Bakom artistnamnet
Idiot Wind står Amanda Bergman som med hjälp av piano och hennes snyggt hesa sång skapar emotionell och vacker musik som lutar sig något åt den populära amerikanagenren, dock utan att det känns gjort eller förutsägbart. Förra året släppte hon en EP på det egna bolaget
Häst och nästa år kommer hennes debutalbum släppas på samma bolag. Förra hösten turnérade hon med
The Tallest Man On Earth och på lördag spelar hon på Hultsfredsfestivalen (samma dag spelar The Tallest Man On Earth och man kan ju alltid hoppas på en duett mellan de två). Artistnamnet Idiot Wind är hämtat från Bob Dylans låt med samma namn.
Via mail har vi ställt frågor till Amanda angående det egna skivbolaget, om hennes influenser och hur viktiga de är, och vad hon har förväntningar på sin spelning på Hultsfredsfestivalen.
Hej Amanda,
Är årets upplaga av Hultsfredsfestivalen den första du besöker eller har du varit där tidigare? Om ja, har du några speciella minnen?Jag har aldrig varit på Hultsfredsfestivalen förut. Så några minnen har jag inte ännu.
Vad har du för förväntningar på din spelning på Hultsfredsfestivalen?Förväntningarna är att det ska gå någorlunda mycket så som jag har tränat på. Annars så är det som det är med det.
Förra året släppte du en EP på eget bolag, var det en självklarhet för dig att släppa den på egen hand? Det här kan jag ju prata i ett år om, men det kanske jag inte ska. Jag tar det kort. Om det faktiskt var en självklarhet vet jag inte, men det kändes bra att göra det på det viset jag gjorde det. Just då. Den stora frågan handlar ju egentligen om vad man är ute efter, vad man värderar, hur man värderar och vad man har för tidsaspekter på saker och ting. Både kring själva musiken och resten av livet.
EP:n var inte menat som ett regelrätt "släpp" mer än att det var nån slags nödvändighet att ha för en turné jag skulle ut på. Jag kände mig inte redo att göra en hel skiva just då och det blev dessutom en rätt så bra milstolpe för huvudet att få i den ganska flytande tillvaro som annars präglar en musikers. Eller de flesta musikers kanske i alla fall. Så att det känns lite som att man har gjort nåt, inte bara gått runt och gaggat. Att vara av nytta. Sen, eftersom den primära intentionen inte var att göra stort väsen av eller att försöka tjäna pengar på den där så tedde det sig ganska onaturligt att hålla på att ge bort en massa rättigheter och halva fikakassan till nån eller nåt, bara för att. Då är det bättre att, om man som jag inte har så bråttom med saker och ting, att låta saker jämna ut sig över tid. I framtiden vore jag absolut intresserad av att jobba med ett regelrätt skivbolag, men inte förrän det behövs eller när man vill slå på stortrumman.
På din hemsida står det att ditt debutalbum kommer släppas nästa år, hur långt har du kommit i arbetet till det? Kommer låtarna vara uppbyggda på samma sätt som på din EP med piano och sång som grund?Jag har gjort klart de flesta låtarna, det är väl kanske egentligen just så långt jag har kommit. Ska försöka börja spela in så fort jag får tid och hoppas jag att det då kommer att visa sig hur låtarna ska komma att bete sig till slut. Min ambition är väl att det ska vara lite annorlunda än vad man vanligtvis skulle förknippa min musik med, men det kommer ju inte hända. Och det är lugnt. Jag börjar inse att det flimmer av intentioner man har om hur man skulle vilja ha sin musik kanske förverkligas nånstans först tre till tio skivor senare. Om ens någonsin. Om man nu gör tio skivor. Den eviga jakten på ens egen näsa.
Men om man bortser från sådant så tror jag verkligen att det ska gå att få ihop det på ett bra sätt. Det blir roligt. Jag ska försöka få in lite goda vänner som kommer att få stampa runt och göra jordgolvet finare. Men grunden är fortfarande piano och sång, ja.
