Skivrecension: Laura Marling - A Creature I Don't Know

Det har gått ett och ett halvt år sedan Laura Marling släppte sitt andra album, det kritikerrosade I Speak Because I Can. På hennes nya album, A Creature I Don't Know, har hon utvecklat sitt säregna folksound ytterligare. Hon har vågat ta ut svängarna mer och verkar våga göra precis den musik hon vill, kanske tack vare ett ökat självförtroende efter hennes två tidigare skivor.

Trots att Laura Marling bara är 21 år så låter hon betydligt äldre, både i det mogna soundet men även i hennes sångröst som mer och mer går mot jazzens storheter som Billie Holidays eller Ella Fitzgeralds. Detta visar sig speciellt i de låtar som sjungs i ett lägre register, till exempel i "Night After Night".

Likheter med jazzen slutar inte med Marlings sångröst utan det finns klara jazzinfluenser även i musiken. Öppningslåten "The Muse" är en härligt fusion mellan folkmusik och jazz där folkbanjon och jazzpianot äger varsin sida av ljudbilden, banjon till vänster och pianot till höger. Skivans flaggskepp är låten "The Beast" som långsamt bygger upp ett crescendo av melankoli och mystik. Resultatet blir en storslagen låt som lätt skulle ha kunnat ha ramlat ner i storhetsvansinnets djupa avgrund om inte Marling haft den kontroll hon verkar ha över sitt låtskapande. Höjdpunkten på skivan är ändå "Sophia" som, speciellt när trummorna kommer in, ger en riktigt wow-känsla

A Creature I Don't Know är en stark tredje skiva av den mycket produktiva Laura Marling som i alla fall lär hamna på min topp tio över årets bästa album.

Skivrecension: Boris & the Jeltsins - Oslagbart material

Det är egentligen inget fel på Boris & the Jeltsins andra platta. Men texterna sätter sig inte riktigt och känns ibland lite naivistiskt ofärdiga. Och melodierna känns som en axelryckning. Som en blek kopia av bob hund. Varken särskilt bra eller dåligt egentligen. Fast den är ju på tok för lång...

Bandet utger sig för att vara politiska, och det märks ibland, men sällan. Men det är när det politiska skiner igenom som det blir som bäst, som i "Kom som du är" med textrader som:

"Det kommer att bli bra nån gång

Det sliter och tär

Men fyra år till, det är långt

Det kommer bli bra"

Men om politisk musik verkligen ska kännas, så ska den ha en (för att sno bandets egna ord) pickan-i-pannan-känsla. Något som bandet eftersträvat genom att spela in live i studion. Detta saknas dock nästan helt och det känns inte riktigt som att de brinner för det de vill. Synd.
Vill ni ha politisk punkpop så kan jag väl snarare rekommendera Florence Valentine.

Men som sagt, skivan är inte dålig. Lyssna framförallt på nyss nämnda "Kom som du är" (även om den kanske påminner lite väl mycket om tidiga Håkan Hellström) och "Tick Tack". Hade känslan från de låtarna genomsyrat hela skivan hade jag varit mer nöjd.

Skivrecension: Wild Flag - Wild Flag

Wild Flag består av medlemmar från diverse mer eller mindre kända band, bland andra Helium, Sleater-Kinney och Steven Malkmus and the Jicks. Därför kan man ju nästan förvänta sig stordåd.

Tyvärr är det inga stordåd det bjuds på. Det bjuds på en helt okej platta, varken mer eller mindre. Det bjuds på rak indierock, man har hört det förr, man har hört det både bättre och sämre.

Det finns egentligen inget som motiverar varför man ska lyssna på just Wild Flag. Det finns samtidigt inget som motiverar varför man inte ska göra det. Gillar man indierock så bör man nog ge dem en chans, annars bör man nog låta bli.

Skivrecension: The Drums - Portamento

The Drums har med "Lets Go Surfing" släppt en av de mest trallvänliga låtarna under de senaste åren. Att bandet bokades till Way Out West förra året och till Hultsfredsfestivalen i år kändes som klockrena bokningar - i alla fall innan festivalerna.

Portamento är bandets andra album på två år och skivan känns mest som en produkt som skapats för att rida på den hypevåg som har byggts upp kring bandet. En våg som nästan enbart skapades tack vare den ovan nämnda låten och som i och med Portamento troligtvis, eller förhoppningsvis, slår mot land och sakta rinner tillbaka ner i havet bland alla andra mediokra popband med häftiga kläder. På Portamento ger The Drums ett trött och lojt intryck som har resulterat i en skiva med tunn ljudbild som troligtvis inte kommer engagera speciellt många bortsett från de som redan är helt The Drums-tokiga (kanske ger några sådana upp också).

Det finns få ljusglimtar på Portamento, en är ändå den avslutande låten "How It Ended", en annan är den mystiska framsidan. I övrigt består skivan av låtmaterial som känns framtvingat under en stressig period. Ofta är låtarna uppbyggda av sångupprepningar kring en monoton gitarrslinga, vilket kanske är lite av The Drums signum, men som i längden bara blir väldigt tröttsamt. Betyget blir en mycket svag tvåa.

Skivrecension: Roll The Dice - In Dust

In Dust är en klockren höstplatta. Varför? Jo, den är monoton, kylig, grådassig, melankolisk och vacker. Den tar även en stund att vänja sig vid.

Precis som med varje höst så var mitt första möte med In Dust och tillika bandet som skapat den, Roll The Dice, inte överdrivet positiv. Deras enformiga ambient tråkade ärligt talat ut mig och till råga på allt så var skivan 65 minuter av väldigt små förändringar. Men precis som med hösten så växte den med tiden och jag började lägga märke till hur välplanerade dessa små förändringar trots allt var. För även om skivan kan kännas stel, vilket i sig är en del av charmen, så finns det alltid något att fästa uppmärksamheten på. Ett nytt litet ljud som introduceras, en trevlig liten melodislinga som dyker upp från ingenstans, ett klickande ljud som inte var där nyss, och så vidare.

