torsdag 13 januari 2011

Veckans Skiva v. 2: Freddie Wadling - The Dark Flower (Den Mörka Blomman)

Om man inte känner till Freddie Wadling sen innan så är det inte mycket som fångar ens intresse för att kolla upp The Dark Flower (Den Mörka Blomman). Till att börja med så är titeln rent fruktansvärd, inte i det att själva namnet är dåligt utan det att det först står på engelska och sen på svenska inom parentes. Det har dock sin förklaring i att skivan innehåller två skivor, en på svenska och en på engelska, men det rättfärdigar fortfarande inte titeln. Även omslaget känns intetsägande, en hopkrupen Freddie och det är typ allt. Inte ens namnen på gästartisterna lockar en, AK von Malmborg, Anna Ternheim, Magnus Calsson, Elle-Kari Larsson och Meja, inget som direkt får en att köpa en skiva på måfå. Synd bara att alla som avfärdar skivan på dessa premisser går miste om fantastisk musik.

Om man däremot känner till Freddie Wadling sen innan så har man nog hört att han flera gånger kallats Svergies bästa rocksångare och dylikt och även om man inte delar de åsikterna så är det svårt att komma ifrån det faktum att hans röst är bland de bättre i Sverige, oavsett genre. Den trollbinder vare sig den väses fram eller bjuder på skönsång. Men Freddies sång är bara ett skäl att lyssna på skivan. För faktum är att musiken trollbinder minst lika mycket som rösten. Inledande Jennifer, Ditt Hår Brinner är en tolking av tyska krautrockarna Fausts låt Jennifer som funkar lika bra på svenska som på engelska. Fler tolkingar finns även på skivan, Café Cosmopolite är från början en gammal Imperiet-dänga som Freddie gör långt mycket bättre än originalet. Även I Himlen (Lady In The Radiator Song) är en tolkning, från filmen Eraserhead av David Lynch, som även den funkar lika bra på svenska som på engelska. Utöver detta så rör det sig främst om ballader på skivan, men väldigt finstämda sådana.

Den enda låten som riktigt sticker ut är avslutande Kira-Kira - A Collection of Sketches and Improvisations som är precis vad det låter som. Men trots känslan av ofärdighet som genomsyrar låten så är det den som verkligen imponerar och skvallrar om en experimentlusta hos Freddie som inte riktigt får utrymme på den här plattan, vilket är synd. För även om skivan som helhet är underbar från början till slut så skulle det vara kul att höra vad Wadling skulle åstadkomma med fria tyglar, utan ett stort skivbolag som la sig i. Kanske kan man hoppas på att EMI ger honom större spelrum till nästa platta. Men känner jag Freddie rätt så kommer vi få vänta på den ett bra tag till.

Lyssna på The Dark Flower (Den Mörka Blomman) på Spotify!

tisdag 11 januari 2011

Jakobs Musikhörna v. 2: Pocahaunted

Bethany Cosentino är för de flesta antagligen känd som förgrundsgestalt i hypade Best Coast, få verkar dock känna till att hon tidigare var medlem i dronebandet Pocahaunted. De har beskrivit sig själva som "the Olsen twins of drone". Långsamt, repitativt, psykedeliskt, vad mer kan man begära? Tyvärr la bandet ner i augusti förra året, antagligen som följd av Bethanys avhopp för att satsa på Best Coast.

Lyssna på Pocahaunted på Spotify!

söndag 9 januari 2011

Veckans Tips v. 2



Jakob:

Katalin i Uppsala gästas på onsdag av Thorsten Flinck. På lördag spelar han även i Växjö.

På fredag så gästar Moneybrother och Titiyo sveriges bästa baktaktsklubb Club Killers på Strand i Stockholm.

För den som istället är sugen på lite punk så spelar Asta Kask och The Baboon Show på Kafé 44 i Stockholm på fredag.


Anton:

På onsdag släpps sountracket till filmen Sound Of Noise, förhoppningsvis får vi även ta del av musiken på Spotify.

