Förväntningar av 2011

Ett starkt musikår börjar gå mot sitt slut och förhoppningsvis tar ett lika starkt vid. Nedan kan ni läsa vad vi på Popbrus-redaktionen ser fram emot under 2011.

Rasmus:

Det jag ser fram emot 2011 rent musikaliskt är främst ett gäng fina skivor som kommer att släppas. Bland annat nytt från Ballboy, The Decemberists och Emil Jensen. Och det är bara början. Även 2011 kommer att bli ett bra musikår.


Jakob:

2011 blir förhoppningsvis ett riktigt festivalår. Arvika har gått ut och sagt att de ska vända tillbaka mot rötterna vilket förhoppningsvis kan vara det uppsving de behöver. Peace & Love kommer förhoppningsvis att lära sig att inte boka artister de knappt har råd att betala. Emmaboda har redan nu gett förhoppningar om en breddning av deras electrobokningar. Siesta kommer förhoppningsvis boka ett band i samma klass som Sonic Youth och Dinosaur Jr. de senaste åren. Jag hoppas även att någon festival tar sig i kragen och bokar Godspeed You! Black Emperor, då vore min lycka gjord.


Anton:

Under våren 2011 släpps tre finfina skivor; den 15 februari släpps The Peolples Key av Bright Eyes, den 2 mars släpps Rykten av Emil Jensen och den 15 mars släpper bob hund sitt nya album som just nu inte har någon titel. Jag hoppas och anar även ett skivsläpp av Anna Ternheim som just nu håller på att skriva musik i sin lya i New York. Det känns inte heller helt osannolikt att jj kommer släppa ett album med titeln n° 4. I övrigt hoppas jag på att Anna von Hausswolff släpper en EP med låtar på svenska och att Kendal Johansson och Idiot Wind (tidigare Hajen och Jaw Lesson) släpper varsitt debutalbum. 2011 kommer även vara året då The Tallest Man On Earth spelar hos David Letterman och blir den högst lysande stjärnan inom genren "ensam man med gitarr som spelar amerikansk folkpop" (fast det är han kanske redan?).


Vad har ni för förhoppningar och förväntningar av 2011?

Jakobs Musikhörna v. 52: Grass Widow - Past Time

Jag vet i ärlighetens namn inte mycket alls om Grass Widow, men jag vet att de är bra som fan. De spelar någon form av lo-fi-pop med nickningar åt post-punken och med en hel del stämsång. De minner lite om ett mindre glättigt Beach Fossils och stundtals så får jag små, mycket små bob hund-vibbar, fråga mig dock inte varför. Hur som helst så är det ett band som borde tilltala många lo-fi-kids och andra intresserade.

Lyssna på Past Time på Spotify!

Veckans tips v. 52

Rasmus:

På fredag blir det nytt år. Här får ni hela FYRA låtar att fira in det nya året med:

The Mountain Goats - This Year

Marit Bergman - This Is The Year

Pascal - Nyår

Hello Saferide - 2006

Detta är det sista jag skriver för Popbrus på ett kort tag. När ni läser detta är jag nämligen på väg mot Australien (ni kommer dock att få en festivalrapport därifrån). Men vi hörs snart igen. Missa inte heller Popbrus årsbästalista på lördag...

Jakob:

Växjöiter kan på onsdag beskåda MF/MB/ på Kafé Deluxe och se om de lever upp till hypen.

Nyår närmar sig med stormsteg och om man befinner sig i Malmö utan att veta hur man ska fira in det så kan man alltid ta sig till Debaser och låta Den Svenska Björnstammen guida en in i 2011.

Och som start på det nya året kan man som Växjöbo ta sig till Kafe Deluxe ännu en gång och titta på The Divine Baze Orchestra och Pikkadolls.


Anton:

Första låten från Bright Eyes nya skiva The Peoples Key släpptes förra veckan. Låten heter Shell Games och kan laddas ner från Saddle Creeks hemsida eller lyssnas på här.

På onsdag sänder P3 Live tre spelningar som är inspelade på Emmabodafestivalen. Band Of Horses från 2006, Crystal Castles från 2010 och Cut Copy från 2010.

Nyårsafton kan gladeligen firas med denna låt som soundtrack:

Veckans Låtlista v. 51: Jesus

Veckans Låtlista på Spotify

Rasmus:

Rob Clarkson - Bridges & Ties

"I'm the first thirty-something sod /who thinks he's a human form of God / since Christ"

Morrissey - I Have Forgiven Jesus

Det är helt okej att skylla ifrån sig på Jesus. Det är ädelt att förlåta honom.

Imperiet - Tonårs-Jesus

Man kan ofta ifrågasätta produktionen av Imperiets låtar. Inte här.

Nirvana - Jesus Doesn't Want Me For A Sunbeam

Cover på en fin låt av The Vaselins.

Weezer - Say It Ain't So

"You've cleaned up, found Jesus / things are good or so I hear"

Jakob:

Patti Smith Group - Gloria
"Jesus died for somebody's sins but not mine"

The Clash - The Sound Of Sinners
"After all this time / to belive in Jesus / after all those drugs / I thought I was Him"

The Flaming Lips - Shine On Sweet Jesus
Wayne Coyne och hans band har spelat in flertalet Jesuslåtar, men den här är antagligen bäst.

King Missile - Jesus Was Way Cool
Antagligen den bästa text som någonsin skrivits om Jesus.

Tom Waits - Chocolate Jesus
Jesus var en god man, i dubbel bemärkelse!


Anton:

Norah Jones - Jesus etc. (live)
En cover på Wilcos klassiska låt.
Jesus And Mary Chain - The Living End
Den låt jag fastnade först för av Jesus And Mary Chain.

Regina Spektor - Baby Jesus
Har länge varit en favoritlåt av Regina.


Mogwai - You Don't Know Jesus
Från livealbumet Special Moves som släpptes i år. Nästa år kommer bandet sjätte studioalbum.
Tori Amos - mrs. Jesus
En av frontfigurerna bland de tjejer som sitter ensamma bakom ett piano, hon är dock långt ifrån den bästa.

Konsertögonblick 2010

Konsertåret 2010 börjar gå mot sitt slut och vi på Popbrus har valt ut sju personliga favoritögonblick från året som gått.

Rasmus:

7. Billy Bragg – Pressure Drop (London 3/5)
Billy medverkade i en helt fantastisk pjäs i London i våras, döpt efter den gamla reggaedängan. Han hade skrivit musik som han själv framförde. Det hela avslutades med en fin tolkning av låten i fråga, som fick hela teaterpubliken att dansa.

6. Eldkvarn – Pojkar pojkar pojkar (Stockholm 17/12)
En fin spelning i vintermörkret. Slutsålt med en publik som älskade Plura och en Plura som älskade sin publik och låten ”Fulla för kärlekens skull”. Det var också en av konsertens höjdpunkter. Men ännu bättre blev det i en laddad version av ”Pojkar pojkar pojkar” som i mitten blev en reggaelåt på engelska. Så jävla vackert.

5. Lasse Tennander – Lisa Lisa (Stockholm 8/11)
Lasse spelade på Sturehof med Staffan Hellstrand. Konsertens mittparti var magiskt när ”Lisa, Lisa”, Hellstrands ”Fanfar” och Tennanders ”Blå himmel över Hammarby sjö” avlöste varandra.

4. Television Personalities – Part Time Punks (Stockholm 9/11)
Dan Treacy var både full och hög när han entrade Strands scen för en maratonspelning. Han skällde ut publiken och spelade mängder med hits. Och fan vad det svängde stundtals. Vi dansade och sjöng med och kvällen tillhör de kvällar man alltid kommer att minnas.

3. Magnetic Fields – Papa Was A Rodeo (Stockholm 24/3)
En ganska medioker spelning. Men den här låten ger mig alltid rysningar. Så även denna gång.

2. Club Killers (med Britta Persson) – Kids In America (Stockholm 10/11)
Club Killers firade åtta år med ett gäng gäster. Som bäst blev det när Ebbot körde punkboogie och när Britta Persson gjorde en skaversion av Kim Wildes gamla hit.

1. Divine Comedy – At The Indie Disco (Stockholm 21/10)
Neil Hannon är en riktig show- och dansman. Grym spelning. Låten ”At The Indie Disco” avslutas med raderna: ”She makes my heart beat the same way / As at the start of Blue Monday / Always the last song that they play”. Därefter gled låten in i en tokbra tolkning av just New Orders ”Blue Monday”, framförd med endast piano och ljudeffekter gjorda med Neils röst och fingrar slagna mot mikrofonen.


Jakob:

7. Khoma - Stop Making Speeches (Hässleholm 28/5 )
Även om spelningen som helhet knappast skulle platsa på den här listan så är den här låten värd ett omnämnande, så fruktansvärt jävla bra helt enkelt.

6. First Aid Kit - Hard Beliver (Huskvarna 1/5)
Jag är inget större fan av de två systrarna på skiva, men live så är dem helt underbara.

5. A Place To Bury Strangers - It Is Nothing (Huskvarna 1/5)
Även om Popadelica var en ganska ljummen festival i år så gjorde APTBS det hela värt.

4. M.I.A. - Story To Be Told (Göteborg 13/8)
Det visuella var helt överväldigande, bara att kolla på videon för att förstå. Att låten tillhör det bästa hon gjort gjorde knappast saken sämre.

3. Einstürzende Neubauten - Headcleaner (Stockholm 7/11)
Så mycket stök och oljud och låten fortsatte i vad som kändes som en oändlighet. Jag lider med alla som var bakfulla på den spelningen, själv var jag det ej och njöt av varenda sekund.

2. Iggy & The Stooges - Shake Appeal (Göteborg 13/8)
Ett av världens häftigaste gitarriff lät ännu häftigare live, trots att gitarristen och resten av bandet sedan länge är till åldern komna. Gubbrock när den är som absolut bäst.

1. Dinosaur Jr. (Hässleholm 27/5)
Att välja ut en specifik låt är helt omöjligt när hela spelningen var så genomfantastisk. Sången försvann i gitarrbröl och det härjades alldeles lagom i publiken, vad mer kan man begära av dinosaurierna?


Anton:

7. A Place To Bury Strangers (Huskvarna 1/5)
Den bästa konserten under Popadelica stod denna trio för som närmast kan beskrivas som en garageversion av My Bloody Valentine.

6. Anna Ternheim - Min kropp är en bur (Göteborg 14/8)
Den enda spelningen av Ternheim under 2010 skedde på Way Out West-festivalen i Göteborg. Med ett helt nytt kompband bjöd hon bland annat på en strålande cover av Aracade Fires My Body Is A Cage.

5. bob hund - Tralala lilla molntuss (Hässleholm 28/5)
Som extranummer på Siestafestivalen spelade bob hund sin kanske absolut mest kända låt - publiken var i extas.

4. The Tallest Man On Earth - The Gardener (Göteborg 12/8)
Hela våren och hela sommaren väntade jag på att få se The Tallest Man On Earth live. Väl i Annedalskyrkan under Way Out West blev jag en aning besviken, ändå är konserten en av de största ögonblicken under 2010.

3. Jakob Hellman - Avundsjuk på dig (Kalmar 21/8)
En av mina önskningar inför 2010 var att Jakob Hellman åter igen skulle spela live. Att Hellman var helt malplacerad i den 80-talsfestival han var en del av gjorde föga när han spelade igenom hela sitt debutalbum på ett magnifikt sätt.

2. Mats/Morgan Band - En schizofrens dagbok (Göteborg 17/7)
Mats/Morgan Band på Nefertiti är en av de sjukaste konsertupplevelser jag varit med om någonsin. Sveriges kanske skickligaste musiker bjöd på två timmar jazz/funk-mangel av bästa sort.

1. Anna von Hausswolff - Old Beauty/Du kan nu dö (Malmö 7/5)
Efter en genomlyssning av von Hausswolffs debutalbum begav jag mig till Inkonst i Malmö för att se henne live. Efter låten Old Beauty/Du kan nu dö var jag fast.

Veckans skiva v. 51: Weezer - Pinkerton

Runt jul plockar jag alltid fram detta klassiska alster (som nu finns i deluxe-utgåva). Weezer har på senare år skjutit sig själva i foten väldigt många gånger, genom att ge ut riktigt dåliga skivor för kidsen i Amerika som gillar Blink 182. Men faktum är att deras två första plattor är riktigt bra. De två därpå följande är inte heller något att bortse från. Och faktum är att årets släpp – Hurley – är en återkomst till forna tiders form. Riktigt lika bra som Pinkerton är den dock inte. För Pinkerton är en modern klassiker, som när den släpptes 1996, inte mottogs väl av fans och kritiker (Rolling Stone utsåg den till årets tredje sämsta skiva).

Rivers Cuomo sjunger om låndistanskärlek till ett fan i Japan, att tröttna på meningslöst sex, kärleken till en lesbisk kvinna, samt att känna hur ens ungdom plötsligt är spårlöst försvunnen. Mycket sex, olycklig kärlek och självömkan blir det. Men på ett bra sätt. Och är det inte mycket det livet kretsar kring i den livsperioden som här besjungs? Allt över ett typisk distat Weezer-sound, som aldrig låtit lika bra som här.

Missa inte heller bonusmaterial som ”I Just Threw Out The Love Of My Dreams”.

Pinkerton är en mörk platta; en platta om de sena tonårens våndor. Rivers Cuomo sammanfattar det hela kanske bäst själv i låten ”El Scorcho”:

”I can’t talk about it

I gotta sing about it and make a record”

Lyssna på Pinkerton på Spotify!

