Skivrecension: Woods - Sun and Shade

Woods är sådär lagom hypade samtidigt som de är sådär lagom förbisedda. Frontmannen Jeremy Earls skivbolag är desto mer uppmärksammat för att ha huserat akter som Wavves och Real Estate, för nämna de två mest kända exemplen.

Kanske är det inte så konstigt dock, för Woods har en tendens att flumma ut. Inte på ett dåligt sätt, tvärt om, på ett mycket trevligt sätt, så trevligt att jag faktiskt föredrar deras långa jamsessions framför de mer raka psychfolk-låtarna. Tyvärr misstänker jag att den bredare popkonsumentmassan inte riktigt håller med mig. För faktum är att även deras rakare låtar håller hög klass. Men när det redan efter tre poplåtar följer ett sjuminuters monotont jamspår så börjar det redan då kännas lite spretigt.

Det hade varit en betydligt jämnare och mer lättlyssnad platta om de skippat de två långa, monotona och psykedeliska utsvävningar som Out Of The Eye och Sol Y Sombra är. Kanske gett ut deras mer flummiga jam på en ep eller så. Men egentligen är det en petitess, för hela skivan håller rakt igenom hög klass. Kanske hade de nått ut till en bredare massa om de fokuserat på de mer konventionella låtarna, men det är med största sannolikhet inte ens deras mål. Och inledande Pushing Onlys är en perfekt låt för sega festivalmorgnar.

Skivrecension: Francis - Lekomberg, We Were Kin

Hur roligt det än kan vara när etablerade band släpper nya skivor så slår det sällan känslan när man hör ett riktigt bra debutalbum för första gången. Lekomberg, We Were Kin är ett album som jag gillade från första stund och som väckte den ovan nämnda "debutalbumkänslan". Problemet är att jag vid just debutalbum lätt tappar lite av omdömet och därför gillar musiken lite mer än vad jag annars hade gjort - så är faller med Lekomberg, We Were Kin.

Francis har ändå gjort en väldigt stark debut med väl arrangerade poplåtar med trevliga inslag av rock, folk och jazz. Det finns egentligen inga dalar på albumet, problemet är snarare att topparna är något för låga. Det finns en stor potential hos bandet som jag hoppas de tar vara på - då kan detta vara början på något stort.

Bästa spår: "Time On Our Side"

Skivrecension: Arctic Monkeys - Suck It And See

Första gången jag hörde Arctic Monkeys var våren 2006 när jag och några kompisar slözappade förbi MTV och fastnade vid videon till låten "The View From The Afternoon". Mina vänner tyckte musiken var konstig och tillgjord men jag sögs med i den snabba och rytmiska slyngelrock som låten, och egentligen hela debutalbumet Whatever People Says I Am, That's What I'm Not, står för. Det var mycket attityd, en aning kaxighet och jag fick en känsla av att bandet gjorde precis den musik de ville, utan att tänka på vad lyssnaren ville ha eller vad de tycker (vilket albumtiteln även tyder på).

På sommaren samma år såg jag Arctic Monkeys live på Acceleratorfestivalen i Göteborg. Vid det laget hade en ordentlig hype byggts upp kring bandet, och som så många gånger förr lyckades det hypade bandet inte leva upp till ryktet. Kanske var det för att festivalen höll en otroligt hög klass med till exempel en sprudlande Regina Spektor som precis hade släppt sin genombrottsskiva (i Sverige i alla fall) Begin To Hope, och ett dödstight Death Cab For Cutie som året innan släppt skivan Plans. Jag minns dock att Arctic Monkeys lyckades leverera samma känsla live som den jag fått av dem på skiva - att med en jäkla attityd visa att de gör sin sak, utan krusiduller.

Arctic Monkeys släppte sitt andra album 2007 vilket gjorde dem ännu större, kanske framför allt tack vare hitlåten "Fluorescent Adolescent". Det tredje albumet Humbug från 2009, gick mig obemärkt förbi och nu sitter jag något förvånat och lyssnar på det fjärde albumet Suck It And See. Sedan debutskivan har bandets sound mognat otroligt mycket, den kaxiga attityden är som bortblåst och något av en mer brittisk gentlemannaaktigt sound har tagit över. Första spåret, "She's Thunderstorms", hade lika gärna kunnat vara en ny låt av Morrissey.

