Topp 7: Out of this spark

Dagens lista skönjer återigen lite ljus över ett skivbolag. Denna gång handlar det om ett betydligt mindre, men för den delen inte sämre, bolag. Out of this spark är ett skivbolag baserat i Toronto med småskalighet som ledord. I skrivande stund finns det bara sju band signade. Majoriteten av banden lutar mot det reverbstinna folk-hållet, men det finns även plats för indie och singer/songwriter. Vad som förenar banden är inte genre, kön, stil eller något annat trivialt. Nej, det handlar snarare om kvaliteten på musiken. Nedan följer sju blandade låtar från bolagets olika band.

Följ med i en spretig, men ändå sammanhållen, lista som bjuder på dansanta och skrämmande vackra låtar om vartannat.

Veckans låt v. 30: Cars Can Be Blue - Dating Batman

Gillar ni mespop? Gillar ni fåniga men fyndiga texter? Gillar ni populärkulturella referenser (i det här fallet bland annat Modern Lovers och Batman)? Ser ni fram emot nya Batman-filmen som kommer i veckan, eller sitter ni hellre hemma och lyssnar på twee? I så fall är följande 98 sekunder för er. Pur popglädje!

Veckans tips v.30

Spelningar:

På onsdag drar Storsjöyran igång, med guldkorn som Thåström, Patti Smith, Kaizers Orchestra, Mattias Alkberg, Jakob Hellman, Toni Holgersson och Vånna Inget.

Samma dag drar även årets upplaga av Emmabodafestivalen igång. Spelar gör bland andra Shpongle, Mr. Oizo, Carbon Based Lifeforms, Glesbygd'n, Soko och Far & Son, för att nämna några.

På måndag spelar countrysnubben Robbie Fulks på Pustervik i Göteborg.

På torsdag är det dags för West Coast Riot, med band som Rancid, Gatans lag, Asta Kask, Randy och Street dogs.

På söndag spelar Beach Boys på Trädgårdsföreningen i Göteborg.

Mellan onsdag och söndag går Piteå dansar och ler av stapeln. Thåström, Movits! och The Hives är några av dem som spelar.

För den som är sugen  på popmusik så spelar Cats On Fire på Debaser i Malmö på fredag. Alpaca Sports agerar förband.

På lördag bjuder Shabazz Palaces på avantgardistisk hiphop på Strand i Stockholm, på söndagen spelar de Röda Sten i Göteborg och på måndag besöker de Debaser i Malmö.

Skivor: 

Micachu and the Shapes släpper nya skivan Never. Och den verkar lovande.

På tisdag släpper The Antlers nytt i form av skivan Undersea. Lummig lo-fi Folk/Indie med snygga arrangemang förväntas.

Samma dag släpper indierockarna i Fang Island skivan Major. Tunga riff med hårdrocksinfluenser i såväl sång- som gitarrmelodier är deras signum.

En potentiell höjdpunkt i veckan är Eternal Summers andra album Correct Behaviour som också släpps på tisdag. Genren kategoriserar de själva som drömpunk med en touch av indie. Provlyssna på skivan redan i dag här:

Veckans låtlista v.29: Genrevyer

Oavsett intresse är det lätt att bli spårbunden. Man har hittat sin grej och grottar ner sig i varenda mörkt skrymsle av en väldigt specifik genre. Och även om detta har sin charm kan det ibland vara utvecklande att vidga sina vyer. Veckans lista är en tredelad introduktion i genrer som får mindre utrymme i populärmusikens enfaldiga värld. Detta är ett kontrastrikt inlägg. Det bjuds på allt från spår som agerar ljudmattor för avslappnande fem minuter till 59-sekunderslåtar vars energi väcker de hårdast slumrande trumhinnor.

Lyssna på listan på Spotify här:



Markus: Trip-hop

Thievery Corporation – All That We Perceive
Lounge och trip-hop vore inte detsamma utan Thievery Corporation. Sällan misslyckas bandet med att skapa en tillbakalutad känsla med bibehållen komplexitet som tillåter flera lyssningar.

Björk – Hyperballad
Isländska Björk är mest känd för att vara en excentrisk, nästan överdrivet kreativ, musikskapare. Här bjuder hon på en skrämmande vacker ballad med klipskt genomtänkt arrangemang.

Portishead – Roads
Ett, inte alls okänt, band som levererar lättlyssnad trip-hop med traditionella beats och synthar.

Massive Attack – Paradise Circus
Förgrunden till trip-hop som genre. Kända för tunga beats och tjocka ljud. Spåret, som är från deras senaste skiva Heligoland, är betydligt luftigare producerat men har ändå kvar de klockrena beaten.

Morcheeba – Enjoy The Ride
Lite ljusare än mycket annan trip-hop, men har fortfarande grymt mycket känsla. Sången är perfekt mixad och näst intill magisk.


Rasmus: "Stockholmsmonotonin" (Kanske inte så mycket en genre som ett kollektiv. Men ett gäng musiker som skapar liknande musik och ofta tillsammans. Även Conny Nimmersjö och 1900 kan räknas in här.)

Thåström - Dansbandssångaren
Det är väl kanske främst Thåström allt kretsar om här, och det är even han som bemästrar det här monotona mörkret bäst.

Ossler - Funderingar i mörker
Osslers två senaste är hans mörkaste rent musikaliskt. Det sägs att det ska kommande en tredje liknade skiva innan han övergår till visor.

Andi Almqvist - Death
Flera av musikerna här dyker upp på Almqvists senaste och bästa skiva.

Sällskapet - 482 Mhz
När Thåström, Ossler och Hell går samman blir det riktigt fint. Även här ryktas det om en kommande platta.

Noise Hifi - Darklands dub
Basisten som spelar med både Thåström och Ossler utelämnar nästan helt melodier på detta soloprojekt.


Jakob: Grindcore

Napalm Death - Cock-Rock Alienation
Pionjärerna av grindcoregenren.

Nasum - The Idiot Parade
Sveriges stolthet som nyligen återförenades, dock utan sångaren Mieszko Talarczyk som omkom under tsunamin i Thailand 2004.

Beaten To Death - Winston Churchill
Oslos grindcorekungar och även ett fantastiskt liveband.

Birdflesh - Mongoloid WannabeEtt av Växjös absolut bästa band, där en av grundarna hoppade av och började lira med Melody Club istället.

Rotten Sound - Burden
Finnarna kan mer än bara bada bastu, de kan mangla också.

Veckans skiva v. 29: Pascal och Mattias Alkberg - Allt det här

När förra årets bästa skivor skulle sammanfattas här på Popbrus skedde ett litet misstag. En skiva föll bort. Skivan som jag själv rankade som årets artonde bästa kom inte med på listan över skivor som inte lyckats ta sig in på den gemensamma listan. Och det var synd, för det var en rysligt bra skiva och jag skulle kanske ranka den ännu högre idag. Det är i alla fall en av de skivor jag lyssnat mest på från 2011. Missen kan kanske bero på att en av artisterna som gjort skivan redan tagit sig in på listan, på plats 1...

Mattias Alkberg hade ett fint år förra året och det är därför med stor förväntan jag åker för att se honom spela om exakt en vecka i Östersund. Skivan han släppte med finfina Pascal var förvisso inte lika stark som Anarkist. Men fan vad bra den är! Fyra låtar med Pascal, fyra med Matti och en gemensam. Vad mer kan man begära? Framförallt då skivan innehåller guldkorn som ”Vet du jag gillar hos dig”, ”Mitt smutsiga blod” och ”Svensk musik”. Det är skränigt och det är vackra melodier och texter. Kort sagt det är det här jag gillar hos svensk musik. Lyssna och njut av 33 av förra årets bästa svenska minuter.

Skivrecension: Anna von Hausswolff - Ceremony

Det ligger något magiskt i fusionen mellan Anna von Hausswolffs musik och Annedalskyrkans väldiga kyrkovalv. Det magiska samspelet visade sig första gången under Way Out West 2009 då Anna von Hausswolff fullkomligen golvade publiken med sin mörka, sköra och känslosamma musik. Ett knappt år senare släppte hon sitt debutalbum Singing From The Grave och vid det laget hade vetskapen om undret i Annedal spridit sig och skivan hyllades nästan obönhörligen - med all rätt.

Många har sett fram emot en uppföljare och lika många lär ha längtat ännu mer i och med vetskapen om att den nya skivan hade spelats in i just Annedalskyrkan. Att pianot, som är grunden på Singing From The Grave,  till största delen har bytts ut mot en gigantisk kyrkoorgel är på sätt och vis både häpnadsväckande och logiskt. För vem skulle ha valt att lämna sin lyckade och trygga plats vid pianot för ett urgammalt och främmande instrument som en orgel om inte Anna von Hausswolff?

Ceremony är stundtals nästan för tung, för känslosam och för mörk. Ibland lyser en strimma hopp igenom, men en kort stund senare dränks ljuset i en vägg av bäckmörker, dysterhet och dissonans. Den melankoli som fanns på Singing From The Grave har nått en ny nivå på Ceremony. Kanske beror det på att ljudbilden är större på Ceremony och att de instrumentala partierna är längre och tar mer plats. Anna von Hausswolffs sång känns aldrig saknad men när hon väl sjunger vill man aldrig att hon ska sluta. Som bäst låter hon när orgeln lämnar den djupaste basen och spelar i ett högre register. Då får sången mer utrymme och kan flyta obehindrat över den annars blytunga ljudbilden.

