Skivrecension: Mutemath - Odd Soul

Odd Soul är namnet på Mutemaths senaste album, och det är ett ovanligt välpassande albumnamn. Det är råare och hårdare än en stelfrusen köttbit samtidigt som budskapen och känslan i sången tinar mitten till ett svårsmält stycke. Tycka vad man vill om blandningen, men intressant och välproducerat är det.

Mutemath har beskrivits som en blandning av The Stone Roses och Air, men jag undrar om de som skrivit det har hört svenska Hellacopters. Spåret Prytania skriker Hellacopters även om det gömmer sig lite bakom hur finproducerat och nytt det låter. De flesta spåren på skivan har ett rockigt stuk med en modern twist. Då och då hör man effekter och trumljud man är van att höra i betydligt mer elektronisk musik, lite i stil med The Killers. Det är ett minst sagt intressant och kul sätt att krydda till en svårarbetad genre där det känns som allt redan gjorts.

Låtar som All Or Nothing och In No Time får, något otippat efter de första spåren, tankarna mot arena/fyllesång i sann Coldplay-anda. Och det är det de lite lugnare låtarna samt låten Cold Sparks som gör störst intryck på mig. Visst, de andra spåren på skivan har röj och drag, men det känns ibland som att bandet försöker för mycket. Det blir speciellt forcerat i sjuminutersspåret Qurantine och det nästan instrumentala spåret Sun Ray, de spåren hade man tveklöst klarat sig utan. Helhetsintrycket räddas dock av att skivan har hela 16 spår. Man har råd att tycka illa om några spår, det finns något för nästan alla smaker, (…åtminstone om du gillar rock/alternative).

Skribent: Markus Landén

Veckans låtlista v. 42 - Släkt

Rasmus har mycket att göra just nu, så mycket så att han inte hade möjlighet att delta i veckans låtlista denna vecka. Istället har vi lånat in Markus Landén (som tidigare har skrivit några skivrecensioner här) som väljer fem låtar som på något sätt handlar om släktingar.

Veckans låtlista finns här!


Jakob:

John Coltrane - Cousin Mary
En av jazzens största.

Big Brother & The Holding Company - Combination Of The Two
Janis Joplin visar vart skåpet ska stå.

Smashing Pumpkins - Spaceboy
Billy Corgan skrev låten om sin lillebror.

Misophone - White Waves
Från plattan med det rent fantastiska namnet "Where Has It Gone, All The Beautiful Music Of Our Grandparents? It Died With Them, That's Where It Went"

Samla Mammas Manna - Syster System
Sveriges kanske galnaste band.


Markus:

Team Me - Dear Sister
Härligt driv från norska Team Me släppt tidigare i år. "In my house, in my heart. Dear Sister speak to me".

The Lucksmiths - First Cousin
En vacker men dyster sång om kusinen Ben:
"They sold something that took sadness and solved it. But Ben, you should have been scared of that".

Looptroop Rockers - Family First
Om familjen utanför familjen - "What would I do without my band of brothers?"

Madness - Our House
Om en dysfunktionell familj - låten som öppnade upp för en helt ny våg av ska under 80-talet.

Flight Of The Conchords - Hurt Feelings
Det gör ont när ens familj glömmer bort ens födelsedag - från den Nya Zeeländska duon. Annars en rolig take på en floskelfylld genre.


Anton:

Uncle Tupelo - Moonshiner
Bandet Jeff Tweedy spelade i innan Wilco, tillsammans med bland andra Jay Farrar.

Johnny Cash - My Grandfather's Clock
Från Johnnys sjätte album Songs Of Our Soil. Låten är skriven av Henry Clay Work.

Ben Folds - Uncle Walter
En hysterisk låt om en konstig farbror.

Belle & Sebastian - Family Tree
"If my family tree goes back to the Romans Then I will change my name to Jones, If my family tree goes back to Napolean Then I will change my name to Smith"

Dirty Projectors - Grandfather's Jacket
Dirty Projectors släppte ett nytt album i veckan, läs recension här.