På fredag sänder P3 live en spelning med Beach House, inspelad på Roskildefestivalen förra året.

Imorgon är sista dagen att vara med i Popadelicas tävling där man ska gissa tre bokningar till årets festival, vinsten är inte helt oväntat festivalbiljetter. Länk här.

fredag 7 januari 2011

Veckans låtlista v. 1 - Rädsla

Då Rasmus fortfarande är på resande fort i världen så har vi nu tagit in en stand-in vid namn Henrik. Han har tidigare skrivit en recension på Popbrus av Girls första spelning i Sverige (Länk här). Förhoppningsvis kan han nu tipsa om bra musik som vi ordinarie Popbrus-skribenter kan ha missat. Veckans låtlista på Spotify finner ni HÄR.

Jakob:

Yo La Tengo - The Race Is On Again
Från skivan I Am Not Afraid Of You And I Will Beat Your Ass.

Mogwai - Mogwai Fear Satan
Snart både album- och Sverigeaktuella Mogwai fruktar hin håle.

Daniel Johnston - Syrup of Tears
Från plattan Fear Yourself.

Tom Waits - I Don't Wanna Grow Up
Ingen uttalad rädsla, men en ganska överhängande oro över att bli vuxen.

Nationalteatern - Alla Är Rädda För Spöken
Från världens bästa barnskiva, Kåldolmar Och Kalsipper.


Anton:

Firstnighter - 100 Words For Fear
En mycket bra duett mellan den för tillfället osignade artisten Firstnighter och Christian Kjellvander. (Länk Här)

Feist - So Sorry
"We're slaves to our impulses / We're afraid of our emotions"

The Smiths - Panic
Om det är panik på Londons gator så lär rädsla spridas bland folket. Likaså lär en DJ bli lite skraj av att höra avslutningen av låten.

Bon Iver - Creature Fear
Bon Ivers musik kan till en början kännas ganska tråkig, men den växer efter varje gång man lyssnar på honom.

Animal Collective - Also Frightened
"Are You Also Frightened?"


Henrik:

Nico – Afraid
Vacker och sorglig trudelutt från Nicos tredje album ”Desertshore”. ”You are beautiful and you are alone”.

Nordpolen – På Nordpolen
”Tabletter ger bara njurskador, skära i handleder då hinner nån ju bara rädda en, för höjdrädd för bron, för fattig för en överdos”.

Differnet – It Never Entered My Mind Fin arty
Embassy-cover på samlingen ”Are You Scared To Get Happy?” utgiven av Friendly Noise. Missa för övrigt inte heller Flow Flux Clans omarbetning av Fascination Street eller Lars Bleks och Action Bikers ”My Everthing” på samma skiva. Popmusik när den är som bäst.

Janelle Monae – Locked Inside
Trots att hon gjorde att av 2010 års allra starkaste album är Janelle totalt förbisedd här på Popbrus. Skärpning, grabbar! I denna låt ser hon in i framtiden och blir skrämd av vad den har att erbjuda.

Ballboy - Kiss Me, Hold Me And Eat Me
Ett plojband från Skottland berättar sagan om ett par som inte vågar kyssas på grund av att de eventuellt är kannibaler och därför riskerar att äta upp varandra.

torsdag 6 januari 2011

Veckans skiva v. 1: jj - Kills


På självaste julafton släppte det svenska drömpopbandet jj ett mixtape med namnet Kills. Nyheten spreds via skivbolaget Sincerely Yours hemsida där man fortfarande kan ladda ner skivan gratis (Länk här).

Ni som tidigare lyssnat på jj kommer känna igen Elin Kastlanders bakåtlutade sång, denna gången med en aning mer autotune, delay och reverb. Musiken är, inte allt för förvånande, helt annorlunda från hur den brukar låta då den består av samplingar av diverse hiphop- och R&B-artister. Utan att vara speciellt insatt i dessa genrer så hör jag samplingar av bland andra Jay Z, Akon och M.I.A. Även i texterna kan man höra spår av andra artister, till exempel av Robyns Hang With Me och Broder Daniels When We Were Winning.

jj:s annars så fjärderlätta produktioner är på Kills tyngre och hårdare vilket till största delen beror på de beats man valt att använda. För en person som har bra koll på hiphop- och R&B-scenen är denna mixtape en hissnande resa i en kavalkad av samplingar och tolkningar av olika låtar. Mitt enda råd är att lyssna på den, flera gånger.

