Veckans låt v. 25: Helen Love - The 1910 Fruitgum Company

Jag är nyss hemkommen från en lång bilresa i Baltikum. 150 mil bakom ratten på långsamma vägar krävde sin musik. Med i bilen fanns åtta bland-cd, och när vissa av låtarna dök upp i högtalarna steg stämningen i bilen och allsången infann sig. Det här är en av de låtarna. Och gör den er inte glad så blir jag förvånad.

Helen Love är ett band från Wales, med en förkärlek för Ramones, synthar och catchy melodier. Gott så.

När de kombinerar detta med en text om det gamla 60-talsbandet 1910 Fruitsgum Company, som inte ligger alltför långt bort från Beach Boys ljudvärld, blir det guld värt. Testa detta i en bil eller på en utomhusfest i sommar, och ni kommer att bli lite lyckligare människor.

Lyssna här!

Veckans tips v. 25

Jakob:

På måndag släpps Jah Wobble's Invaders of the Hearts klassiker Take Me To God som deluxeutgåva.

På tisdag släpper Nico Muhly nytt. Seeing Is Believing hetter den.

På onsdag släpper Hell On Wheels sin nya platta Baby.

Anton:

På onsdag släpper Bon Iver sitt nya självbetitlade album, förhoppningsvis dyker en recension upp här på Popbrus samma dag.

På tisdag är det minifestival på Trädgår'n i Göteborg, nämligen Woody West Limitied Edition. Spelar gör bland andra Band Of Horses, Dylan LeBlanc, First Aid Kit och Vetiver.

Amerikanska Vetiver spelar även i Stockholm i veckan, närmare bestämt på onsdag på Debaser Slussen. Som förband agerar Papercuts och Marques Toliver.

Lite som en fest VOL VI

Denna veckan bär listan det inofficiella namnet "lite som en jazzfest".

Veckans lista finner ni här

Låtlista v. 24 - Jazz

Veckan har gått i jazzens tecken, så också veckans låtlista som ni finner här.

Jakob:

John Coletrane - A Love Supreme Part I: Acknowledgement
En av världens absolut bästa saxofonister.

Charlie Parker - Salt Peanuts
Kom i kontakt med låten i filmen Cable Guy.

Stan Getz and Swedish All Stars - Dear Old Stockholm
Ack värmeland du sköna, i jazztappning.

Vince Guaraldi Trio - Linus and Lucy
Känd från Snobben.

Joe Pass & NHOP - Donna Lee

Anton:

Mats Öberg - Ångbåtsblues
Mats tolkar Cornelis på ett utomordentligt sätt.

Jaga Jazzist - Animal Chin
En gammal favorit.

Ulf Wakenius - Lines


Kenny Burrell - Kennys Theme
En gammal klassiker.

Billie Holiday - Do You Know What It Means To Miss New Orleans
Kanske den bästa jazzsångerska någonsin.

Månadens Skiva v. 24: Mats/Morgan Band - On Air With Guests

Länk till skivan på Groove Shark

Anton:

Att lyssna på väldigt skickliga musiker kan vara allt ifrån dötrist till alldeles underbart. Mats/Morgan Band är ett band som håller sig på den underbara sidan, främst genom att de med känsla, väldigt varierat och otroligt tight. Mats Öberg på diverse synthar, keyboards och pianon och Morgan Ågren på trummor är stommen i bandet (vilket namnet avslöjar), men på On Air With Guests består bandet även av en extra keyboardist, en gitarrist och en bassist plus diverse gästmusiker.

Att sätta namn på den genre Mats/Morgan Band spelar är egentligen helt obefogat då de inte spelar någon genre i traditionell mening. Då On Ait With Guests gästas av flera olika musiker från olika håll så blir skivan extra spretig. Många av låtarna bygger på en experimentell lust och en stor portion improvisation, det finns likheter med fusionjazz men att benämna musiken med det är att hårdra det lite för långt.

Visst är musiken väldigt avancerad och komplex och det är få personer som skulle kunna spela det som Mats/Morgan gör – men det är inte därför jag lyssnar på dem och gillar det de gör. Det jag fastnade för hos Mats/Morgan från första lyssningen var den lekfulla, svängiga och omväxlande musiken som aldrig slutar att förvåna. På On Air With Guests är musiken relativt lättillgänglig, om man jämför med tidigare skivor av bandet, och därför fungerar skivan som en utmärkt introduktion för er som är sugna på att lyssna på Sveriges kanske bästa band (rent musikalsikt).