Visst finns det en hel del attityd kvar hos Arctic Monkeys, men den antyder inte längre att bandet spelar det de verkligen brinner för eller att de inte bryr sig om vad lyssnaren tycker. Suck It And See är mer konventionell och mer slätstruken än de två första skivorna, men innehåller alltjämt några riktiga rockpärlor som "Library Pictures" och "All My Own Stunts".

På Suck It And See är det ett helt nytt Arctic Monkeys man får höra, ett lite tråkigare, lite lugnare och lite snällare. Men man får också höra ett lite äldre, lite klokare och på många sätt ett lite mer genomtänkt Actic Monkeys. Jag vet vilket jag föredrar, men förmodligen kommer miljoner människor tycka att jag har fel.

Jakobs Musikhörna v. 23: The J. Arthur Keenes Band - Computer Savvy

Om du tror att chip är detsamma som tv-spelsmusik så är det hög tid att lägga undan denna föreställning. De senaste åren har musik skapad på gamla konsoler letat sig mer och mer in i folks medvetande. The Pains of Being Pure at Hearts trummis sidoprojekt The Deprecation Guild blev lagom hipsterhypat, Anamanaguchi gjorde soundtracket till Scott Pilgrim-spelet (vilket iofs gör det till tv-spelsmusik, men jag tror ni fattar min poäng), Starscream gjorde ett inhopp i den amerikanska versionen av serien Skins som visas på MTV. För att nämna några exempel.

Ett "band" att hålla ögonen på inom chipscenen är The J. Arthur Keenes Band. Egentligen är det inget band, det är en kanadensare med ett gameboy och diverse instrument. Med dessa verktyg skapar han ljuv popmusik, ofta med en hel del baktakt och stor variation. Sundtals låter det nästan collegerock, ibland dub, ibland bara lättlyssnad pop, men vad han än ger sig på så gör han det med stor finess. Trots sin ringa ålder, han var sjutton sist jag hörde något om hans ålder, så är han en fullfjädrad låtskrivare med många idéer utan att för den skull röra till det för mycket.

Det är knappast det mest avantgardistiska du kommer höra inom chipmusiken, men det är lysande pop med gameboy som huvudingrediens, mer än så borde inte behövas för att övertyga dig.

Ladda ner Computer Savvy från 8bit Peoples!

Veckans låt v. 23: O'Death - Bugs

I år släppte Brooklynbandet O'Death sitt fjärde album (lite beroende på hur man räknar), med namnet Outside. För oss som är vana vid att O'Death låter smutsigt, gnissligt, och en aning lo-fi får en helt ny upplevelse, speciellt med öppningsspåret "Bugs" som är en stiligt producerad låt med väldigt mjuka kanter.

Outside innehåller visserligen även låtar av gammal O'Death-tradition, men det är "Bugs" som lägger sig på minnet och som fastnar. Trots att jag lyssnat på låten hela våren så har jag ändå inte tröttnat.

Musikvideon till låten är suggestiv och kuslig och väcker många känslor och tankebilder.


O'Death - Bugs by cityslang

Veckans tips v. 23

Rasmus:

Förra veckan tipsade jag om Suedes debutalbum, som nu finns i deluxe-utgåva. Denna vecka får deras största stund - albumet Dog Man Star - samma behandling.

Ni som hellre avnjuter er musik live och befinner er i Stockholm på fredag, eller Oslo på lördag: Ryan Adams är tillbaka, och har kommit hit för att spela.

Ni som istället befinner er i Göteborg. På söndag ger Eels sin enda Svergespelning för den här gången, på Trädgårn.


Jakob:

Redan imorgon släpper The Antlers sin nya platta Burst Apart.

Skåningar kan på fredag ta sig till Debaser i Malmö för att uppleva lite skrammelpop av Abe Vigoda.

Stockholmare däremot kan på lördag bege sig till Debaser Slussen och glo på Anton Kristiansson.

Anton:

På onsdag släpper My Morning Jacket det nya albumet Circuital - spännande!

Även Arctic Monkeys släpper nytt album på onsdag. Det nya albumet Suck It And See kommer recenseras här på Popbrus.

På torsdag har Palpilation releasefest för sitt nya minialbum I’m Absent, You’re Faraway på Debaser i Malmö. Spela kommer även Big Fox att göra, bara det gör det värt ett besök.

Ny musik med Beirut

Zach Condon och hans band Beirut släpper den nya låten "East Harlem" på måndag, men redan nu går den att streama.

Beirut - East Harlem by Revolver USA

Lite som en fest VOL IV

Veckans festlista innehåller en salig blandning av gammal och nytt, hårt och mjukt, sött och salt och svenskt och utländskt - det enda låtarna har gemensamt är att de passar bra till festligheter.

Lite som en fest VOL IV (på Spotify)

Låtlista v. 22 - Festival 2011

Sommaren är äntligen här och i år är kanske festivalutbudet större än någonsin. Vi har därför valt ut några godbitar som i alla fall inte vi vill missa.

Veckans låtlista på Spotify

Rasmus:

Billie The Vision & The Dancers - Overdosing With You
Spelar på Siesta!, som pågår i detta nu.

Thorsten Flinck - Bortom Månen och Mars
Spelar på Hultsfredsfestivalen. (Denna Totta-cover har vi tidigare tipsat om i Tottas version och i Perssons Packs version)

Gogol Bordello - Mala Vida
Spelar på West Coast Riot. Här med en Mano Negra-cover

The Hidden Cameras - Death Of A Tune
Spelar på Emmaboda.

Architecture In Helsinki - It's
Spelar på Popaganda i Stockholm


Jakob:

Tyler, The Creator ft. Hodgy Beats - Sandwitches

OFWGKTA, där både Tyler och Hodgy är medlemmar dyker upp på både Roskilde och Hultsfred och lär bjuda på härj utan dess like.

Bootsy Collins - Stretchin' Out

Funklegendaren är för mig ett av Hultsfreds tyngsta bokningar i år, vilket inte säger lite när de har Sveriges bästa line up.

Aphex Twin - Come To Daddy (Pappy Mix)

Enda skälet att åka till Arvika, men vilket skäl sen. Bonus att Chris Cunningham, som regisserat videon, uppträder på Roskilde.

Off! - Black Thoughts

För den som är sugen på hardcorepunk av den gamla skolan så är Off!s spelning på Stay Out West ett måste.

Seun Kuti & Egypt 80 - African Soldier

Både Seun och hans bror Femi bjuder på afrobeat i sin faders fotspår på Roskilde, ett måste!


Anton:

Ghost - Satan Prayer
Spelar vid midnatt imorgon på festivalen Muskelrock mitt i den småländska landsbygden, en bit utanför Alvesta.

Tennis - Long Boat Pass
Spelar på Hultsfredsfestivalen.

Janelle Monáe - Oh, Maker
Spelar på Way Out West i Göteborg.

Kurt Vile - Runner Ups
Spelar på Malmöfestivalen. Gratis är gott, åk dit!

The Avett Brothers - Murder In The City
Spelar på Stay Out West i Göteborg.

Veckans Skiva v. 22: Bad Cash Quartet - Outcast

Högstadiet, detta helvete vi alla (nåväl, nästan iaf) gått igenom. Jag letade fortfarande efter en musiksmak som jag kände mig bekväm med. Efter att ha harvat mig igenom mängder av numetal och trallpunk så hör jag jag Too Bored To Die på Voxpop, detta underbara program. Till en början är jag tveksam, men ganska snabbt kapitulerar jag för dessa tre och en halv minuter popmagi och önskar mig skivan i julklapp (eller var det födelsedagspresent, minns inte säkert).

Outcast var skivan som fick mig att härda ut i en högstadieklass som mestadels bestod av idioter. Martin Elisson satt ord på vad jag kände, trots att jag kanske inte riktigt var i samma stadie i livet. Ja, det är klyschigt, men så var det. Jag kände mig missförstådd och missanpassad precis som de flesta andra och jag skrek ut min frustration till popmusik. Men jag skaffade iaf aldrig basker och stjärnor under ögonen.

