Denna månaden har Popbrusredaktionen satt tänderna i, enligt många, ett av förra årets bästa album - Album av Girls.
Spotifylänk till skivan finns här.
Anton:Jag hörde talas om
Girls ungefär en månad innan deras debutskiva
Album skulle släppas. Det var min bror som hade fått upp ögonen för bandet och trodde att jag skulle gilla det. Som så många gånger förr så hade han hittat ännu ett guldkorn i den stora indiemusikhögen. Girls öde kändes dock redan förutbestämt långt innan deras första skivsläpp. Stubinen till hajpen tändes när musikkritiker fick höra talas om bandet och dess sångare Christofer Owens minst sagt speciella barndom. Han växte upp i en kristen sekt vars medlemmar inte fick lyssna på annan musik än den man själva skapade. När album släptes den 22 september exploderade hajpen och Girls blev ännu en lysande stjärna på indiehimlen. Till skillnad från många andra hajpade band så förtjänar Girls all framgång, inte på grund av Owens barndom, utan tack vare väldigt bra musik.
Album är en väldigt bra skiva som doftar 60- och 70-tal utan för den delen låta mossigt och gammalt. Man blandar olika genrer och bildar ett homogent sound. Låtar som
Lust for life,
Hellhole Ratrace och
Laura känns väldigt mycket 2010 och kommer garanterat hålla en lång tid framöver. Men att det skulle vara förra årets bästa album håller jag inte med om, trots att det kanske förtjänade en plats på
Popbrus topp 25.
Om ni inte redan har gjort det, läs
Popbrus konsertrecension på Girls första spelning i Sverige här. Jakob:På ett sätt förstår jag precis varför
Girls är så hajpade,
Lust for Life för direkt tankarna till
Peter, Bjorn & Johns låt
Young Folks som blev en jättehit. Överlag så går albumet i samma anda, det är gladpop som gäller, det är inte konstigt att Way Out West bokade dem eftersom det känns som att det här är tillräckligt alternativt för att bli creddigt men tillräckligt lättillgängligt för att tilltala många, bland annat mig. Men på ett sätt förstår jag inte varför folk verkar älska ett band som trots allt är så spretigt, för även om det rör sig om gladpop så är variationerna inom genren stora, ibland doftar det lätt av country, för att ibland röra sig inom noisepopens domäner.
Det är även när bandet spelar noisepop som de verkligen glänser till, hade hela plattan gått i samma stil som
Morning Light så hade jag älskat det. Låten, som i mitt tycker är den starkaste på hela plattan, är en riktig liten poppärla där Girls låter som ett shoegazerband som dragit upp tempot, inte helt olikt
The Pains of Being Pure at Heart, men möjligvis en gnutta stökigare.
Men faktum är att varenda spår på skivan har sin charm, men det är få som faktiskt fastnar,
God Damned är dock en av de låtar som dröjer sig kvar även ett tag efter att man lyssnat klart. Kanske för att den sticker ut som det enda akustiska spåret på
Album. Följande låt,
Big Bad Mean Mother Fucker, sätter sig också, rockabilly dränkt i ett gitarrbrus går alltid hem hos mig.
På det stora hela så är det en väldigt bra platta, men jag har svårt att se att jag skulle lyssna på den speciellt ofta. Vad jag däremot kommer göra är att plocka de bästa låtarna för att lyssna på om och om igen, och om ni råkar stöta på mig och min bandare på någon festival i sommar så kan jag lova er att chansen är stor att
Morning Light kommer dåna ur högtalarna.
Rasmus:Förra årets bästa album? Nej. Årets sämsta albumtitel? Ja.
Trots att Album tokhyllats nästan överallt så är det långt ifrån förra årets album. Det är en ganska ordinär – inte dålig, men ordinär – skiva och hyllningarna beror snarare på Christopher Owens bakgrund än på musiken.
Varför är då titeln Album så himla dålig? Jo, för det här är inget album. Måhända är låtarna inspelade för just denna skiva, men det finns ingen sammanhållning låtarna emellan. Snarare rör sig skivan inom dagens låtbaserade musikklimat, där man inte nödvändigtvis lyssnar på hela skivor, utan väljer de låtar som tilltalar en mest. Kanske är det därför skivan har fått ett sådant brett gensvar: skivans eklekticism lyckas tilltala en bred folkgrupp.
Så istället för att recensera skivan, tänker jag ge microrecensera låtarna:
”Lust for Life”: Skivans givna hit med en dansant melodi och en text som är lätt sjunga med i. Jag gillar det.
”Laura”: Här skiner Owens oförmåga till bra poptexter igenom. Lite för beräknande för att få mig på fall.
”Ghost Mouth”: Skön avslappnande bakgrundsmusik.
”God Damned”: Skivans lo-fi-låt. Och lo-fi för lo-fi:ns skull är sällan lyckat.
”Big Bad Mean Mother Fucker”: 60-talsskrän som svänger. Lite som ett mer städat Wavves. Tummen upp.
”Hellhole Ratrace”: Det känns verkligen som att jag har hört den här tusen gånger tidigare. Om det beror på genuint hantverk eller influenser som skiner igenom låter jag vara osagt. Trots lite naiv och klyschig text, så är det framförallt texten som är låtens behållning, Ytterligare en bra låt.
”Headache”: Nej, det här är riktigt tråkigt.
”Summertime”: Helt okej sommarlåt. Men monotonin funkar inte riktigt.
”Lauren Marie”: Känns som en långsam blandning av resten av skivan. Lite småmysig faktiskt. Men fortfarande lite tråkig.
”Morning Light”: Låter som en blandning mellan Imperiet och Mew. Introt är låtens bästa parti. Där låter den bara som Imperiet.
”Curls”: Skivans instrumentalnummer. Fungerar nog bäst som sömnpiller.
”Darling”: Vad ska det här vara bra för? Sticker inte ut någonstans. Det låter som en radiohit utan någon som helst hitpotential. Men det lär finnas horder av människor som älskar den här låten. Det är väl det som är det fina med skivan: alla har sina egna favoriter.
För snart två år sedan gjorde Girls sin första spelning i Sverige någonsin och efteråt kunde man i konsertrecensionen bland annat läsa följande:
Inlägg
