Det har gått ett och ett halvt år sedan Laura Marling släppte sitt andra album, det kritikerrosade I Speak Because I Can. På hennes nya album, A Creature I Don't Know, har hon utvecklat sitt säregna folksound ytterligare. Hon har vågat ta ut svängarna mer och verkar våga göra precis den musik hon vill, kanske tack vare ett ökat självförtroende efter hennes två tidigare skivor.Trots att Laura Marling bara är 21 år så låter hon betydligt äldre, både i det mogna soundet men även i hennes sångröst som mer och mer går mot jazzens storheter som Billie Holidays eller Ella Fitzgeralds. Detta visar sig speciellt i de låtar som sjungs i ett lägre register, till exempel i "Night After Night".
Likheter med jazzen slutar inte med Marlings sångröst utan det finns klara jazzinfluenser även i musiken. Öppningslåten "The Muse" är en härligt fusion mellan folkmusik och jazz där folkbanjon och jazzpianot äger varsin sida av ljudbilden, banjon till vänster och pianot till höger. Skivans flaggskepp är låten "The Beast" som långsamt bygger upp ett crescendo av melankoli och mystik. Resultatet blir en storslagen låt som lätt skulle ha kunnat ha ramlat ner i storhetsvansinnets djupa avgrund om inte Marling haft den kontroll hon verkar ha över sitt låtskapande. Höjdpunkten på skivan är ändå "Sophia" som, speciellt när trummorna kommer in, ger en riktigt wow-känsla
A Creature I Don't Know är en stark tredje skiva av den mycket produktiva Laura Marling som i alla fall lär hamna på min topp tio över årets bästa album.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar