Skivbolag: Candle Records

Först tänkte jag skriva om lite punkpoesi. Sedan ångrade jag mig och tänkte skriva om ett solosläpp från en medlem i ett av de mest omskrivna banden på den här bloggen men det får vänta, för jag snubblade över ett radioprogram. Ett radioprogram som handlar om mitt favoritskivbolag: Candle Records, som var aktivt i Australien mellan 1994 och 2007. De hade band som The Lucksmiths, Anthony Atkinson, Rob Clarkson, Ruck Rover, Darren Hanlon och The Guild League. För att nämna några.

Här har ni radioprogrammet!

Orkar ni inte lyssna på programmet kommer här en lista med några av mina favoriter från Candle records:

Låt: Monnone Alone - The Business World

Efter att inom loppet av en vecka ha sett Monnone Alone spela två gånger, måste jag nu dela med mig av denna lilla pärla. Framförallt eftersom, baserat på uppslutningen till spelningarna, få verkar ha hört mannens soloprojekt.

Monnone alone är Mark Monnone som tidigare spelade bas i The Lucksmiths. Och det märks. Även om det här kanske inte är riktigt lika direkt och catchy, ligger de båda projekten i ungefär samma soniska universum. Så gillar ni The Lucksmiths bör ni absolut spana in det här. Gilla låten och ge albumet en chans. Och så tittar ni på videon, och när ni gör så, missa inte den sjungande varmkorven!

Topp 7: The Lucksmiths

För några år sedan somnade de in, men The Lucksmiths är och kommer förmodligen alltid att vara ett av de allra bästa popbanden som någonsin funnits. Och vilken låtskatt australiensarna lämnade efter sig! De lyckades med konststycket att vara roliga, utan att vara det på ett sätt som tog fokus på musiken. De skrev många underfundiga, vackra och sorgliga låtar och frågan är om de hade kunnat åstakomma så himla mycket mer. Förmodligen hade de det, men det är bara att glädjas åt det de lämnade efter sig. Här kommer bandets sju bästa låtar:

 

Veckans skiva v. 39: Fred Astereo - I Love You

Stanley Paulzen spelade en gång i tiden i ett av Australiens bästa och fånigaste band, Ruck Rover, tillsammans med Rob Clarkson. Två fantastiska sångare i ett och samma band med andra ord.
Jag upptäckte Paulzen när han stod på scen som Fred Astereo som förband till The Lucksmiths i Göteborg 2006. Han drog skämt om sin matsmältning och att han inte hade råd att betala biljetten för att komma hem till Australien. Den låt som fastnade starkast den gången var en låt som han presenterade som en sover. Det var "1000 Times". En av låtarna från Ruck Rovers sista skiva. En låt som fick mig att börja lyssna på Ruck Rover och i förlängningen även Rob Clarkson. Men det dröjde innan jag började att lyssna på Fred Astereo, som ju faktiskt var den man som introducerade mig för de båda andra.

Men nu sitter jag här med I Love You i handen. Den första av Fred Asteraos hittills två album. Och det är konstigt att det dröjt sex år, för det här är en jävigt bra platta. Det känns mognare än Ruck Rover, men fortfarande hyfsat fånigt. Hur låter det då? Ja antingen kan ni själva lyssna på den korta debutplattan, eller så kan ni läsa följande rader om hur han själv beskriver att projektet tog sin början:

"När jag i slutet av förra millenniet var ute och gick med min ukulele på en dammig kustväg utanför Melbourne snubblade jag på en rot. I min väska hade jag vinylskivor med Jonathan Richman, Depeche Mode, Morrissey, Frank Ifield, Perry Como och Buddy Holly. Skivorna var förstörda! Och jag trodde att skivorna inte gick att hitta, var det bästa jag kunde göra att borsta bort smutsen från knäna, plocka upp min ukulele och bli en känd radiostjärna!"

Veckans skiva v. 7: Tullycraft - Old Traditions, New Standards

Hösten 2006 tog jag bilen från Växjö till Göteborg. Enbart för att få se The Lucksmiths spela på Pustervik. Bandets sångare hade en t-shirt på sig som deklamerade orden ”Math and Physics Club”. Det visade sig att detta var ett annat band. Ett band som jag tog till mitt hjärta. Och när de på förra årets skiva I Shouldn’t Look As Good As I Do sjöng om kultindiebandet Tullycraft i låten "We're So DIY", var detta givetvis ett band jag var tvungen att kolla upp. Och ytterligare ett band hamnade nära mitt hjärta.

Old Traditions, New Standards är Tullycrafts första fullängdare, med det är inget regelrätt album. Här samlar de allt det material de då hade gett ut: på singlar och kompilationer. Och det är ett distat tweekonstverk vi har att göra med här. Aldrig senare skulle Tullycraft få till samma perfekta blandning av catchy melodier, punkiga attityd i låtarna och tweeiga sång. Aldrig senare skulle ett Tullycraft-album innehålla lika många oförglömliga anthems, som sammanfattar en hel generation indiekids: ”Josie”, ”Pop Songs You’re New Boyfriend’s Too Stupid To Know About”, ”Sweet” och ”Meet Me In Las Vegas” för att nämna några.

Visst, Tullycraft förblev ett band att räkna med efter Old Traditions, New Standards också. De släppte punkiga låtar som ”The Punks Are Writing Love Songs” och metaballader som ”Fall 4 You”, men faktum kvarstår: Old Traditions, New Standards är deras finaste stund.

Att Math And Physics Club finns med på den lysande hyllningsplattan till Tullycraft – Wish I’d Kept A Scrap Book – ter sig bara logiskt. Och att The Lucksmiths, Math And Physics Club och Tullycraft 2005 turnerade ihop känns som en dröm, och tillhör de stunder i musikhistorien man önskar att man fått uppleva.

Lyssna på Old Traditions, New Standards på Spotify

Skivrecension: Bart & friends - Make You Blush

Hjärtat slår lite snabbare och det börjar klibba i handflatorna när höger hands pekfinger närmar sig play-knappen. Det här kan inte vara dåligt tänker hjärnan och skickar ut enderfiner i kroppen. Bakom skivan står delar av Australiens indiepopelit. Det handlar alltså om Australiens svar på Monsters Of Folk. När jag ser att Mark Monnone (The Lucksmiths), Louis Richter (Mid-State Orange och The Lucksmiths), Stanley Paulzen (Ruck Rover och Fred Astereo) samt Pam Berry (The Pines) backar upp Bart Cummings så får jag bråttom till stereon. När jag sedan ser att en man vid namn James Dean bidrar med melodica så blir det nästan för mycket. Till råga på ovanstående har skivan ett snyggt retroomslag och dess åtta låtar klockar in på drygt tolv minuter. Det låter nästan för bra för att vara sant.

Det är för bra för att vara sant. Sådana här konstellationer som låter bra på pappret faller ofta platt i praktiken. Summan av de olika delarna blir mindre än vad delarna var, var för sig.

Det är ingen dålig platta. Långt ifrån. Men den är platt, tråkig och har gjorts bättre. Tankarna dras till band som Berrys The Pines, svenska Nixon och färska Red Shoe Diaries. Och samtliga har gjort det här bättre. Klassisk indiepop med drag åt twee. Jag borde verkligen gilla det här. Men tyvärr lär det inte bli alltför ofta jag plockar fram den här skivan. Ser istället fram emot att höra nya alster från bandets olika medlemmar. Då lär hjärtat slå lite snabbare och händerna lär klibba. Men förhoppningsvis mynnar detta ut i att endorfiner sprider sig ut till mungipor och fötter och får mig att le och dansa. Så sker inte här.

Veckans skiva v. 48: The Guild League - Speak Up

För drygt ett år sedan släpptes Speak Up. För drygt ett år sedan blinkade digitaluret fram siffrorna 03:00. Jag visste att jag borde sluta – men jag kunde inte. Det gjorde för ont. Samtidigt sprider sig ett leende över läpparna. Fenomenet kallas nostalgi.
Jag hade för någon timme sedan inlett ett maraton. Ett Guild League-maraton. Första plattan, sen andra och sist den nya. Och sedan om från början igen.
Personligen förknippar jag debuten ”Private Transport” med vintern 2007/2008, då den gick varm i skivspelaren. Uppföljaren, den lysande ”Inner North”, förknippar jag med vintern innan dess. Om jag sluter ögonen när jag lyssnar på dessa alster framträder bilder från dessa perioder kristallklart innanför ögonlocken. Vilka bilder kommer ”Speak Up” att framkalla? Var en fråga jag ställde mig i denna sena decembertimme.

Varför berättar jag då detta? Jo, för att ni ska kunna sätta er in i tillkomsten av denna recension. Uppenbarligen måste det vara bra musik, eftersom jag så starkt förknippar den med glada stunder i det förflutna (och dessutom lyssnar på den en hel natt)? Å andra sidan är jag inte riktigt berättigad att recensera det här. Det har alldeles för starka personliga kopplingar för att jag ska kunna vara något sånär objektiv.

Nå, nu när alla kort ligger på bordet, hur låter det?
Nästan precis om förra skivan faktiskt. Trots att det är fem år dem emellan. Inte riktigt lika bra dock. Men kan man begära det av uppföljaren till en sådan klassiker? Dock är det, likt det mesta Tali White släpper, en av förra årets bästa skivor.
Vissa av låtarna har små detaljer i sig som drar ner helhetsintrycket. En saxofon här, en basslinga som hade passat mycket bättre på ett valfritt album av Cake där. Men det finns klockrena låtar;
”Dead Hour” dröjer sig kvar i örats böjda korridorer med en himmelsk melodi och rader som ”Could you try, when I die, to paint my shadow on the wall?”.
I ”Brains” dissekerar White kärleken och finner endast blod i sitt eget hjärta.
”Limited Express” är en ballad som minner om Whites moderskepp The Lucksmiths.
”Incandescent” öppnar med raderna: ”In a well to do arcade a private school girl sings ’The Internationale’” och håren på armarna reser sig.
Köp Speak Up, och sedan de två förgångarana, och du har genast skaffat dig ett nytt favoritband. I framtiden sitter du kanske uppe en sen vinternatt, trycker på play, sluter ögonen och ser bilder från vintern 2009/2010?

Sista veckan med Lucksmiths

Har ni pengar och tid till övers i veckan som kommer. Eller bara råkar befinna er i Australien. Gå då på någon av följande spelningar med The Lucksmiths och Darren Hanlon. Det är nämnligen de sista med Lucksmiths någonsin.

Tues August 25th @ Corner Hotel, Melbourne.
Wed August 26th @ Corner Hotel, Melbourne.
Thurs August 27th @ Brisbane Hotel, Hobart with Darren Hanlon.
Fri August 28th @ Thornbury Theatre, Melbourne.
Sat Aug 29th @ Corner Hotel, Melbourne with Darren Hanlon.