Kort sagt så är det här inte en skiva för den rastlöse, den som vill ha musik där det händer mycket, för det gör det inte. Men om du har tålamod och kommer in höstlunket så kan det här mycket väl bli soundtracket till den gråaste av årstider.

Skivrecension: Cant - Dreams Come True

Jag borde tycke att det här är bättre än jag tycker. Cant bjuder nämligen på trevliga popmelodier dränkta i elektronik, något som brukar få mig på fall direkt. Men inte den här gången.

Det är helt enkelt lite för tamt för att verkligen lyfta. Jag hyser ungefär samma känslor Grizzly Bear, det vill säga Chris Taylors, som är mannen bakom Cant, huvudband. Visst är det bra, men inte speciellt engagerande. De flesta låtarna är trevliga för stunden men inget man längtar tillbaka till när de väl passerat.

Undantaget skulle väl vara She Found A Way Out, den minst elektroniska låten på plattan. Chris Taylors späda röst, en elgitarr och en tamburin är det utgör den första halvan av låten för att senare få sällskap av diverse elektronik trots allt. En liten pärla på en annars medioker platta.

Jakobs Musikhärna v. 37: James Chance & The Contortions

James Chance & The Contortions tillhörde den kortlivade avantgarde-rörelsen no wave som pågick i New York i slutet av 70-talet till någon gång tidigt 80-tal. Rörelsen var känd för att blanda genrer hej vilt och James Chance och hans band är inget undantag. Punk, jazz, noiserock, funk och diverse andra stilar blandas utan respekt för dem alls, precis som det ska vara. Tänk er ett punkigare och något mindre skruvat Naked City så får ni ett hum om vad det handlar om.

Bandet var kortlivat och gav bara ut ett par studioalbum och lika många livealbum. Deras första, och bästa, platta, Buy, finns dock inte på spotify tyvärr. Men lyssna på White Cannibal och Molotov Coctail Lounge, gillar ni det så kommer ni uppskatta den första med.

James Chance & The Contortions på Spotify!

Topp 7: David Rovics

Lågmälda singersongwriters hör hösten till. Och arga politiska sångare är aldrig fel. David Rovics tillhör båda kategorierna och bör således benämnas protestsångare. Näst efter Billy Bragg är Rovics den i denna kategori jag lyssnat mest på. Och precis som Bragg (som lär dyka upp på en senare lista) blir det inte bara politik, utan även kärlek. Lyssna och njut!



1. After The Revolution (Return)
2. If I Die Tomorrow (We Just Want The World)
3. Life Is Beautiful (Halliburton Boardroom Massacre)
4. Strike A Blow Against The Empire (Return)
5. Raichstag Fire (Return)
6. Crashing Down (Halliburton Boardroom Massacre)
7. St Patrick Battalion (Living In These Times)

Här finns listan på Spotify!

Veckans låt v. 37: Ryan Adams - Ashes And Fire

Om ungefär en månad släpper Ryan Adams det nya albumet Ashes & Fire. För några dagar sedan började en akustisk version av titelspåret cirkulera runt på internet. Låten passar utmärkt som veckans låt nu när vi kryper allt längre in i höstens mörker.

TÄVLING - vinn två biljetter till Trummor & Orgel på Fasching 22/9

På onsdag nästa vecka släpper Trummor & Orgel det nya albumet Out Of Bounds. Dagen efter, torsdagen den 22 september, spelar bandet på Fasching i Stockholm. Ni har nu chansen att vinna två biljetter till denna spelning, det enda som krävs är att ni svarar rätt på följande fråga:

Trummor & Orgel har spelat in låtar tillsammans med flera kända svenska sångare, men vem av följande har bandet INTE spelat in någon låt med?

1. Ebbot Lundberg
x. Magnus Carlson
2. Nicolai Dunger

Skicka ditt svar till:
popbrus@gmail.com

Tävlingen avgörs nästa söndag, den 18 september, kl. 12.00

Lycka till!

Veckans tips v. 37

Spelningar:

M Ward spelar på Trädgår'n i Göteborg imorgon.

Weeping Willows spelar på Pustervik i samma stad på torsdag.

På lördag gästar stonerdoom-bandet Ufomammut Malmö och gör en spelning på Inkonst. På måndag veckan efter spelar de på Truckstop Alaska i Göteborg.

Stockholmare kan samma dag njuta av isländska elektronicabandet FM Belfast på Debaser Slussen.


Skivor:

Nästa vecka bjuder på en stor mängd intressanta skivsläpp, nedan listats de i bokstavsordning.

Big Harp - White Hat

Blitzen Trapper - American Goldwing

Boris And The Jeltsins - Oslagbart Material

Cant - Dreams Come True

Clap Your Hands Say Yeah - Hysterical

Girls - Father, Son, Holy Ghost

Nick Lowe - The Old Magic

Laura Marling - A Creature I Don't Know

Masquer - Cover My Face As The Animals Cry

Roll The Dice - In Dust

The Drums - Portamento

Wild Flag - Wild Flag

De flesta av dessa skivor kommer recenseras på Popbrus på onsdag.


Övrigt

Ni har väl inte missat tävlingen där ni kan vinna två biljetter till Trummor & Orgels spelning på Fasching i Stockholm, torsdagen den 22 september? Länk här.

På onsdag publiceras en intervju med Trummor & Orgel.

Lite som en fest VOL XVIII

Festen fortsätter!

Lite som en fest VOL XVIII