Skivrecension: Yann Tiersen - Skyline

Många har hört talas om fransmannen Yann Tiersen. Få undgick hans melankoliska pianokompositioner och franskdoftande dragspelsalster i Amelie från Montmatre, men i och med hans två senare skivor har Yann Tiersen visat upp en större musikalisk mångsidighet än så. På hans aktuella skiva Skyline hörs det väldigt tydligt att Yann Tiersen är erfaren inom filmmusik och arrangemang. Det låter drömskt, innovativt och experimentellt. När ungefär halva skivan snurrat förbluffas jag över hur konstnärlig och målande skivan är. Det är sällan man kan sluta ögonen och se en historia utspela sig under en och samma låt i dagens kommersialiserade musikklimat. Yann Tiersen målar oerhört inspirerande bilder med penseldrag av dunkla synthmattor och marimba blandat med elgitarrer och samplade hundskall.

Skivan i sig är emellanåt oerhört behaglig att lyssna på. Låtar som The Gutter och Monuments får tankarna att gå mot svenska Kent fast med mindre fokus på texter. Effekttjocka elgitarrer och en dunkel stämning genomsyrar dessa två spåren som görs väldigt bra. I ren kontrast till dessa spår finns spåren Exit 25 Block 20 och The Trial som båda ger sken av lekfullhet, hopp och glädje. Det är stora instrumentala arrangemang med mycket vision och driv. Något som drar ner båda låtarna är dock intron på bra över en minut. Man känner hur fantastiskt bra det skulle göra sig i någon indiefilm, men på skiva blir det något utdraget och enformigt.

Samtidigt som skivan är en frisk vind av innovation har den ett ganska lågt återlyssningsvärde. Jag kan, ärligt talat, inte se mig själv lyssna på vissa låtar någonsin igen. Det har sin charm. Det blir något av en flyktig konstutställning för dina öron där man drömmer sig bort en stund. Men samtidigt lämnas man lite frågande och besviken på skivans otydliga fokus och något långdragna och filmiska intron.

Gästskribent: Markus Landén

Skivrecension: Loney Dear - Hall Music

Loney, Dear, eller Emil Svanängen som han heter, är en av de där artisterna vars musik hittat in till många hjärtan världen över men ändå sällan förekommer på svenska läppar. Idag släpps Hall Music, hans andra skiva på det amerikanska skivbolaget Polyvinyl och den sjunde totalt. Skivan har ett somrigt omslag med gröna löv mot en klarblå himmel men när musiken börjar ljuda låter det tvärtom bruna löv och ljumma höstkvällar.

Det som sticker ut mest när man lyssnar på Loney, Dear är Emils unika falsett. De ljusare tonerna låter som porlande bäckar av mixat välljud. Detta visar sig bäst i låten "D major". Trots sin titel låter det allt annat än dur när en tjock orgeln blandas med en anonym akustisk gitarr och viskande falsettsång. Det är låtar som denna, "Calm down" och "Young Hearts" som gör sig bäst på skivan. Här görs melodierna, melankolin och musiken i stort mest rättvisa. Det är sparsamt ibland, nästan naket. Och ibland växer arrangemangen sig precis perfekt breda och komplexa med smått geniala detaljer.

Precis som produktionen gjort dessa låtar magnifika har den medfört problem i andra låtar. Som i låten "Durmoll". Låten har ett högre tempo än de flesta andra låtarna på skivan med pampiga trumpeter och stora stråkarrangemang. Dessvärre har det här blivit för mycket av det goda. Mot slutet blir låten så rörig och tjock med instrument att huvudet nästan exploderar. Lite samma problem återfinner man även i låten "Lonely blues" och "My heart". Det är minst sagt tråkigt att man inte kunnat behärska sig istället för att förstöra en bra grund med en överambition. Det är trots allt Emil Svanängens röst och melodier som gör Loney, Dear till något annat än ditt vanliga indieband.

Gästskribent: Markus Landén