Konsertrecension: The Falls Festival, Lorne, Australien 30-31/12

Efter två timmars promenad i tropisk hetta genom djungeln är jag äntligen där: På The Falls i Lorne. Festivalen anordnas för artonde året i rad, och sen några år tillbaka dessutom på två ställen samtidigt (banden spelar på ena stället ena dagen för att sedan flyga till det andra dagen därpå). Bortser man från den starka solen och det faktum att festivalen äger rum över nyårsafton, är The Falls ganska lik en svensk festival. Förvånansvärt är dock hur många band de har som man snarare hade förväntat sig att se på en scen för fem-sex år sedan (som Hot Hot Heat, Interpol och Cold War Kids). Förvånande är även hur mycket tid som ägnas tråkiga house-dj:s. Nedan följer kommentarer kring fem av festivalens spelningar.

Public Enemy
Framför hela Fear Of A Black Planet. Chuck D och hans gäng är ganska kul och svängiga ett tag, men sedan tröttnar man. Men jag kan ändå inte låta bli att le med ett band där hälften av människorna på scenen inte gör annat än att stå där och se tuffa ut. Och bandets musik håller fortfarande. Bättre än det mesta av den hiphop som finns ute på marknaden idag.

Morning Benders
Släppte ett av förra årets skönaste album. Musiken gör sig bäst i värmen, gärna med vågornas brus i bakgrunden. Men i gassande värme på festival med en kall öl i handen är heller inte fel. (Jag kan dock tänka mig att det skulle vara ganska mysigt att bevittna dem spela på en liten svensk klubb också). Detta sagt, live är de inte så kul. De ser ut som ett gäng ungar som inte hade något annat för sig efter skolan än att starta ett band. Sångarens ankmoves ger dock pluspoäng. Plus ett de väljer att avsluta de flesta låtar med noisepartier på cirka två sekunder.

The National
Innan de går på tänker jag “det här lär väl bli rätt stelbent” och “undrar om ‘Fake Empire’ kommer att bli magisk?”. Ja, det blir rätt stelbent. Om man bortser från bandets fantastiske, och smått grånade, frontfigur Matt Berninger. Han studsar runt på scenen samtidigt som han utstrålar en enorm pondus. Och som bäst blir det när han släpper loss rejält och skriker sig igenom låtarna. Och ja: “Fake Emire” var magisk.

Joan Jett & The Blockhearts
Jag funderar på om det är punk eller bara dumdristigt att börja spelningen med största hitten - “Bad Reputation” - men ångrar mig snabbt. Gammal är äldst och Joan levererar en härlig spelning med allsång och dans till nästan varje låt. Det finns sämre sätt att fira in ett nytt år än i Joan Jetts sällskap. Och ja, hon spelar “I Love Rock’n’roll” också. Och ja, det är kanske hennes största hit.

Sleigh Bells
Ärligt talat, jag vet inte vad jag ska tycka. Ibland är jag lyrisk, ibland bara förbannad. För visst låter det fantastiskt och visst låter det mycket. Men när det mesta av musiken bara dundrar ut ur högtalarna utan att det är någon på scenen som framställer ljuden, blir jag lite besviken. För det är bara (det mesta av) sången och (det mesta av) gitarren som faktiskt framförs live. Detta för tankarna till plojband som The Tough Alliance. De hade gott kunnat ha med sig några extra musiker på scenen, även om det på skiva inte är framfört på traditionella instrument, så hade det lätt kunnat överföras till sådana.

