Skivrecension: Two Gallants - The Bloom And The Blight

Two Gallants skulle kunna beskrivas som en duo bestående av en sjungande elgitarrist och en trummis. En sådan beskrivning leder dock lätt till att läsaren börja tänka i banor kring The White Stripes eller Johnossi och trots att beröringspunkter finns mellan dessa bands musik så är de ändå väldigt olika varandra. Two Gallants är i grunden ett skitigt lo-fi-rockband med amerikanska folkinfluenser som egentligen har mer gemensamt med punkiga alternativcountrybandet O'Death än med bluesiga The White Stripes. Jag ska dock inte sticka under stol med att Two Gallants aldrig har låtit så likt sin amerikanska duo-kollega som de gör på bandets nya skiva The Bloom And The Blight.

Det har gått nästan exakt fem år sedan Two Gallants släppte sin senaste skiva vilket är något man på sätt och vis kan höra på The Bloom And The Blight. Produktionen är renare än tidigare och låtarna är mer tillrättalagda och framförs inte alls lika punkigt. Inledande Halcyon Days är en perfekt start på skivan, nästan i klass med Las Cruces Jail från skivan What The Toll Tells, och vittnar om bandets något snällare framtoning med inte fullt lika distad och sprucken sång och ett något mer kontrollerat gitarr- och trumljud.

Trots att det finns begränsningar med endast en gitarrist och en trummis så lyckas Two Gallants ändå variera sig med till exempel akustiska gitarrer, som i Broken Eyes, Decay och Winter's Youth. Men bäst låter det ändå när elgitarren får leva ett eget oljudande liv, när Tyson Vogel bankar skiten ur sina trummor, och när Adam Stephens sjunger som om det inte fanns en morgondag.

Jakobs Musikhörna v. 37: Bäddat För Trubbel - Värdighet

Tidigare i år släppte Bäddat För Trubbel sin andra fullängdare Värdighet. Femton låtar avverkas på drygt tjugo minuter, endast en låt klockar in på över två minuter. Under dessa femton låtar hinner sångaren gnälla på bland annat sitt jobb, homeopati, överklassen och sitt eget band. Skramlig bondpunk med garagefeeling av finaste sort.

Veckans låt v. 37: Son House - Grinnin' In Your Face

Kanske är det tillfälligheter men namnet Son House har en tendens att dyka upp när jag gräver ner mig i musik jag gillar. Första gången jag läste namnet var när White Stripes dedikerade sitt debutalbum till honom, och senare när de på deras andra album gjorde en version av hans odödliga blueslåt Death Letter. I dokumentären It Might Get Loud från 2009 spelar Jack White upp sin favoritlåt - Grinnin' In Your Face av Son House. Låten består av endast sång och handklapp och White beskriver hur låten grep tag i honom första gången han hörde den och hur den formade honom som musiker.

Men Son House har även dykt upp i texter jag läst som inte har med Jack White att göra. Omkring 1930 stötte Son House på Robert Johnson som då var långt ifrån den blueslegend som han är idag. House beskrev Johnson som en hyfsad munspelare men en katastrofal gitarrist. Johnson lär, efter att de träffats, ha gett sig ut på en resa och när House senare återsåg Johnson hade hans gitarrteknik utvecklats markant. Son House ses därför som en av källorna till att Robert Johnson sålde sin själ till djävulen för en lysande gitarrteknik.

Det finns såklart en anledning till att jag ofta har stött på namnet Son House. Exemplen ovan är följder av hans långa karriär som bluesmusiker och kanske framför allt för hans stora talang inom musikstilen.

Veckans tips v. 37

Skivor:

Dinosaur Jr släpper nytt. I bet on sky heter den.

Bob Dylan är också med nytt, och förväntningarna är stora på Tempest.

Calexico släpper Algiers. Passar perfekt så här på hösten.

Danska Raveonettes är tillbaka med Observator. Vi hoppas på mycket dist.

The XX släpper den nya skivan Coexist.


Spelningar:

Family of the year har släppt en av årets bästa skivor och imorgon spelar de på Debaser Slussen.

På fredag spelar Nervous Nellie också på Debaser Slussen.

Jens Lekman är tillbaka med en mysig platta på fredag spelar han på KB i Malmö och på lördag på Pustervik i Göteborg.

Jack White lämnade White stripes och släppte en fantastisk soloplatta. På tisdag kommer han till Sverige för en spelning på Hovet.

På söndag spelar brittrockarna i New Ivory på Debaser  Slussen.

Heldagsfestival i Göteborg

Igår, lördag, var det heldagsfestival i Göteborg. Trädgården och Bältespännarparken intogs av band såsom Den Svenska Björnstammen, Icona Pop, Joel Alme och icke minst Timbuktu och Chords. Just Timbuktu och Chords hade kvällens bästa setlist. Förenade igen och med DJ Amato på scen rullades oväntat många crowdpleasers ut en efter en. Bakom gratiseventet stod, lite oväntat, Volvo och deras lansering av en ny lastbilsmodell. Trots lastbilarnas åtskilliga ton kom de inte i närheten av tyngden i basen som fyllde Kungsportsplatsen och delar av Avenyn.

Den Svenska Björnstammen (ovan) bjöd på flera hits trots hesa stämmor. Publiken hjälpte mer än gärna till när bandets röster inte riktigt höll. Tråkigt nog var ljudet under spelningen på tok för tjockt och lät mer som om någon lagt en tjock filt över högtalarna. Detta påverkade dock inte stämningen eller den musikaliska urladdningen ett dugg. På Trädgårdsförenings ytor gjorde Göteborgssonen Joel Alme (nedan) sig redo och tätt efter Den Svenska Björnstammen äntrat scenen en sista gång slingrade sig en lång kö från den ena scenen till den andra.

Men hur många som än tycktes röra sig bort mot Trädgården saknades en större folkskara som förstod storheten i musiken som framfördes. Alme hade trots det en trogen skara i sin hand och flera hyllorop till staden utropades. Och oavsett hur skralt det var med publik så serverades träffsäkra melodier på silverfat från en Alme på hemmaplan.

Veckans låtlista v. 36: Sommaren 2012

Nu är det september och sommaren är officiellt över. Inte för att det var någon riktig sommar att tala om för min del, dåligt väder, kneg och ovanligt få festivaler. Men därför kan det vara trevligt med en lista som får en att blicka tillbaka på de fina stunderna som faktiskt var där, så därför bjuder vi på tjugo låtar att minnas den gångna årstiden till.


Anton:

The Tallest Man On Earth - 1904
Trots att TTMOEs senaste skiva var lite av en besvikelse är det ändå denna låt som snurrat flest gånger i sommar.

The Staves - Mexico
Sensommaren handlade mycket om The Staves och deras två EP:s. Debutalbum kommer senare i höst.

The Lumineers - Ho Hey
Kan det vara årets bästa låt hittills?

Ane Brun - Du gråter så store tårar
Norska har aldrig låtit finare.

Man Man - Piranhas Club
En låt som bättrade på humöret när regnet öste ner.


Markus:

Hooray For Earth – Last Minute
Tänk Joel Alme möter Kishi Bashi möter Dale Earnhardt Jr. Jr. En grymt somrig låt som visserligen har en tendens att bli sönderspelad, men vem bryr sig om sådant när det låter så bra.

Dessa – 551
Sommaren 2012 blev årstiden då jag helt plötsligt började uppskatta, nej älska, hiphop. Det kom från ingenstans, men plötsligt insåg jag hur genialiskt det kan vara bortom den slentrianversion man ofta hör
på radio. Djup, välproducerade spår och välskrivna texter - Dessa har allt.

Supersci – On The Grind
Få låtar kan sammanfatta min sommar bättre än denna. Jobb och en önskan om mer tid att göra musik överensstämmer punkt till pricka.

Mr. Lif – The Sun (Main)
Nu kanske inte sommaren bjöd på speciellt mycket sol, men denna låt fick mig ändå att känna lite hopp. En klassiker med ett grymt skönt beat.

Years – Stay Inside
Och visst fanns det utrymme för indierock i sommar. Stay Inside sammanfattar min dagsljusfattiga tillvaro samtidigt som att det är en flitigt spelad låt i mina hörlurar.


Rasmus:

Traste & superstararna - Pengar
Sommaren inleddes med några fantastiska veckor i Oslo, då blev det mycket Traste.

Frank Turner - Glory Hallelujah
Sommarens bästa spelning!

Eldkvarn - Du har aldrig varit så lycklig
Det band jag lyssnat mest på i sommar. Här är en bortglömd pärla.

Vånna inget - Som man lever
Lätt sommarens låt!

Patti Smith - Gloria
Sommarens mäktigaste spelning.


Jakob:

Why? - The Hollows
Som sagt bestod sommaren till stor del av kneg, som tur är har man fri tillgång till spotify på jobbet och arbetskamrater med bra musiksmak.

Mogwai - White Noise
Inför Way Out West så plockade jag fram plattan med den kanske bästa titeln någonsin, Hardcore Will Never Die, But You Will och det är nog den plattan som satt störst prägel på de gångna månaderna.

Negrobeat - My Milkshake
Tillbakaka var en av de bättre stunderna på sommaren och som vanligt så förgyllde Negrobeat en redan fantastisk tillställning.

Manu Chao - Clandestino
Utan tvekan sommarens bästa konsert.

Slayer - Raining Blood
Jag sa det 2009, 2011 och jag säger det igen: den ständiga sommarplågan.

Veckans skiva v.36: Misun - The Sea

Okej, det kanske är lite konstigt att döpa en skiva till The Sea om man inte tänker sjunga om havet, inspireras av havet eller ens ha några effekter på skivan som drar tankarna mot det stora blå. Men efter två minuters lyssnande bryr jag mig inte längre. Jag sjunker djupare och djupare i EP:ns sex spår. Med ett par hörlurar mellan mig och verkligheten skapar Washingtonbandet Misun en flyktig, spännande och elektroniskt diversifierad värld av pop som jag gärna stannar kvar i.

Trion i Misun har för den delen inte skapat en fulländad skiva. Låten Cutoff känns helt malplacerad på en annars välproducerad skiva. Det låter tomt, stökigt och platt på samma gång - och några känslor väcks inte heller. Även låten Dry hade passerat helt obemärkt förbi om det inte varit för en smart harpslinga. Med andra ord hade man i mitt tycke kunnat klippa skivan efter de fyra första spåren. Introspåret Coffee fångar mig nämligen direkt med ett tungt beat som sätts i kontrast till en luftigt mixad sång och en lättsam slinga som visslas i bakgrunden. Skivan hade i sådana fall dessutom slutat på sin höjdpunkt; nämligen det tveklöst mest melodiösa spåret My Time.

Bandet doppar här bara tårna i vattnet (ursäkta) för att känna efter vad som funkar. Personligen väntar jag ivrigt på första albumet för att se vilken väg de slutligen tagit, för här finns en trio som emellanåt ligger i förgrunden för experimentell och kreativ pop.

Skivrecension: Animal Collective - Centipede Hz

2009 hyllades Animal Collective unisont av såväl etablerade musikjournalister som hobbybloggande musiknördar för plattan Merriweather Post Pavilion, alla verkade älska det lättillgängliga Animal Collective. Det har bandet tagit vara på och fortsatt på samma spår, för jämfört med tidigare material är det här otroligt lättlyssnat, om än något svårare än Merriweather. Jämfört med de flesta andra band är det dock fortfarande otroligt skruvat. Visst, låtstrukturerna är raka, vers-refräng-vers-refräng, melodierna är direkta och produktionen är på det hela taget ganska vän mot örat och så vidare. Men där de på Merriweather hade skalat bort mycket av flummet och istället fokuserat på det som för låtarna har de på Centipede Hz istället hängivit sig åt just dessa ljud som inte fyller någon melodisk funktion och ibland inte ens en rytmisk sådan, utan nästan bara verkar finnas där för att fylla ut ljudbilden. Och det är ett av skälen till att jag älskar den här skivan.

Det som fick mig att falla för Animal Collective var ett parti i låten Peacebone, drygt tre minuter in. I ungefär femton sekunder ligger en elektonisk matta och tjuter, det är ett oljud som lätt tar fokus från allt annat som händer just då. Jag blev helt golvad, det var så oväntat, det var underbart. Centepede Hz är fylld till bredden av sådant, kanske inget lika fantastiskt som i just Peacebone, men i desto större kvantiteter. Redan i inledande Moonjock möts vi av elektroniska ljud som mest skär i öronen. Och sen dyker liknande saker upp genom hela skivan, små ljud som ibland är närstan smärtsamt påtagliga och ibland ligger så långt bak i ljudbilden att man måste anstränga sig för att uppfatta dem. I mina öron ger detta skivan ett enormt omlyssningsvärde, för inte nog med att du serveras elva fantastiska låtar, du hör även nya saker varenda gång du lyssnar på den.

Och låtarna ja, vilka låtar. Jag längtar alltid till nästa låt samtidigt som jag inte vill att den som pågår ska ta slut, en känsla som allt för få skivor ger mig nu för tiden. Varenda låt är en klassiker för mig, men av någon anledning har Rosie Oh, den kanske mest lättsamma låten på hela skivan, gjort ett extra stort intryck på mig. Nånting med gitarren i början, de kurrande syntharna och en sångmelodi som sätter sig direkt gör att jag vill spela den om och om och om igen. Tills jag inser att resten av låtarna är lika fantastiska de.

