Det är svårt att genrebestämma Zomby. Han brukar mest nämnas i dubstepsammanhang, men hans musik är även lika delar jungle och garage. Enklast är kanske att säga elektronisk dansmusik av det mörkare slaget. Det mest utmärkande dragen är wobblande bas och drum and bass-beats i lågt tempo. Och svänger gör det, som fan.
Det här är en personlig klassiker när det kommer till sommarskiva. Att kalla den för en klassiker är till och med att förringa det värde den haft för mig. Det här är för mig skivan som definierar en sommarskiva. Det är en skiva jag spenderat oräkneliga timmar lyssnades på. När jag har promenerat, när jag har cyklat, när jag åkt bil, när jag spelat fotboll, när jag druckit öl i parken, när jag förfestat, när jag efterfestat. Jag har lyssnat på den i goda vänners lag, i ovänners sällskap med folk jag aldrig tidigare träffat och med folk jag känner allt för väl. Kort sagt så är sommrarna i högstadiet och på gymnasiet djupt präglade av den fantastiska musik som ryms på den här skivan.
Stressen av att arrangera en mindre festival har lagt sig, utmattningen har inte gjort det än, så därför blir dagens musikhörna ganska kort. Därför passar jag på att tipsa om fyra artister som för den Jamaicanska ragga/dancehall-musiken framåt, istället för att, likt många inom nämnda genres, göra samma saker som man gjort sen start.
Lyssna på Månadens Skiva på Spotify här!
Per Nordmark har ett förflutet i ett av Sveriges genom tiderna bästa hardcoreband. Nej, inte Refused, Breach hette de och var bland det tyngsta som någonsin kommit från Sverige. Det hörs inte när man lyssnar på hans nya enmansband (som är flera på scen) Bad Hands. Det är pop...typ. Fast det är ganska bra, men inte riktigt så bra att jag orkar engagera mig halv tolv på lördagskvällen efter fyra nätter i tält och en hel del konsumerad alkohol.
Det är mycket folk, jag fattar inte varför. Mew har aldrig riktigt tilltalat mig, men jag ska ge dem en chans när jag ändå är här, för många personer vars musiksmak jag respekterar verkar älska dem. Första låten drar igång och jag kommer på mig själv med att gilla det jag hör och ganska mycket för den delen. Första låten är faktiskt smått fantastisk. Sen dalar det. Snabbt. Efter bara två tre låtar så har jag tappat intresset.
Ska funkar alltid bättre live. Även om det låter bra på skiva så låter det alltid ännu bättre live. Kanske för att det är dansmusik. Och dansar det, det gör jag. För hela spelningen är en glädjeyra när Babylove håller låda. Det bjuds på ska i både snabbt och lite långsammare tempo, glatt så det förslår. Tyvärr är det ganska många som står still, kanske på grund av att solen för en gångs skull lyser stark i Hässleholm.
Bandet påverkas dock inte utan spelar på för allt vad de är värda. Tight som fan är det också, bandet har rutin. Det är ett danskt band, med en svensk sångare och denne sångare är väldigt karismatisk. Hans mellansnack är trevligt och han sprider glädje till sina åhörare. Efter några låtar så tar han av sig sin tröja och blottar ett linne med texten "Guns of Araby". Säkert bara kul för oss som känner Växjö, men Araby är mina gamla hemtrakter där och det höjer spelningen ännu ett snäpp, jag ger lite till, jag dansar så att svetten rinner. Tyvärr är det för många som står alldeles för still, men de fick i alla fall ta del av hejdundrande musik.
Inlägg
Alla kommentarer