Andra band som spelade på festivalen och som är värda att gå och se om man får chansen är: The Beautiful Girls (låter som om Jack Johnson inspirerats av Red Hot Chili Peppers och Cake), Jamaica (dansant musik från Frankrike, en sverigespelning har tidigare recenserats här på Popbrus), Dan Kelly’s Dream Band (rockmusik med typisk australiensisk humor), Tijuana Cartel (galen musik som minner om Manu Chao och Beirut), Beardyman (gör alla ljud med munnen som han sedan samplar för att få igång en dansant drum and bass-musik som spöar alla festivalens dj:s), Daara J Family (hiphop från Senegal som skulle kunna få vilken festival som helst att vibrera) samt Junip (att José Gonzales satsade på solokarriären känns mycket märkligt när man hör hans band, som kanske inte är det mest spännande som finna att se, men ljusår mer spännande än hans solospelningar).

onsdag 5 januari 2011

2010 års bästa album enligt Anton

1. The Tallest Man On Earth - The Wild Hunt (smakprov)

2. Anna von Hausswolff - Singning From The Grave

3. First Aid Kit - The Big Black And The Blue

4. Laura Marling - I Speak Because I Can

5. This Is Head - 0001

Missa inte Popbrus gemensamma lista på förra årets 25 bästa album, LÄNK HÄR.

tisdag 4 januari 2011

Jakobs Musikhörna v. 1: Tera Melos - Patagonian Rats

Det är svårt att beskriva Tera Melos, för att göra det enkelt så handlar det om matterock, för att göra det svårt så kan man säga att ibland påminner de om Hella, stundtals ligger jämförelsen till Marnie Stern (som för övrigt valde Patagonian Rats till årets platta) nära till hands, ofta doftar det 90-tals alternativrock och deras musikaliska personlighetsklyvning ger The Fiery Furnaces-vibbar. Men även om ingen av jämförelserna egentligen är så träffande så är det fortfarande riktigt bra musik, som alla med intresse för musik av det lite skevare slaget borde ge en ärlig chans.

Patagonian Rats finns på Spotify!

2010 års bästa album enligt Jakob


1. The Radio Dept. - Clinging To A Scheme

2. Wavves - King of the Beach

3. Beach Fossils - Beach Fossils

4. Best Coast - Crazy For You

5. M.I.A. - MAYA

Missa inte Popbrus gemensamma lista på förra årets 25 bästa album, LÄNK HÄR.

söndag 2 januari 2011

Veckans Tips v. 1



Jakob:

Trettondagen, onsdag, kan firas med Wildbird & Peacedrums på Hornstull Strand i Stockholm.

Eller varför inte inleda året med lite postmetal? Khoma spelar på Debaser Medis i Stockholm på torsdag och på Sticky Fingers i Göteborg på fredag.

På fredag lirar även sveriges kanske råaste popband, Pascal tillsammans med Sad Day For Puppets på Debaser Medis.


Anton:

Några minuter in på det nya året skickade Anna Ternheim den nya låten Save No Goodbyes till alla som prenumererar på hennes nyhetsbrev. Alla ni som tycker om Ternheims musik lär inte bli besvikna. Låten finns att ladda ner här.

För två veckor sedan tipsade jag om den bioaktuella musikaliska thrillern Sound Of Noise, regisserad av Ola Simonsson och Johannes Stjärne. På onsdag sänder SVT kortfilmen Music For One X-mas And Six Drummers, gjord av samma regissörer. I denna film intar sex luciautklädda trumslagare ett ålderdomshem och skapar musik av det de kan hitta. Klockan 18.10 är det som gäller.

I lördags publicerade vi på Popbrus vår gemensamma lista på 2010 års bästa album (LÄNK HÄR). Nästa vecka publiceras individuella listor på de bästa skivorna från det gångna året.

lördag 1 januari 2011

Årets bästa album 2010

Nu är listan med 2010 års 25 bästa album äntligen här. Efter långa överväganden och livliga diskussioner på Popbrus-redaktionen, har vi här enats om en gemensam lista, som följer nedan.

HÄR finns en Spotify-lista med godbitar från skivorna.