Jakobs Musikhörna v. 36: Chumbawamba - Un

Chumbawamba är av många ett one hit wonder, deras låt Tubthumping blev en jättehit och är oftast den enda låt folk känner till av bandet, vilket är synd. Med sin mix av anarkopunk, pop, folkmusik och diverse elektroniska influenser känns de stundtals lika spretiga som The Clash under Sandinista-perioden, och det är ett gott betyg, åtminstone i mina öron.

Un släpptes 2004 och fungerar som en övergång mellan bandets tidigare mer elektroniska sound och deras nuvarande mer akustiska framtoning. Det är kanske inte bandets bästa, men i mitt tycke en väldigt bra början, fylld med lättillgängliga låtar. Världsmusikinfluenserna duggar tätt, samplingar från bland annat en pajkastning mot en homofobisk countrysångerska dyker upp och operativsystemet Linux hyllas. Vad mer kan man egentligen begära av den popplatta?

Tidigare i år gick Chumbawamba ut med att det, efter trettio år som band, var dags att lägga ner. Ni som vill få en sista chans att bevittna anarkopopens härförare borde därför göra mig, och förhoppningsvis många andra, sällskap i Oslo där de den 3e november gör en av sina absolut sista spelningar någonsin.

Topp 7: Anna von Hausswolff

Anna von Hausswolff är en av de artister som Popbrus lyckats följa från första skivsläppet till idag. Hon är troligtvis även en av de artister som fått mest utrymme här. Nedan följer en lista med sju av hennes finaste musikstunder.



1. Old Beauty/Du kan nu dö (Singing From The Grave)
2. Gloomy Sunday (Track Of Time EP)
3. Above All (Singing From The Grave)
4. Mountains Crave (Ceremony)
5. Funeral For My Future Children (Cereminy)
6. Pills (Singing From The Grave)
7. Harmonica (Ceremony)

Veckans låt v. 36: Bob Dylan - Duquesne Whistle

Vad finns det att säga om Bob Dylan? Mycket, men jag tror ändå att de flesta har koll på karln. Allt som egentligen behöver sägas är att nya skivan Tempest släpps den 10 september. Om en vecka med andra ord. Första singeln heter "Duquesne Whistle". Förutom att det är en bra låt, som ger förhoppningar om att en av årets bästa skivor släpps av en 71-åring, så har den en fantastiskt rolig video:

Veckans tips v. 36

Skivor:

Redan i morgon, måndag, släpps Seattle-bandet Minus The Bears nya platta Infinity Overhead. Skivan finns i skrivande stund att lyssna på på Spotify för den som vill ha en försmak! Klicka HÄR.

Delar från Fleet Foxes spelar i Poor Moon. Deras självbetitlade debutalbum släpps i veckan.

Animal Collective är tillbaka med nya skivan Centipede Hz. Kan Popbrus skriva för mycket om dem? Det tror jag inte.

Lockar experimentell indie? Då bör du absolut hålla utkik efter Stealing Sheeps album Into The Diamond Sun som släpps på onsdag. 

Jens Lekman är med ny skiva. I Know What Love Isn't heter den och är Lekmans första riktiga "album".

The Vaccines är tillbaka med skivan Come Of Age.

På onsdag släpper bob hund-gitarristen John Essing soloskivan Mörka ljuset.

Ett album som i sig gör veckan oerhört intressant är det polska bandet Two Door Cinema Clubs andra. Låten What You Know visade vilken enorm potential i facket uppåt/dansindie detta band har.  Skivan Beacon släpps på onsdag; missa inte!

Spelningar:

Sugna på monotoni? Bege er mot Debaser i Malmö på fredag och spana in Les Big Byrd.

På fredag firar Traktor tio år som band på Bar Brooklyn på Strand i Stockholm, tio år som de själva beskriver som "en resa från stökig post-hardcore till indie rock perfektion". Nio låtar, en från varje släpp kommer att avverkas. Var med och fira ett av Sveriges bästa band ni också.

I klubben på Strand spelar istället Max Peezay och Newham Generals.

På torsdag har John Essing releasefest på Inkonst i Malmö.

Fredagen bjuder på extremer i form av tillbakalutad pop/folk med We Ghosts på Gotahof i Göteborg och smutsig indierock i form av Milk Illusion på Dirty Records i Göteborg. 

Veckan avslutas med poppiga Family Of The Year på Mejeriet i Lund på söndag.