Denna månaden har Rasmus valt skiva.Rasmus:Det är höst, grått och regnigt, med stråk av rött i tristessen. Precis som nu alltså. Fast vi har nu spelat tillbaka ett år… Okkervil River spelar i Göteborg och jag… Ja, vad fan gör jag? Sitter hemma förmodligen. Biljetterna var slut när jag bestämde mig för att se dem. Och där – och då – börjar min kärlek till bandet. Skiva läggs till skiva och bilden klarnar lite för varje fragment som tillkommer. Läser till och med novellsamlingen som bandet tagit sitt namn ifrån. ”Black Sheep Boy” räknas ofta som bandets största stund. Och visst befann de sig i ett kreativt rus där (trots att titellåten är en cover), lyssna bara på ”Appendix” som är låtar från perioden som inte finns med på albumet; ”The Next Four Months”, ”No Key, No Plan”… Jag ryser i välbehag.
Trycker på play och insuper musiken och Will Sheffs texter. Litterära saker om bland annat våldtäkt, att skada sig självmant och att älska någon som dött ifrån en. Varje text är som en liten novell och varje melodi ett litet popmästerverk. Varje låt på den här skivan är värd att lyssnas på. Och varje låt på den här skivan har sina egna små kavliteter.
Ska vi tala lite om specifika låtar här och nu? Vill ni slippa det, så kan ni gå direkt till sista raden, för nu går jag loss:
Finns det någon låt om våldtäkt som är finare, dystrare, sannare eller rentav bättre än ”Black”? Inte i min bok i alla fall. Den fångar någon sorts känsla. Eller två sorters känslor; dels den hos flickan som blivit utsatt, och dels den hos mannen som kommer in i hennes liv efteråt och inte finner något att göra åt saken.
I låten ”The Latest Thoughts” leker Will med avsaknaden på sång och lämnar en lucka med orden; ”pause and add your own intentions here”. Det är inte bara vackert för att vara pop, det är vackert för att vara litteratur också.
Olycklig kärlek behandlas i flera av numren, bland annat i ”A Stone”. Och visst tycker man lite synd om kvinnan vars stora kärlek har dött? Kvinnan återkommer även senare på skivan i låten ”Song of Our So Called Friend”, där Will sjunger:
“You cannot love me because you secretly still love a stone”
Men den här gången är det alltså sångaren själv som är olyckligt kär – i den olyckligt kära kvinnan. På skivans svängigaste spår.
Det här är musik att njuta av på hösten, när stråk av rött beblandas med allt det gråa.
Jakob:Jag har aldrig förstått grejen med alt-country, inte ens med Wilco. Och Okkervil River är inget undantag. Ljudbilden är för vän, det finns inget som fångar min uppmärksamhet, allt är precis sådär fint som det ska vara, vilket jag antar är en av sakerna som tilltalar många andra, men inte mig. Will Sheffs röst gör precis vad den ska, varken mer eller mindre. Den skorrar smått på sina ställen, sådär mysigt, och ibland går herrn upp i falsett. Trevligt? Ja. Spännande? Nej, inte speciellt. Jag kan egentligen inte peka ut något jag egentligen ogillar med det här, efter några genomlyssningar så har jag inte hittat en enda sak att gnälla på. Det är sparsmakat med instrument, bas, elorgel, trummor och framför allt gitarrer är det som ges mest utrymme, men ibland får några stråkinstument och diverse andra instrument samsas i ljudbilden. Allt passar väldigt bra, inget ligger fel eller låter malplacerat, som sagt, inget som stör. Och just därför tappar jag flera gånger under skivan intresset och kommer på mig själv med att tänka på annat istället för att lyssna på musiken. Låtarna i sig är bra, men inget som håller kvar min uppmärksamhet. Det här är en perfekt skiva med bakgrundsmusik. Den funkar ypperligt att ha på medan man en torsdagsmorgon sitter och skriver en skivrecension eller möjligtvis för en promenad i ett höstlandskap när man är mer intresserad av sin omgivning än det som ljuder i ens öron. Men på egna ben så står den ostadigt och svajande.
Anton:Utanför fönstret flyger orangebruna löv förbi, det blåser och är kallt. I mina lurar värmer Okkervil River med sin countryinfluerade indiepop.
Black Sheep boy är utan tvekan en bra skiva, men långt ifrån ett mästerverk, man kan sammanfatta skivan med ordet lagom. Lagom melankolisk, lagom otight, lagom vacker, lagom välljudande, lagom spännande, lagom lagom – ett perfekt soundtrack till höstmörka dagar då man läser en bok, lagar mat eller kanske skriver en skivrecension…
Skivan består av elva låtar, där egentligen ingen låt sticker ut, men de spår som jag drar mig mest till är
for real för dess melodi och stegrande intensitet, duetten
a king and a queen för instrumenteringen med bland annat trumpet, cello och mandolin som känns helt perfekt för låten, och slutligen
the latest thoughs, en ganska fartfylld som känns nödvändig på en annars lugn skiva.
Rasmus:
Inlägg