På Ceremony har Anna von Hausswolff på ett sätt tagit orgeln in i den populärkulturella musikvärlden men orgeln har på samma sätt fört von Hausswolff in i den nyklassiska musiken. Kanske är det just denna blandning som gör fusionen mellan Anna von Hausswolff och Annedalskyrkan så magisk.

Jakobs Musikhörna v. 29: Dan Deacon - Spiderman Of The Rings

 Att jag älskar elektronisk pop som spårat ur kommer nog inte som en större överraskning för trogna Popbrusföljare, därför känns det extra bra att i denna veckas musikhörna kunna bjuda på just detta. För Dan Deacons genombrottsplatta med det helt fantastiska namnet Spiderman Of The Rings, är en platta jag gärna velat tipsa om ett bra tag, men som tidigare inte funnits tillgänglig på Spotify och jag därför inte skrivit om då jag misstänker att få kollar upp tips som inte finns tillgängliga för snabb lyssning. Men nu har den äntligen dykt upp där och således dyker den även upp här i min hörna.

Att försöka beskriva Dan Deacons musik är inte direkt en lätt uppgift, det närmsta jag kommer är elektronisk galenskap, vilket i princip inte säger någonting. Men om man i tillägg till det flikar in att tre av artisterna som han liknar enligt last.fm är Fuck Buttons, Black Dice och Animal Collective så kanske bilder klarnar lite, om än inte helt.

Spiderman Of The Rings kom ut 2007 och musiktidsskriften Rolling Stone utnämnde låten Crystal Cat till årets 84:e bästa låt, medan Pitchfork istället satte låten Wham City på 30:e plats på motsvarande lista. Hade jag gjort en motsvarande lista hade båda funnits med.

Topp 7: Paul Baribeau

Jag har redan skrivit om två av hans plattor och tipsat om honom i vår lovsångslista, men ändå känner jag inte att det är nog. Det var längesen jag fastnade för en artist som jag fastnat för Paul Baribeau. Nånting med simpelheten i såväl text som musik går rakt in i hjärtat på mig. Här sysslas inte med krusiduller, rakt på sak är  vad som gäller. Eller vad sägs om textrader som den här:

I'll never get to know my sister

Because my sister is a crack head

But thank God I remember

When she was just a little kid

Inga poetiska omskrivningar eller tassande som en katt kring het gröt. Men det känns, stundtals är det hjärtskärande, ibland underbart upplyftande, men alltid, jag menar verkligen alltid, fantastiskt.

1. Christmas Lights (Grand Ledge)

2. Never Get To Know (Paul Baribeau)

3. Ten Things (Grand Ledge)

4. Only Babies Cry (Paul Baribeau)

5. Poor Girls (Unbearable)

6. Falling In Love With Your Best Friend (Grand Ledge)

7. If I Knew (Unbearable)

Veckans låt v.29: Camaromance - Out Of Luck

Veckans låt är från en helt fantastisk, och bortglömd, skiva; nämligen The Parade med Camaromance. Bandet frontas av Martine Groulx och är grundat i Montréal i mitten av 2000-talet och har inte bara vunnit pris för det mest svåruttalade bandnamnet, utan även toppat listor för artister på uppgång. Skivan saknar genregränser och är istället ett fantastiskt kollage av känslor. Som Martine Groulx själv uttrycker det:

"(...)For fans of pretty girls that rip your heart out, guitar in hand."

Jag kan inte annat än att hålla med. Låten  Out Of Luck särskiljer sig lite från många andra spår på skivan som ofta har Folk-tendenser. Låten drar åt Sadcore-hållet. Det är tjockt, dynamiskt, känslofyllt och ganska deppigt. Men fantastiskt i sin dysterhet.

Lyssna gärna på spåret, och sen hela skivan. Men bara om du har tid och vilja att grotta ner dig i ett välkomnande, välljudande, mörker.

Camaromance - Out of Luck by LazyAtWork

Veckans tips v. 29

Spelningar:

På fredag spelar Thåström på Kronvalls Vinslott på Österlen och har Anna Ternheim som förband

På lördag reser Thåström västerut och spelar på Röda Sten i Göteborg med albumaktuella Anna von Hausswolff som förband.

Uppskattar du Soul eller R&B får du absolut inte missa D'Angelo när han gästar Trädgårn i Götebord på onsdag. 

För något lite poppigare kan du bege dig till Villan i Göteborg för att se Fibes, Oh Fibes på fredag.

Har du vägarna förbi Dalkulla, Rättvik, på torsdag har du chansen att se country/folk-legenden Norah Jones på en exklusiv Sverigespelning.

Skivor:

Imorgon måndag släpper OFWGKTA-medlemmen Frank Ocean albumet Channel Orange.

Anna von Hausswolff släpper sitt efterlängtade andra album Ceremony på onsdag.

The Very Best släpper det nya albumet Mtmtmk på onsdag

På tisdag släpper The Drowning Men skivan All Of The Unknown. 

Alternativ/Indie/Elektromusik bjuds det också på i veckan då bandet Talk In Colour  släpper ColliderScope redan i morgon, måndag. Smakprov finns nedan:

Nightshifts by Talk In Colour by Talk In Colour
 
För den som är sugen på lite klassisk hiphop så släpper NAS skivan Life Is Good i morgon.


Övrigt:

Veckans Låtlista v. 28: Ett djur - fem låtar

Veckans låtlista fokuserar på tre olika sorters djur - fåglar, råttor och rävar. Varje djur omsjungs nedan i fem låtar var.

Markus: 

Imaginary Cities – Hummingbird

Kolibrier må vara en av de minsta fågelarterna i världen, men också en av de mest energiska. Denna låt av Imaginary Cities fångar den energin och vädjar om att också fånga dagen. 

The Berndt – Hurried Feathers
Tveksamt om den är fågelrelaterad, men tveklöst en låt som direkt sätter sig på hjärnan och får dig att vilja vissla med.

Ravens & Chimes – Division Street
Melankoli och vackert pianospelande i låten Division Street från bandet Kråkor och Bjällror.

Audrey Assad – Sparrow
En luftigt inspelad låt med en sakral och vacker sångmelodi. Bland det bättre Audrey Assad gjort.

Born Ruffians – Hummingbird
Ytterligare en låt med titeln Hummingbird. En grymt innovativ låt, även den med skön energi och stundtals högt tempo.


Jakob:

Hüsker Dü - How To Skin A Cat
"We feed the rats to the cats and the cats to the ratsAnd get the catskins for nothing"

The Bloods Brothers - Rats And Rats And Rats For Candy
"These rats are not living inside my Hotel face.They're just sick, and they need a bed lined with fine lace."

Black Sabbath - Rat Salad
Göttigt riff, något för långt trumsolo

Sonic Youth - Rats
Lagom skränigt, lagom mjukt, precis så man vill höra Sonic Youth

Converge - Worms Will Feed / Rats Will Feast
Metallisk hardcore i sin vackraste form.


Anton:

Big Fox - Grew Up
Från Big Fox debutalbum från förra året. 

Firefox AK - Meet Me There
Kattbjörn kan vara det sötaste djfå ret som finns, fast det är visserligen ingen räv som det engelska namnet antyder.

Belle & Sebastian - Fox In The Snow
Rasmus tipsade om denna låt som självklart får en plats i en lista om rävar.

Fleet Foxes - Your Protector
Låten som gjorde First Aid Kit kända utanför Sverige

Laura Veirs - The Fox
Barnlåt eller ej, bra är det i alla fall

Veckans skiva v. 28: Laarks - An Exaltation of Laarks

 

Skakandet av bjällror, en svag synth smygs in i ljudbilden och albumet An Exaltation of Laarks är igång. Mindre än 40 sekunder senare har den första poppiga refrängen avverkats av Californiabandet Laarks. Bandet spelar en ganska skräpig indie med mycket trummor och synthar. Skivan An Exaltation of Laarks kom ut redan 2009 på bolaget Absolutely Kosher och har sedan dess fått oförskämt lite medialt fokus. Det ska vi ändra på idag!

Låtarna är fulla av små snillrika melodier, breda och skräpiga trummor och en alldeles perfekt svajjig sånginsats. Även om introspåret What God Hath Wrought fångar mitt intresse med en bra hook och ett schysst sound så är det inte förrän albumet nått spår 4 som jag är fast. All The Words You Can't Say Right är helt enkelt en oerhört trevlig låt. Allt från falsettsången, som emellanåt ligger medvetet falskt, till de många olika skepnaderna trummorna tar genom spåret är fantastiskt genomtänkt och väl genomfört.

När spåret Look Out! stegrar igång från ensam falsett till fullskalighet så börjar jag ana vaga vibbar av Death Cab For Cutie i melodiskapandet fast kompad av något betydligt hårdare, mer likt band som Tiny Victories och Beat Radio. Spåret Look Out! är skivans mest energiska men tråkigt nog minst genomarbetade. Det är en låt som snabbt charmar mina öron, men lika snabbt tappar mitt intresse. Låtarna Harrison Bergeron och Telephone är betydligt bättre exempel på hur bra detta band kan bli. 

Resterande spår faller lätt lite i glömska även om de tillsammans bildar ett komplett känslopussel med väldigt mänskliga upp- och nedgångar. Om du gillar stökig indiepop med distad sång, lite noise, varierade (läs tokigt varierade och nyskapande) trummor, elektroniska ljudmattor och en hel del minnesvärda melodier så är An Exaltation of Laarks en skiva som absolut förtjänar en genomlyssning.