Konsertrecension: Satan Takes A Holiday, Popadelica, Huskvarna 1/5

Jo, satan har nog tagit semester. Det bjuds på machorock utan överraskningar. Satan är inte närvarande, för om han vore detta så skulle Satan Takes A Holiday svänga något djävulskt (pun intended), men det gör de inte. De bjuder istället på välspelad garagepunk utan något alls som särskiljer dem från övriga garagepunkband där ute. Det är ganska trevligt att titta på live, men garagepunk ska inte vara trevligt, det ska vara fullt ös, medvetslös och andra fåniga klyschor.

Om man älskar sådan musik så är detta verkligen ett band att hålla ögonen på. Om främsta anledningen att ni åker till Siesta är Danko Jones så kan Satan Takes A Holidays spelning vara väl värt ett besök. För de levererar live, det är energi och attityd, men det bjuds inte på något man inte redan hört till fördömelse. Om satan varit lite mer närvarande så kanske den här spelningen lyft från en trevlig stund till ett rent helvete, men den här kvällen stannar bandet och dess publik tyvärr ovan jord.

Konsertrecension: A Place To Bury Strangers, Popadelica, Huskvarna 1/5

Så var det alltså dags, största anledningen till att jag befann mig i Huskvarna från första början, A Place To Bury Strangers. Förväntningarna var stora och av vad jag förstått så var jag inte ensam om att vara här främst för APTBS. Det är dock inte så mycket folk i publiken när spelningen väl drar igång, men det trillar in fler och fler under tiden de spelar och till slut så är det ganska trångt framför scenen. I alla fall längst fram. Strax till höger om ena högtalarberget har jag placerat mig, så det ljud som går ut till mig är främst det som kommer direkt från scen. Sången är nästan omöjlig att urskilja där jag står och gitarren skränar så mycket att man knappt märker att gitarristen byter ackord. Det brusar och skär i öronen och det enda som för musiken fram är basen. Precis som det ska vara när man lyssnar på skränpop.

Jag är inte så pass inlyssnad på APTBS att jag kan säga vilka låtar de spelade, speciellt inte när basen är det enda jag har att gå på. Ovanpå detta så är jag i extas, de hade kunnat spela vad fan som helst, jag hade älskat varenda sekund i vilket fall, för det låter så underbart. Men setlisten känns i vilket fall oerhört rätt för just denna kvällen, det byggs väggar av gitarrer och båda stränginstrumenten dränks i diverse effekter till och från. Precis som en shoegazerspelning ska göras.

Deras scenpersonligheter är som deras musik, som något härjigare shoegaze. Stundtals står de stilla och dränks i rök och ljus från projektorer placerade bakom dem, men ibland så härjar de loss totalt. Speciellt gitarristen. Men oftast står de rakt upp och ner och levererar oljud. Basisten har till och med en effektbox med orden "KICK ME" klottrade på den med spritpenna. Och sparkar den är precis vad den gör vilket frambringar enormt med rent oväsen. Detta fyller tomrummet som uppstår när gitarren tystnar på grund av något tekniskt fel. Senare tystnar även basen och när det ordnas upp så får trummisen sin stund i rampljuset.

Efter dessa missöden klarats upp så spelas det ytterligare ca 15 minuter skoglo på toppnivå, innan gitarristen börjar misshandla gitarren ett tag innan bandet lämnar scenen och Popadelicas bästa spelning för året är till ända.

Konsertrecension: The Kissaway Trial, Popadelica, Huskvarna 1/5

Danskar som spelar storslagen pop är inget nytt, det har gjorts innan och det har gjort bättre. Därmed inte sagt att The Kissaway Trail är onödiga, för stundtals låter de riktigt bra, RIKTIGT bra. Tyvärr är dessa stunder ganska sällsynta, oftast går bandet på tomgång, det lyfter aldrig riktigt och spelningen är på det stora hela lite av en gäspning. Men när det väl glänser till så glömmer jag bort att jag den senaste kvarten stått och kollat på klockan var och varannan minut.