Och så här, tio år efter att skivan kom ut, så håller jag den fortfarande som en av de bästa svenska popplattorna någonsin. Varenda låt är fantastisk på sitt sätt, det går verkligen inte att värja sig mot denna tonårsångest.

Lyssna på detta mästerverk på Spotify!

Skivrecension: Mini Mansions - Mini Mansions

Mini Mansions är Michael Shumans sidoprojekt, Michael som i vanliga fall är basist i Queens of the Stone Age. På last.fm är bandet taggade som stoner rock. När jag satte igång skivan så förväntade jag mig därför en tafflig kopia av just Queens of the Stone Ages ganska tillrättalagda stoner rock, men döm om min förvåning när det som mötte mig snarare var psykedelisk pop, och riktigt bra sådan också.

Mini Mansions stil har enligt deras wikipediasida jämförts med The Beatles, Elliot Smith och Fountains of Wayne. Jag kan förstå varför. Bland kommentarerna på last.fm nämns även The Beach Boys av en användare, ännu en jämförelse jag till viss del kan hålla med om. Det låter stundtals väldigt retro och lagom psykedeliskt utan att för den skull bli en upprepning av vad The Beatles och The Beach Boys redan gjort.

Men tyvärr håller inte låtarna så hög klass att det blir en höjdarplatta. Förutom de tre Vignette-låtarna, varav en tyvärr inleder skivan och ger ett oförtjänt dåligt första intryck, så är ingen låt egentligen dålig, men inte finns det heller några som verkligen stannar kvar. Som helhet funkar skivan väldigt bra, men på egen hand så blir låtarna snabbt ganska mediokra.

Egentligen känns det som att jag borde uppskatta skivan mer än jag gör, för den är bra, stundtals riktigt bra, speciellt när den överraskar med oväntade skrikpartier och oväntade stilbyten, men det är ändå något som saknas. Det är kanske inte en skiva jag rekommenderar er att köpa om ni inte är helsålda på retrodoftande psykpop, men definitivt en platta som fans av nämnda band borde ge en genomlyssning eller två på spotify.

Skivrecension: Battles - Gloss Drop

Om man läser recensionen av Gloss Drop på Gaffa så får man ett väldigt dåligt intryck av plattan, att den skulle spreta och vara identitetslös. Visst spretar den något förbannat men att den skulle vara identitetslös är rent ut sagt skitsnack, det låter Battles om än poppigare och lättillgängligare än debuten Mirrored.

Men det var precis vad jag befarade, att bandets nya poppigare sound skulle skrämma bort alla recensenter och hipsters genom att vara, gud förbjude, lättsammare. Visst, jag kan erkänna att jag fortfarande håller Mirrored högre än Gloss Drop, det är helt enkelt en bättre platta med högre toppar, men i ärlighetens namn även lägre dalar. Gloss Drop är mer välbalanserad, det finns inte en sekund på plattan som känns som en transportsträcka. Visst är den inte lika tung, urspårad och överraskande som Mirrored men den kommer däremot med största sannolikhet locka många nya fans.

Sedan "frontmannen" Tyondai Braxtons avhopp förra året så sköts sången i bandet endast av gästartister. På Gloss Drop av fyra stycken. Gary Numan, Matias Aguayo, Kazu Makino från Blonde Redhead och fantastiska Yamantaka Eye känd från Boredoms. Tyvärr är låten som Yamantaka gästar, Sundome, skivans sämsta spår. Därmed inte sagt att den är dålig, men närmare åtta minuters reverbpop var inte det jag hoppades på när jag såg sångarens namn.

Jag förstår varför en del kommer vara besvikna på den här skivan, det är ett steg bort från den lite tyngre experimentella rocken som var deras signum och istället har de klivit åt ett poppigare håll. Fortfarande experimentellt dock, bara inte i samma utsträckning. Men om man faktiskt lyssnar på Gloss Drop utan att ständigt jämföra den med bandets debut så inser man att det som gjorde Battles så fantastiska från början fortfarande finns kvar, bara något ompaketerat.