1. Beach Fossils - S/T
Med briljanta gitarrmelodier och lo-fi-estetik så charmade Beach Fossils så väl hipsters som vanliga musikälskare med sin solskensmusik. Gillar du pop så gillar du den här plattan, så enkelt är det.



2. Allo Darlin' - S/T
Britternas debutalbum är fullt av glädje som får oss på Popbrus att le och vilja dansa. Att nästa album ska bli mörkare är ingenting man tänker på mitt i all denna extas.




3. Säkert – Facit
“Jag ska dansa fastän hjärtat brister”, sjunger hon och det sammanfattar skivan väl; dansanta låtar om brustna hjärtan. Återigen framstår Annika Norlin som en av landets skarpaste novellister. At hon sedan får till melodierna också gör henne omistlig.


4. The Radio Dept. - Clinging To A Scheme
Sveriges stoltheter grävde ner sig i retroinfluenser och släppte sitt kanske lättillgängligaste album hittills. På köpet fick de tonvis med fans och uppmärksamhet utomlands, något som de för all del är värda. Att skivomslaget är ett av årets snyggare gör inte saken sämre.


5. Håkan Hellström - 2 steg från Paradise
”Håkan du var bättre för”, sjunger han på nya plattan. Men givetvis har han fel den gode Håkan. För faktum är att Hellström är som ett fint vin; han blir bara bättre med åren och det är tur att han inte lyssnade på snacket efter första plattan om att han borde göra en Hellman och inte släppa fler skivor.

6. Wavves - King of the Beach
Wavves tog steget från laptopinspelning till riktig studio, men även från soloprojekt till ett riktigt band med fasta medlemmar. Ljudet blev renare och låtarna mer varierade. På grund av detta tappade bandet många fans, men vann desto fler nya.


7. Darren Hanlon - I Will Love You at All
Australiensarens fjärde album förvånade vid första lyssningen. Det var inte samma man vi hade att göra med här. Låtarna var mer lågmälda; både rent musikaliskt och när det kom till komiken i texterna. Men han får en fortfarande att skratta, gråta och dansa. Ibland samtidigt. Och det här tillhör det bästa han gjort.


8. The Tallest Man On Earth - The Wild Hunt
Att som en ensam man med endast en gitarr lyckas göra musik som aldrig någonsin blir tråkig är ytterst sällsynt, men dalmasen Kristian Matsson lyckas med bravur. Många hävdar att han härmar en ung Bob Dylan, han själv menar att både han och Dylan härmar den inte allt för kända föregångaren Roscoe Holcomb.


9. Math And Physics Club - I Shouldn't Look As Good As I Do
En efterlängtad återkomst från tweepoparna. Det är låtar med söta texter som fastnar. Men under ytan döljer sig mörkret. Även om det inte är lika djupt som förr. Kanske för att flera av medlemmarna nu har barn.


10. Best Coast - Crazy For You
Best Coast bildades 2009 i Kalifornien, USA, och släppte sitt debutalbum Crazy for You i Juli i år. De gör enkel pop med lo-fi-inslag på ett övertyhande sätt, eller som Jakob på Popbrus skrev tidigare i år "Det är inte nytt, det är inte spännande, det är inte vågat, utan bara förbannat bra".


11. Anna von Hausswolff - Singning From The Grave
Anna von Hausswolff står för årets mest känslofyllda skiva. Rösten, texterna, och det perfektionistiska pianospelandet får melankolin att nå en helt ny nivå. Singing From The Grave är en otroligt stark debutskiva.


12. First Aid Kit - The Big Black And The Blue
Systrarna Klara och Johanna Söderberg släppte sin debut-EP Drunken Trees 2008 på The Knifes skivbolag Rabib Records efter att Karin Dreijer upptäckt systrarnas otroliga talang (enligt sägnen så träffades de tre då Dreijrs barn och systrarnas lillebror går på samma dagis). Två år senare släpptes den första fullängdaren som är en av de starkare debutalbum som släppts 2010.


13. Laura Marling - I Speak Because I Can
Man glömmer lätt att den brittiska folkpopmusikern Laura Marling bara är 20 år då hon redan har släppt två album, turnérat med bland annat Jamie T, har spelat in musik med Mumford & Sons och Johnny Flynn, och blivit producerad av Jack White och Charlie Flink (från Noah And The Whale).


14. The Bear Quartet - Monty Python
Det går inte att förringa The Bear Quartets betydelse för svenskt musikliv, de bevisar gång på gång att man kan ögra fullkomligt lysande musik, vinna grammisar och bli hypade utan att på något vis frångå sina principer. Årets Monty Python är till och med snäppet vassare än förra årets 89.


15. This Is Head – 0001
Malmöiterna i This Is Head skapar monoton popmusik som motsägelsefullt nog ändå nästan känns så långt ifrån pop man kan komma. De små detaljerna är det viktiga och man hittar alltid något nytt att häpnas över varje gång man sätter igång 0001.


16. M.I.A. – MAYA
Likt ingen annan så lyckas M.I.A. med konststycket att vara helt egen, grovt politisk och skeptisk till hela musikindustrin och ändå vara kommersiellt gångbar. På Maya har baile funken fått lämna plats åt ett hårdare sound och M.I.A. låter bättre än någonsin.


17. Roky Erickson & Okkervil River - True Love Cast Out All Evil
En gammal garagerockare och ett alt-countryband, kan det verkligen vara en bra kombination? Svaret var ja och tillsammans skapade Roky och Okkervil River en av Rokys bästa plattor.


18. Toni Holgersson - Ibland kallar jag det kärlek
”Balladen om en gammal knarkare”, är en låt av Cornelis Vreeswijk som bland annat Thåström och Ulf Lundell tolkat. Man skulle kunna säga att det här är ytterligare en tolkning. För Holgersson har haft det tufft med drogerna, och här ger han oss vackra ballader om sitt liv.


19. El Guincho – Pop Negro
Om Panda Bear hade haft ett brinnande intresse för Brasilien så hade han låtit så här. Samplerpop med tropicalia-feeling.




20. Pascal - Orkanen närmar sig
Inget är nytt på Pascals tredje fullängdare, allt låter precis som det alltid har gjort. Men vad gör det när gruppen fortfarande tillhör det tyngsta som finns inom svensk popmusik? Åt helvete med finess, här är det råhet som gäller.


21. Steget - Förändrar Allting
Det som gör att Steget lyckas sticka ut från mängden av bra popband från Göteborg är de talande texterna, de enkla men ändå genialiska melodierna och Matildas ärliga sång.


22. Standard Fare - The Noyelle Beat
Indiepoprock av bästa sort från Sheffield i England. Trallvänliga melodier och fantasifulla arrangemang ger dansanta låtar. Allt kryddas med sångerskan Emma Kupas säregna sångröst.


23. Billie The Vision And The Dancers - From Burning Hell To Smile And Laughter
Återigen levererar bandet från Bräkne-Hoby dansant popmusik.



24. Dungen - Skit I Allt
Dungen fortsätter i sitt vanliga spår, psykedelrock på svenska. Inget speciellt omvälvande men fortfarande fantastiskt bra.



25. Television Personalities - A Memory Is Better Than Nothing
Bandet har funnits i over trettio år. Trots detta är nya albumet det bästa de gjort. Inte för att det har de högsta topparna, utan för att det inte har några egentliga dalar.


Andra artister som gjort så pass bra ifrån sig att de tog sig in på våra individuella listor, men inte lyckades med att kvala in på den gemensamma listan är:

Villagers, José Soracha, Neil Young, Pantha Du Prince, Jónsi, Laura Veirs, The Divine Comedy, Midlake, The Morning Benders, Jamaica, Manic Street Preachers, Electric Wizard, Sleigh Bells, Avey Tare, Gonjasufi, Ghost, jj, Belle & Sebastian, Black Mountain, och Bubblegum Lemonade.

HÄR är en liten Spotify-lista med dem!