För snart två år sedan gjorde Girls sin första spelning i Sverige någonsin och efteråt kunde man i konsertrecensionen bland annat läsa följande:"För att ge en ödmjuk bild av bandets betydelse kan sägas att Girls är en pacemaker för det åldrande indiehjärtat och är på många sätt det bästa som hänt gengren på år och dag"
Detta skrevs några veckor innan Girls debutalbum släpptes i Sverige och några dagar efter det hade släppts i USA. Ännu hade inte alla indiehjärtan hört dem och när de väl gjorde det så blev inte mottagandet så varmt som man hade hoppats eller trott.
På Father, Son, Holy Ghost visar Christopher Owens att han har mognat och utvecklats som låtskrivare, både på gott och ont. Det goda ligger i att låtarna är mer välarbetade, men med det har en stor del av den slyngelattityd som finns på debutalbumet försvunnit. Resultatet blir en lite tråkigare men lite jämnare skiva än debuten.
Förstasingeln "Vomits" brakande avslutning är en oväntad höjdpunkt på skivan, medan solopartierna i "Die" gärna skulle ha strukits (men då skulle låten ha blivit väldigt kort). I övrigt utmärker sig "Honey Bonny" och även avsaknaden på en låt i samma klass som "Lust For Life".
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar