Första gången jag hörde Arctic Monkeys var våren 2006 när jag och några kompisar slözappade förbi MTV och fastnade vid videon till låten "The View From The Afternoon". Mina vänner tyckte musiken var konstig och tillgjord men jag sögs med i den snabba och rytmiska slyngelrock som låten, och egentligen hela debutalbumet Whatever People Says I Am, That's What I'm Not, står för. Det var mycket attityd, en aning kaxighet och jag fick en känsla av att bandet gjorde precis den musik de ville, utan att tänka på vad lyssnaren ville ha eller vad de tycker (vilket albumtiteln även tyder på).På sommaren samma år såg jag Arctic Monkeys live på Acceleratorfestivalen i Göteborg. Vid det laget hade en ordentlig hype byggts upp kring bandet, och som så många gånger förr lyckades det hypade bandet inte leva upp till ryktet. Kanske var det för att festivalen höll en otroligt hög klass med till exempel en sprudlande Regina Spektor som precis hade släppt sin genombrottsskiva (i Sverige i alla fall) Begin To Hope, och ett dödstight Death Cab For Cutie som året innan släppt skivan Plans. Jag minns dock att Arctic Monkeys lyckades leverera samma känsla live som den jag fått av dem på skiva - att med en jäkla attityd visa att de gör sin sak, utan krusiduller.
Arctic Monkeys släppte sitt andra album 2007 vilket gjorde dem ännu större, kanske framför allt tack vare hitlåten "Fluorescent Adolescent". Det tredje albumet Humbug från 2009, gick mig obemärkt förbi och nu sitter jag något förvånat och lyssnar på det fjärde albumet Suck It And See. Sedan debutskivan har bandets sound mognat otroligt mycket, den kaxiga attityden är som bortblåst och något av en mer brittisk gentlemannaaktigt sound har tagit över. Första spåret, "She's Thunderstorms", hade lika gärna kunnat vara en ny låt av Morrissey.
Visst finns det en hel del attityd kvar hos Arctic Monkeys, men den antyder inte längre att bandet spelar det de verkligen brinner för eller att de inte bryr sig om vad lyssnaren tycker. Suck It And See är mer konventionell och mer slätstruken än de två första skivorna, men innehåller alltjämt några riktiga rockpärlor som "Library Pictures" och "All My Own Stunts".
På Suck It And See är det ett helt nytt Arctic Monkeys man får höra, ett lite tråkigare, lite lugnare och lite snällare. Men man får också höra ett lite äldre, lite klokare och på många sätt ett lite mer genomtänkt Actic Monkeys. Jag vet vilket jag föredrar, men förmodligen kommer miljoner människor tycka att jag har fel.
Högstadiet, detta helvete vi alla (nåväl, nästan iaf) gått igenom. Jag letade fortfarande efter en musiksmak som jag kände mig bekväm med. Efter att ha harvat mig igenom mängder av numetal och trallpunk så hör jag jag Too Bored To Die på Voxpop, detta underbara program. Till en början är jag tveksam, men ganska snabbt kapitulerar jag för dessa tre och en halv minuter popmagi och önskar mig skivan i julklapp (eller var det födelsedagspresent, minns inte säkert).
Mini Mansions är Michael Shumans sidoprojekt, Michael som i vanliga fall är basist i Queens of the Stone Age. På last.fm är bandet taggade som stoner rock. När jag satte igång skivan så förväntade jag mig därför en tafflig kopia av just Queens of the Stone Ages ganska tillrättalagda stoner rock, men döm om min förvåning när det som mötte mig snarare var psykedelisk pop, och riktigt bra sådan också.
Om man läser recensionen av Gloss Drop på Gaffa så får man ett väldigt dåligt intryck av plattan, att den skulle spreta och vara identitetslös. Visst spretar den något förbannat men att den skulle vara identitetslös är rent ut sagt skitsnack, det låter Battles om än poppigare och lättillgängligare än debuten Mirrored.
Inlägg