Hur går du till väga när du skapar musik? Jag spelar lite piano och hittar kanske på nåt. Först melodi och sen text. Om man får det att limma. Annars kastar man och harvar vidare i träsket. Och gör man det tillräckligt ofta så brukar man få ut nåt tillslut. Är det riktigt bra så glömmer jag alltid bort det sekunden efter. Lite frustrerande men ändå lätt att förstå på nåt sätt. Alltså att om man på nåt jävla vänster lyckas frikoppla sitt huvud tillräckligt mycket för att man inte skall kunna vara momentärt medveten om vad man just gjort och glömmer bort är chansen större att glömskan kom just för att man lyckades pricka in sig i den undermedvetna smarthjärnan som bygger ihop bra saker som inte är forcerade. Det är som att man är framför en sån där karusell man hade på lekplatserna med bänkar och skit som man var tvungen att snurra på själv för att få fart på. Lyckades man sedan mot förmodan ta sig upp på den i farten genom att hoppa in i det lilla glappet mellan alla järnrören så var det jävligt vackert sen ett tag. Att liksom få spinna runt i sin egen gjorda fart och blåhålla sig i mittenstolpen. Ungefär så är det med musik också. Tycker jag. Men oftast hoppar man förstås rakt in i järnstolpen eller så får man inte ens upp farten utan får be ens stackars kompisar om hjälp och det är väl där allt runt omkring en spelar roll. Händelser, saker man ser, natur, djur. Musikaliska influenser och så.
På tal om influenser, vad har du du för influenser, och hur pass viktiga tycker du att influenser från andra band och artister är?Som jag försökte förklara nyss på nåt halvskumt sätt så är det ju hemskt viktigt. För allt. Inte bara när det kommer till att göra musik. Men om man har som mål att man ska bli en snäll och bra människa tror jag man får bra hjälp av musik. Eller andra kulturyttringar för den delen. Genom att lyssna på musik har jag nog lärt mig det mesta vettiga jag känner att jag vet. Det är alltså på det sättet jag känner att jag får det största utbytet. Att det genererar kunskap, i brist på bättre ord. Att det ger en perspektiv, att det ger dig en större verklighet så att man kan ta sin egen trasa till person och skicka dennes bekymmer på rast för man helt plötsligt förstår att man är en del av ett större sammanhang och man börjar tänka med luft i huvudet igen. Och så tar man sig framåt så. Som till exempel
Bob Dylans musik, jag tror inte att jag känt en enda känsla i livet ännu som jag inte lyckats hitta igen i hans musik. Och då när man hittar det här ordet eller den där tonen eller vad det nu kan vara man inbillar sig kan ha nån anknytning till ens egna tankar så kan man släppa taget om den känslan och ge sig på nästa i kön. Borsta och tvätta. Och så lär man sig.
Eller de bilder jag får i huvudet av
The Tallest Man on Earth's musik. som om att allt sitter ihop med allt annat och är bra och storartat och allt på samma gång. bilder och känslor och färger jag aldrig skulle kunna provocera fram utan musiken. Eller
Tom Waits som ger mig en jävla massa mod och hopp, humor och sammanhang. Eller
Bill Callahan som får en att tro på ordlös kunskap. Eller
Nurses som fyller en med så mycket värme att man tror att växthuseffekten är ett skämt och att hela världen är ett snällt, friskt och välväxt barn för evigt. Eller att låta huvudet gå på cirkus genom att sätta på
Beach House och somna. Eller
Timber Timbre som påminner om att allt är tidlöst. Eller
Bon Iver som färgar ens huvud i terracotta. Bara på kul. Eller
Alí Farka Touré och
Toumani Diabate som är de enda människorna jag kan flyga flygplan med i öronen. Alltså det finns så mycket musik jag tycker om. På lika många olika sätt förstås. Och jag är så fruktansvärt glad över att det bara fortsätter att komma nytt guld. Hela tiden.
Missa inte Idiot Winds spelning på Hultsfredsfestivalen på lördag klockan 21:00.
Här kan ni lyssna på hennes EP från 2010.
Anna Calvis spelning på White Stage började med låten "Rider To The Sea", i vilken Calvi ensam spelar ett skränigt och virtuost gitarrsolo. Visst funkar låten bra som intro till en spelning, men kanske är sådana låtar lite roligare för artisten än för publiken. Publiken får dock desto roligare redan i andra låten då Calvi tillsammans med sitt band börjar spela någon form av tung, stundtals dissonant postrock. Man vet aldrig riktigt var man har Anna Calvi då låtarna ena sekunden kan bestå av oljudsmangel för att nästa sekaund övergå i en välpolerad rockrefräng. Det blir svårt att få grepp om musiken, speciellt när vissa partier berör medan andra blir till en axelryckning. Lyckligtvis är de bra partierna flest.
Sveriges alla hipsters jublar. Elektronisk pop med etnoinfluenser, lagom hypade, blott en platta i bagaget. Stundtals M.I.A.-doftande, stundtals helt egna. Möjligen festivalens mest förbisedda band. Ta chansen att se dem innan alla andra gör det.
Inlägg
