Låt: Sällskapet - Såg dom komma

Insåg häromdagen att Sällskapets debutskiva från 2007 kan vara det bästa Thåström gjort. Förväntningarna är därför stora. Och i veckan kom första smakprovet från skivan, "Såg dom komma", och den lever upp till förväntningarna. Det är precis så här det ska låta! Så lyssna nu på låten och räkna ner dagarna tills albumet släpps den 10 april.

Skiva: Sällskapet - Sällskapet

Nyligen kom nyheten att Sällskapet släpper nytt i vår. Ossler släppte nyligen ett hyllat album och Thåström gjorde detsamma ifjol. Men nu är alltså båda aktuella igen. Och förväntningarna är höga. Dels med tanke på vilka som är inblandade. Dels med tanke på att förra skivan kom för sex år sedan och det har pratats om en ny skiva sedan dess (arbetet med nya skivan påbörjades för fyra år sedan), bland annat skrev vi för tre år sedan att nya skivan var på g. Och dels för att förra skivan var så fruktansvärt bra. Så i väntan på nya skivan får ni här debuten från 2007.

Gillar ni Thåströms stämma, Osslers gitarrspel och monoton industriromanisk popmusik? Då kommer ni att gilla det här. Mer behöver egentligen inte sägas.

 

Konsertrecension: Ossler, Siesta!, Hässleholm, 27/5

Det är glest framför största scenen, mycket glest. Även om jag inte förväntade mig någon jätteuppslutning till den forne Wilmer X-gitarristens solospelning, men det här är under förväntan med tanke på hur bra han faktiskt är. Med sig på scen har han Sveriges bästa liveband, i alla fall om man frågar Popbrus-Rasmus. Bandet består, förutom av Pelle Ossler själv, av Conny Nimmersjö, Christian Gabel, Ulf "Rockis" Ivarsson, alla med andra projekt och band vid sidan av, bland annat som musiker i Thåströms liveband.

Om jag inte minns fel så inleds spelningen, precis som senaste skivan, Ett brus, med Svinbesättningen, en väldigt bra inledning. Överlag spelas det mycket från nämnda skiva, Ner i Säcken, Ett Slutet Rum, Borra Hål, Elvis På Institutionen och Lergraven avverkas alla om jag inte missminner mig. Det passar mig bra, för Ett brus är den av Osslers skivor jag lyssnat mest på och den jag tycker bäst om.

Och det låter som det ska, tungt, långsamt och enformigt. Ibland förs det även lite oväsen och det uppskattas åtminstone av mig. En av höjdpunkterna i spelningen är när herr Ossler skrapar sin gitarr mot mikrofonstativet på ett oväntat ställe och överröstar resten av bandet med ett gnissel som är lika överraskande som högt. Det får mig att skratta till och jag ser mig om efter någon som fann det lika roande som jag, men jag ser ingen. Jag ser bara folk som njuter, så jag återgår snabbt till att göra detsamma.

Ossler, Sällskapet och Conny Nimmersjö släpper nya skivor

Pelle Ossler

Under Siestafestivalen har vi lyckats snappa upp lite information om framtida skivsläpp. Pelle Ossler berättade att en ny skiva med Sällskapet, bestående av Thåström, Ossler och Niklas "Hell" Hellberg, började spelas in för en vecka sedan. Han berättade även att man kan vänta sig en ny soloskiva med honom under nästa år.

Bob hund-gitarristen Conny Nimmersjö har synts flitigt på festivalområdet och till Popbrus stora förtjusning berättade han för Rasmus att material till en uppföljare på soloskivan Skörheten och Oljudet ska börja skrivas under sommaren.

Konsertrecension: Ossler, Pustervik, Göteborg 25/11

En av Sveriges bästa gitarrister.
Och en till av Sveriges bästa gitarrister.
Sveriges bästa basist.
Och kanske Sveriges bästa trummis.
Två av de senaste årens bästa solodebuter (Skörheten och oljudet och 1900 – Spotifylänk till den senare).
En av Sveriges bästa låtskrivare.
En av Sveriges bästa sångare.
Två av medlemmarna i bob hund.
Fyra av medlemmarna i Thåströms band…
Det är vilka som står på scenen denna afton. Det här låter som 14 personer du inte skulle vilja missa att se om de spelade live i din stad. Men det är det inte. Det är fyra personer som du med all sannolikhet missade när de spelade i din stad. För Ossler och hans band gör bara två spelningar i höst – Göteborg och Oslo – och Göteborgsspelningen var långt ifrån slutsåld.

