (ja, den låten som Långben sjunger när han kör bil och husvagn).

Blazing I säljs tillsammans med en bok på 36 sidor samt bonusskivan Blazing II, en skiva som innehåller en rad remixer samt några långa och utdragna låtar som inte riktigt faller mig i smaken. Den stora behållningen i detta paket är helt klart Blazing I och det är enbart till den skivan som betyget ges till.

Jakobs Musikhörna v. 14: Hanna Hartman

Ibland vill man inte lyssna på musik, ibland vill man lyssna på ljudkonst. Då kan man lyssna på Hanna Hartman.

Hon finns på Spotify!

Hultsfredssläpp plus sex osläppta

I helgen släppte band, först ut var Menahan Street Band feat. Charles Bradley i lördags och igår bjöds det på The Budos Band. Härlig soul och funk till de småländska skogarna i sommar alltså.

I aprilnumret av gratistidningen Gaffa har festivalen med en annons med samtliga hittills släppta band, plus sex stycken som ännu inte offentliggjorts i något officiellt släpp. Att dessa kommer släppas relativt snart är ingen allt för vågad gissning. Raised Fist, Trans AM, Skindread, Nashville Pussy, Red Sparowes och Paper är enligt annonsen bokade, kan man kanske förvänta sig ett släpp i veckan?

Veckans tips v. 14

Rasmus:

Trots ett knippe finfina nya skivsläpp plus några fina återutgivningar, så väljer jag denna vecka att enbart tipsa om konserter:

På torsdag kommer Göteborgsbarden Jens Lekman hem till Göteborg igen för spelning på Henriksberg.

På fredag kommer traditionsenligt gladpunkarna i Charta 77 till Göteborg för spelning på Jazzhuset.

Och på lördag erbjuder Debaser Malmö två av Sveriges skönaste akter: Mattias Alkberg och Pascal.

Med andra ord: en riktigt fin vecka väntar.


Jakob:

I veckan så gör sludgebanden Cough och Kongh fyra spelningar runt om i Sverige. På tisdag så är det Karlssons Kök & Bar i Uppsala som gäller, på onsdag Lorient Bar i Linköping, på torsdag Kafé Deluxe i Växjö och på fredag Perrong 23 i Hässleholm.

Även Freddie Wadling gör ett antal spelningar i veckan. På onsdag så spelar han på Sigurdsgatan 25 i Västerås, torsdag på Bryggarsalen i Stockholm, fredag på Palladium i Malmö, lördag på Konserthuset i Kristianstad och på söndag på Bio Roy i Göteborg.

...And You Will Know Us By The Trail Of Dead gör på onsdag sin enda sverigespelning på sin nuvarande turné på Debaser Slussen i Stockholm. Men misströsta ej om ni missar dem, i sommar spelar dem på Siesta!

Anton:

Som Rasmus nämnde ovan så släpps det en rad intressanta skivor i veckan, nedan följer tre av dem.

Alela Diane släpper nya skivan Alela Diane & The Wild Divine. Gå in här för att lyssna på låten To Begin som är öppningsspåret på den kommande skivan.

Jenny Wilson släpper skivorna Balzing I och Blazing II.

Även The Kills släpper nytt nästa vecka, skivan Blood Pressures släpps på onsdag.

De två sistnämnda skivorna recenseras på onsdag.

Veckans låtlista v. 13 - Stjärnor och planeter

Veckans låtlista på Spotify finner ni här.

Rasmus:

Hefner - The Weight Of The Stars
På sista tiden har jag nästan uteslutande lyssnat på Hefner, så det vore nästan tjänstefel att inte ha med dem på den här listan.

The Only Ones - Another Girl Another Planet
En gammal klassiker.

Cirkus Miramar - Fattiga barn med hjärna
"Vi är fattiga barn med hjärna / Che Guevaras röda stjärna / En storhet som ni aldrig kan förstå / Era tankar de är giriga och små / Era stjärnor de är gula och fula och små emot de blå"

bob hund - Den lilla planeten
Kanske bandets bästa låt.

Bright Eyes - Jejune Stars
Den låt från nya skivan som tilltalar mig mest.


Jakob:

The Flaming Lips - Do You Realize??
"You realize the sun don'-go down / It's just an illusion caused by the world spinning round"

Easy Star All-Stars - Brain Damage (Adrian Sherwood and Jazzwad remix)
Månen är väl inte en planet egentligen men den får vara med ändå, även om vissa kommer tycka att det här är ett helgerån mot Pink Floyds original.

The Jimi Hendrix Experience - Third Stone From The Sun
Jorden är också en planet.

Billy Bragg - A New England
"I saw two shooting stars last night / I wished on them but they were only satellites / Is it wrong to wish on space hardware / I wish, I wish, I wish you'd care"

Totta Näslund - Bortom Månen & Mars
Lyssna även på Perssons Packs cover.

Anton:

King Tuff - Sun Medallion
Dylan-inspirerad 60-talsrock av högsta klass.

Ane Brun - My Star
Missa inte Ane Brun på Siestafestivalen i sommar.

Detektivbyrån - Life/Universe
Från skivan Wermland från 2008

Maia Hirasawa - Star Again
En fin duett med trummisen Anders Göransson från Hirasawas debutalbum.

The Mats Volta - Drunkship of Lanterns
En härlig blandning av ljud.