Jakob:

Att både Mats och Morgan och alla deras medmusiker är otroligt kompetenta musiker råder det ingen som helst tvekan om. De bjuder på snortight fusion med allt från funkklassiker till mattemetal på plattan, ofta med tvära kast mellan genrer. Men allt är verkligen skitbra. Det finns egentligen bara ett problem med On Air with Guests, att den är så förbannat lång. 67 minuters hetsig fusion blir för mycket för mig i en sittning, inte för att det blir jobbigt, utan snarare för att jag tappar fokus och börjar tänka på annat. Detta är nämligen musik som man bör lyssna aktivt på, inte något man har på i bakgrunden.

Men även om varenda låt är bra så finns det ändå höjdpunkter. Inledande En Schizofrens Dagbok är den absoluta höjdpunkten, men Hollmervalsen kommer inte långt efter. Sen har Chicken, som gästas av Jonas Knutsson på sax, alltid en speciell plats i mitt hjärta då jag själv spelat den under min gymnasietid. Även Sol Niger Within bjuder på skön omväxling från deras vanliga sound, då den gästas av Fredrik Thordendal som till vardags spelar gitarr i Meshuggah och sitt sidoprojekt Fredrik Thordendal's Special Defekts. Tyvärr avverkas alla dessa fyra låtar redan på plattans första halva, kanske är det rentav därför de fastnat, jag vet inte.

Men förutom längden så är On Air with Guests en riktig toppenskiva. Kanske inte något man drar på när som helst, men när man är sugen på riktigt kompetent fusion med alldeles lagom variation så är den ett hett tips!

Jakobs Musikhörna v. 24: Eric Dolphy - Iron Man

Jag vet inte mycket om Eric Dolphy, mer än att han spelar basklarinett, flöjt och altsaxofon. Jag vet ännu mindre om hans medmusiker och jag vet absolut ingenting om den här plattan förutom att den svänger. Men mer än så behövs inte.

Lyssna och njut.

Veckans Låt v. 24: Miles Davis - So What

Det är en klassiker, alla med minsta intresse för jazz har hört den. Den är inledningen på Kind of Blue, som sägs vara den jazzplatta som sålt mest någonsin. Men den har ett av världens absolut ballaste basriff, så jag skriver det här för er som aldrig en tittat åt jazzen.

Miles Davis är som ni antagligen känner till, en riktig legend. Få har betytt så mycket för jazzens utveckling som han har gjort. Att hans band innehöll några av de kompetentaste musikerna för stunden gjorde inte saken sämre. Tillsammans bygger de under nio minuter upp en tillbakalutad stämning. Den första halvminuten börjar med att bas och piano trevande letar sig fram mot ett skönt sväng och när basen sen börjar med sitt riff så är det svårt att inte ryckas med. När Davis sen börjar improvisera över det hela så vet man att det här är snudd på perfektion.

Och det är bara första låten på plattan, du har fyra fantastiska låtar kvar.

Veckans tips v. 24

Rasmus:

Sugna på billiga och bra konserter? Det bjuder landets nöjesparker på. Imorgon kan man till exempel se Bob Hund på Liseberg.

På onsdag kan man se Gogol Bordello spela på Gröna Lund.

Föredrar ni era konserter på rockklubb och befinner er i Malmö? Där spelar Vit Päls på onsdag. På Debaser.


Jakob:

Tre fantastiska festivaler går av stapeln i veckan, av vitt skilda karaktärer. I Stockholm börjar Stockholm Jazz Festival på fredag och bjuder på artister som Zap Mama, Lekverk, Goran Kajfes Subtropic Arkestra, Seun Kuti & Egypt 80 och Bobby Womack, för att nämna några. Därför bjuder vi på Popbrus på jazztema i veckan som kommer.

För er som hellre vill ha något experimentellt, gratis och mindre så går Tillbakakaka av stapeln i Öjaby utanför Växjö. Där bjuds på bland annat chip, drone, breakcore och improviserad galenskap i dagarna två. Under fredag och lördag spelar Avgrunden, Nordloef, Negrobeat, Goes Calypso, Håkan Hellstorm med flera. Ta med ett instrument och skapa på plats!

Folk som är sugna på punk kan istället ta sig till West Coast Riot i Göteborg på torsdag. Sveriges mest kommersiella punkfestival bjuder i år på storheter som Gogol Bordello, Bad Brains, U.S. Bombs, Kvelertak, The Exploited och Millencolin, som spelar igenom hela Pennybridge Pioneers.

Anton:

Imorgon släpps två nya skivor som Popbrus redan har uppmärksammat med recensioner, det är;

Woods med Sun And Shade (länk till recension) och

Francis med Lekomberg, We Were Kin (länk till recension).

På torsdag visar SVT en dokumentär om producenten Phil Spector, det kan vara intressant. Klockan 21.00 på SVT 1.

Lite som en fest VOL V

Idag firar Lite som en fest-listan fem veckor - det firas bäst med de femton låtar som veckans lista bjuder på.

Lite som en fest VOL V

Låtlista v. 23 - Sverige

I måndags var det Sveriges Nationaldag. Så varför inte några låtar på temat Sverige?

Veckans låtlista finner ni här

Rasmus:

Darren Hanlon - Operator... Get Me Sweden
Om att kära ner sig i någon som bor på andra sidan jorden, samtidigt som man är flygrädd.

The Stranglers - Sweden (All Quiet On The Eastern Front)
Skön låt med skönt band helt enkelt.

The Divine Comedy - Sweden
"I would like to live in Sweden..."

Olle Ljungström - Sverige
De svenska låtarna om Sverige är inte lika positiva. Varken om det rör sig om Olle Ljungströms comeback-platta...

Ebba Grön - Schweden, Schweden
...eller svensk punk.


Jakob:

Tondöv Terror - Sverige, Sverige Missfosterland

Lite punk såhär till helgen är alltid fint.

The Stranglers - Sverige

Engelsk punk på tafflig svenska.

Torsson - Sverige

Punk? Progg? Dansband? Oavsett genre så är de jävligt bra.

Dizzy Gillespie - Serenade To Sweden

Lite jazz för att varva ner.

Kamikatze - Schweden Verpiss Dich

Brudpunk är bra punk

Anton:

Of Montreal - My, What A Strange Day With A Swede
En låt där den tyska filosofen Nietzsche får stor uppmärksamhet.

Allo, Darlin' - Let's Go Swimming
En historia som utspelar sig på den svenska västkusten.

Kent - Sverige
En kanske något sönderspelad låt, men likväl bra.

Conor Oberst - You Should Be In Sweden
Från skivan Water som släpptes i 300 exemplar 1993 av en då 13-årig Conor Oberst.


The Mountain Goats - Going To Queens
Från albumet Sweden som släpptes 1995. Lo-fipop i sin finaste form.

Veckans Skiva v. 23: Bad Religion - No Control

Ska du bara äga en skatepunkplatta någonsin så är valet lätt. No Control, mer behövs egentligen inte. Satanic Surfers, Pennywise, Lagwagon, Millencolin i all ära, men hur bra de än en gång var så var de aldrig i närheten av punkens svar på Iron Maiden, Bad Religion. För precis som Maiden så har de låtit ungefär likadant under hela sin karriär (med undantag för floppen Into The Unknown) och håller fortfarande hög kvalité på sina släpp.

Men vad gör då No Control så förbannat bra då? Ja, var ska man börja? Ingen låt överskrider treminutersstrecket, vilket är skönt då skatepunk inte direkt är världens mest varierade genre. På tjugosex minuter hinner femton låtar avverkas, vilket är alldeles lagom. Tempot är, med några undantag, högt, precis som det ska vara. Greg Graffin är antagligen en av punkvärldens bästa sångare, kanske inte rent tekniskt, men hans melodier är alltid klockrena och likaså hans texter. Man finner även en av de snyggaste körpartierna jag vet, nämligen den som kommer trettiofyra sekunder in i Automatic Man, så fantastisk i all sin enkelhet.

Jag skulle kunna mala på i en evighet om vad som gör den här skivan till ett mästerverk. Jag vet inte hur många gånger den snurrat i min cd-spelare, men definitivt fler gånger än de flesta skivor i min samling. Det är en av få skivor jag kan spela om och om igen utan paus utan att tröttna det minsta, något som jag rekommenderar er alla att göra. Nu!

Lyssna på No Control på Spotify!

Förhandslyssna på Bon Ivers kommande album

Nu finns Bon Ivers kommande album tillgängligt för förhandslyssning på NPR. Det självbetitlade albumet släpps 22 juni.

Länk här