De senaste tre gångerna jag har sett Ossler har varit fantastiska. Men han har kört samma setlist samtliga gånger. Ikväll ändrar han på den. Och han ändrar arrangemangen på vissa låtar med…
Ossler har en låt – "Svinbesättningen" – som är en given öppningslåt. Med den öppnade han alla andra konserter jag sett med honom. Så var tyvärr inte fallet ikväll. Istället får vi bredbent postrock i ”Vägen är stängd” som också är en fantastisk låt – men den öppnar inte en konsert lika klockrent.
Resten av konserten fortsätter i samma musikaliska sfärer; snyggt skorrande bas blandas med slide-noise från Conny Nimmersjö, skräniga gitarrer och fantastisk poplyrik med inslag av svart industriromantik. Basen i ”Ett slutet rum” – som kanske var förra årets snyggaste bas – döljs tyvärr i kvällens ljudbild. Men det den döljs av är Nimmersjö-skrän av finaste sort. Så inga sura miner där.

Det bjuds även på nya arrangemang av gamla låtar. Som i förra årets stora kärleksförklaring, ”Hela mitt liv”. Där dröjer det till Ossler tar ton innan man förstår vilken låt det rör sig om. Och det låter fortfarande skrämmande bra. Ossler har sagt att ”Hela mitt liv” är hans enda glada låt. Varför står jag då med ett fånigt leende under hela konserten? Och varför är det då också så glatt på scenen? Jag har aldrig sett Ossler le sig igenom en hel spelning innan. Han till och med skämtar med publiken.
Den gamla godingen ”Smak av hund” spelas – ytterligare ett välkommet tillskott i låtlistan. Ossler presenterar den som ”en låt om det förenade Europa”. Sedan skrattar han.

Tyvärr händer det ikväll att Ossler tappar bort sig i texterna. Men trots att man märker att han är ringrostig så klarar han gitarrspelet galant.

Synd att ni inte var där.

Veckans skiva v. 44: Ossler - Krank

Ossler är Skånes svar på Thåström.

Behöver jag tillägga någonting? Jag kan dra historien och förklara skivan, men sen går jag. Okej?
Pelle Ossler växte upp i Östberlin. Flyttade sedan till Skåne och spelade med Wilmer X. Lämnade bandet för att han tyckte att de gjorde det för enkelt för sig. Hittills har han släppt fem soloalbum. Det här är det fjärde. Spelar även i Thåströms band. Thåström, Ossler och Hellberg är också namnen bakom bandet med namnet Sällskapet som spelar dov, suggestiv industriromantisk musik.

Parallellerna till Thåströms sena musik är många. Vi har dovheten och dysterheten i texterna. Mörkret. Musikerna. Bilden av ett kallt och mörkt Sverige som vecklar ut sig i takt med musiken. Men Ossler är mörkare än Thåström. Dovare. Att se ljuset här är svårt. Själv har Ossler sagt att det är lättare att se ljuset om man själv står i mörkret. Just så. Den drivande basen dök även upp tidigare på Osslers inspelningar än på Thåströms…

Ossler har en lyrik som inte återfinns någon annanstans i den svenska rocklyriken. Med favoritordet etanol och en förkärlek för olja, betong och industri.
Men det är inte bara dystra upptempolåtar som lyfter Osslers gärning. Nej det finns dystra ballader också. Ett exempel är ”Luften är fri” som handlar om en man som just dött. Helt låten kretsar runt en titanskruv.
Kanske är det däri plattans (och Osslers) största fel ligger; spretigheten mellan låtar som får en att vilja stå med en öl i handen och gunga på huvudet i takt till basgången och de lugna låtarna. Men jag skulle aldrig i livet vilja vara utan någon av de två komponenterna.

Nämnde jag förresten att Ossler i låten ”Tamburinman” lånar friskt från en inte så lite känd droglåt av Bob Dylan med ett namn som ni nog kan lista ut själva?
Äh, lyssna istället. Ossler förklarar det här mycket bättre än vad jag gör…

Thåström är Stockholms svar på Ossler.

Lyssna på Skivan på Spotify här!