Äntligen är Tom Waits nya skiva här, och vilken skiva sen! Med sina knappa 45 minuter är Bad As Me betydligt kortare än Waits två senaste släpp, Real Gone och Orphans, som klockade 72 respektive 189 minuter. Detta är fullt medvetet från artistens sida. Waits har i flera intervjuer pratat om hur hans fru och låtskrivarpartner, Kathleen Brennan, envisades om att låtarna skulle hållas få och korta. Resultatet är ett fokus som är en av skivans största styrkor. Från första tonen hör man vart skivan ska ta vägen, och man vet redan då om man kommer gilla det eller inte.
En annan styrka är vitaliteten. Tom Waits, som åldern klär så väl, låter yngre än han gjort på tjugo år! Låtarna levereras med en kaxig övertygelse som gör att 61-åringen känns som 2010-talets hippaste artist hittills. Där större delen av låtarna på Orphans lät som att de spelades in på vaxrulle i den amerikanska södern i början av förra seklet, så låter materialet på Bad As Me nytt, fräscht och tidlöst. Detta utan att tappa grundsoundet. Produktionen är lagom skitig och Waits står som alltid med båda fötterna stadigt rotade i bluesen.
Skivans enda svaga stund, som hindrar den att få toppbetyg, är spåret Pay Me. Det är ingen dålig låt, men framförandet saknar den tydliga riktning som finns i resten av spåren. Det är som att Waits plötsligt tappar fotfästet och för en stund låter han mer som en kopia än som sig själv. På det stora hela är dock Bad As Me en mycket bra skiva som när den klingar ut får mig att vilja lyssna en gång till.
Gästskribent: Josef Söreke
Inlägg