Jakobs Musikhörna v. 51: Ghost - Opus Eponymous

Det är sällan en metalplatta träffar mig så direkt som Ghosts debut, Opus Eponymous, gjorde. Men det är kanske inte är så konstigt när de gör allt rätt för att tilltala mig. Det vilar en viss doom-känsla över deras retrohårdrock, samtidigt som de inte är rädda för att närma sig ett väldigt lättsamt popsound ibland. Att det på det sjunger om satan och döljer sina identiteter gör inte direkt saken sämre. Inte undra på att de redan blivit hypade.

Lyssna på Opus Eponymous på Spotify!

Veckans tips v. 51

Rasmus:

Det är väl knappast en hemlighet att musikvärlden slumrar till lite vid jul och inte vaknar upp riktigt förrän snön smält. Det är således ont om spelningar och skivsläpp. Njut istället av julen. En given julplatta är Bob Dylans Christmas In The Heart. Då den inte finns på Spotify tipsar jag istället om tre julskivor som finns där:

Skivbolaget Matinée släpper finfin pop med bland andra Math And Physics Club och Bubblegum Lemonade. Båda medverkar på nya jul-epn The Matinee Holiday Soiree.

Den svenska motsvarigheten står skivbolaget Razzia för. På Oh No? It's Christmas! samsas bland annat Hello Saferide, Laakso och Suburban Kids With Biblical Names om utrymmet.

Sufjan Stevens kanske inte uppskattar julen. Ändå har han släppt fem små julplattor som finns samlade i boxen Songs For Christmas.


Jakob:

Andra upplagan av Chip Monday går av stapeln på 3 Långgatan 26 i Göteborg, spelar gör Nordloef, Sarofer Zertaga och Spöka.

På lördag kan ni stockholmare fira juldagen på Debaser Slussen där Loaded ställer till med julfest med bland andra Boris & The Jeltzins.

På söndag anordnas Tomtenoise för tredje året, detta går av stapeln på Italienska Palatset i Växjö. Ta er dit och ägna er åt oljudsjam till långt inpå småtimmarna.


Anton:

P3 Live sänder nästa vecka två trevliga spelningar. På onsdag This Is Head och på fredag Loney Dear tillsammans med Göteborgs Symfoniker. Klockan 20.30 som vanligt.

På juldagen har den svenska filmen Sound Of Noise premiär på bio. Filmen är gjord av Ola Simonsson och Johannes Stjärne Nilsson som tidigare gjort kortfilmen Music for One Apartment and Six Drummers. Sound Of Noise har kategoriserats som en musikalisk thriller.

På juldagen sänder SVT 2 dokumentären The Promise i vilken man får följa Bruce Springsteen och The E Street Band under inspelningen av deras klassiska album Darkness On The Edge Of Town.

Veckans låtlista v. 50: Galenskap

Veckans låtlista på Spotify

Rasmus:

The Magnetic Fields - (Crazy For You But) Not That Crazy

Det finns vissa gränser för vad man kan tänka sig att göra när man är kär och galen.

Pylon - Crazy

Lite punk. Lite synth. Lite galenskap.

Thåström - Ståaldrigstill

"Bara barn och idioter ser / och barn det blir jag aldrig mer"

Kapten Röd - Galenskap

"Vilken galenskap, när en ung man blir till en soldat"

Belle & Sebastian - Beautiful

"She's beautiful, only slightly mental"


Jakob:

Madness - One Step Beyond
Ter sig väl ganska självklart varför de platsar på listan.

Charles Manson - People Say I'm No Good
Finns vissa belägg för varför folk säger det om honom.

Captain Beefheart & His Magic Band - Trust Us - Take 9
Ryktet säger att kaptenen under en inspelning hotade sitt band med ett armborst.

Eskalator - Galen
Sveriges kanske finaste skaensamble någonsin.

John Zorn - N.Y. Flat Top Box
John Zorns band Naked City bjuder på musikalisk galenskap när den är som bäst.


Anton:

Best Coast - Crazy For You
Skränig pop när den är som bäst.

Ólöf Arnalds - Crazy Car
Isländskan Ólöf Arnalds är galet bra.

Woods - Military Madness
Från albumet Songs Of Shame som tog en plats på Popbrus topp-25 av förra årets bästa album.

The Hives - Mad Men
Jag är ingen stor The Hives-fantast, men jag måste ändå medge att en handfull av deras fartfyllda låtar är riktigt bra.

The Frankie Lee's - Cats Go Crazy
Växjöbandet The Frankie Lee's släppte förra veckan den nya EP:n Majakas EP. Öppningsspåret Cats Go Crazy för tankarna till ett något popigare och mer melodiöst Pixies. Den nya EP:n finns på bandets Myspace-sida och en genomlyssning rekommenderas.

Veckans Skiva v. 50: Animal Collective - Strawberry Jam

Ungefär den här tiden för tre år sen så inledde jag ett kärleksförhållande till Animal Collective. Tidigare under året hade en vän introducerat mig för låten "Peacebone", som även är inledningsspåret på Strawberry Jam. Ungefär tre minuter in i första lyssningen av nämnda låt visste jag att jag älskade det här bandet. Anledningen var ett oväntat parti, där den tidigare ganska ordinära sången byttes ut mot skrik och elektroniken som utgör musiken spårar ur till ett rent oväsen av av brus och pip. Partiet är inte längre än 15 sekunder men räckte för att övertyga mig om bandets storhet.

I julklapp det året fick jag just Strawberry Jam och veckan fram till nyår var det i princip det enda jag lyssnade på. Och när jag under nyårsdagens tidiga morgontimmar vandrade hem genom en snötäckt stad så var det så klart samma skiva som inledde det nya året. Jag tog långa omvägar för att få tid att lyssna igenom skivan igen. Jag var trött, jag var blöt, jag var frusen och hungrig, men jag ville verkligen inte sluta lyssna på skivan. Flera timmar pulsade jag omkring i snön innan jag styrde mina steg hemåt. En låt satte sig något extra, nämligen "Fireworks" och den blev således den Animal Collective-låt som hamnade på alla mina blandband och blandskivor det efterföljande halvåret.

Men trots att det antagligen är en av mina mest spelade skivor någonsin så är det fortfarande en av mina absoluta favoriter. Det är helt enkelt en skiva som jag omöjligt kan tröttna på och som hjälpte till att definiera min musiksmak. Säga vad man vill om Animal Collectives andra skivor, hur bra de än må vara så kommer de aldrig ha samma betydelse för mig som Strawberry Jam.

Lyssna på Strawberry Jam på Spotify!

Skivrecension: k0NG/Slutet - Split-singel

Så var det återigen dags för ett split-släpp mellan k0NG och Slutet. Förra gången handlade det om en ep, men den här gången så är det bara en tvåspårssingel det handlar om, alltså en låt av vadera band.

Först ut är k0NG som inte gjort några större förändringar sedan ep:n, det är långsam, monoton deppelectronica med släpsång. Och inte heller denna gång faller det mig egentligen i smaken. Låten i sig är det inga större fel på, det är bara genren som så som jag inte riktigt har något till övers för. Framförallt skulle den må bra av en tyngre bas och ett snyggare gitarrljud.

Slutet däremot överraskar med att inte bjuda på ännu en postpoplåt utan istället levererar något som låter som en distad leksakskeyboard som panorerar från höger till vänster med korta intervall. Och det är i stort sätt allt som händer i de dryga två minuter som "låten" fortgår. Jag vet inte om det är av experimentlusta eller avsaknad av idéer, men jag kan tänka mig att spåret möjligtvis skulle kunna fylla ett syfte på en fullängdare. Som ett singelspår framstår det dock mest som ett skämt. Om än ett ganska roligt dito.

Singeln ges ut på Electric Fantastic Sound imorgon!

Skivrecension: Bubblegum Lemonade - Sophomore Release

Man ser redan när man läser denna bloggs namn att vi som skriver här gillar den genre som kallas noisepop (grovt översatt till svenska blir detta just popbrus eller bruspop). Därför är det heller föga förvånande att denna platta faller mig i smaken.

Bubblegum Lemonade är en man från Glasgow som heter Laz och som älskar sin tolvsträngade Rickenbacker. Han spelar ganska enkel och ganska catchy pop, fast med distad pedal. Precis som noisepop brukar vara alltså.

Det här är Bubblegum Lemonades andra album (han har även släppt tre eps). Skivan innehåller varken hans noisigaste låtar - vissa låtar är inte ens distade - eller hans mest direkta poplåtar. Men det är dock hans jämnaste platta och därmed även bästa. Melodislingor och textrader som fastnar likt tuggummin och klibbar som lemonad. De högsta topparna på skivan är Caroline's Radio (som även finns med på en ep med samma namn), samt We Could Send Emails och Living For Today. Resten av låtarna är inte långt efter. Och då skivan klockar in på strax över halvtimmen hinner man inte tröttna innan den är slut.

För er som ännu inte fastnat för noisepopen än är det här en bra början, då de mest excentriska oljudspartierna uteblir och distpedalen aldrig riktigt är tryckt i botten.

Lyssna på Sophomre Release på Spotify!