The Kissaway Trial är ett väldigt välfungerande band, samspelta musiker med en del riktigt bra låtar i ryggen, men det blir för välpolerat. Det skiljer sig inte nämnvärt från att höra dem på skiva och det blir snabbt ganska segdraget, men när de stundtals drar lite smått åt postrock-hållet så är det snudd på magiskt, när de leker med dynamiken och låter låtarna växa. Men oftast så känns det som att de lirar sina låtar som de alltid har gjort.

På scen är den stora behållningen tamburisten som studsar omkring, viftar med sin tamburin och hjälper till att köra, han ser verkligen ut att älska det han gör trots att han har den minst viktiga uppgiften i bandet. I övrigt känns bandet som popband gör mest, samma rörelser, samma utseenden och samma attityd, på gott och ont. En kul grej är dock att ena gitarristen till en låt plockar fram en mandolin, det är alltid trevligt.

I någon låt klämmer bandet in ett acapella-parti, alla medlemmarna sjunger stämsång och det låter fantastiskt, för att senare låta musiken explodera i ett av dessa tidigare nämnda postrockdoftande crescendon. Detta blir spelningens kulmen, hade allt låtit så här så hade jag älskat bandet, men tyvärr når musiken dit allt för sällan.

Konsertrecension: This Is Head, Popadelica, Huskvarna 1/5

Det är monotont, stundtals skränigt och dansant och såklart även hypat. Med all rätt, för en gångs skull. För det här är ett band som verkligen levererar live. Med deras blandning av krautpop och postpunk så får de popparna att dansa. Väldigt korta stunder påminner de mig om ett lite mindre flummigt Battles, som om någon skulle skruvat ner intensiteten i det bandet och satt dem på en musikalisk diet där Audionom agerar basföda. Detta är dock ett väldigt gott betyg.

För även om delar av musiken är ganska stillastående, basen spelar ofta samma slinga gång på gång på gång på gång, så händer det alltid något i musiken. Det blir aldrig stillastående och låtarna förs framåt utan förändras så ofantligt mycket. Och där musiken kan kännas lite väl utdragen på skiva så funkar det desto bättre live. Många i publiken verkar dock vara skeptiska, kanske för att det här inte är popmusik som vi är vana vid att höra den. Det handlar inte om bra melodier och igenkänningstexter, det handlar inte om vers-refräng-vers.

Istället handlar det om att lägga märke till de små detaljerna, vilket kanske inte uppskattas av alla, men det verkar finnas en hel del som förstått vitsen, för det dansas friskare under den här konserten än under Little Dragon som ändå känns mer dansanta. Men This is Head är ett band som faktiskt lever upp till den lilla indiehype som faktiskt omger dem, dock mer live än på skiva. Jag ångrar inte en sekund att jag prioriterade bort slutet på First Aid Kits spelning för det här.

Konsertrecension: Little Dragon, Popadelica, Huskvarna 1/5

Jag ska inte påstå att jag gett Little Dragon en ärlig chans tidigare, för det jag hört på skiva har inte riktigt fallit mig i smaken, så det var med små förhoppningar som jag parkerade mig framför Parketten på Popadelica i lördags. När spelningen väl drog igång så fick jag bekräftelse på det jag misstänkt, att detta var ännu ett band som det skrivs mer om än de förtjänar, inte för att det på något vis var dåligt, men det var ingen överväldigande upplevelse på något vis. Lätt dansant popmusik med en elektronisk grund är inget direkt nytt och när jag tröttnat på sångerskans underhållande men snabbt uttjatade danssteg så ägnade jag några minuter till att betrakta syntharens skägg, vilket var ett väldigt mysigt sådant.

Men efter ett tag, när jag släppt de få förväntningar jag trots allt hade så insåg jag att det stundtals svänger ganska kraftigt om Göteborgskvartetten. Allt lunkar på i samma behagliga och ganska låga tempo som klippt och skuret för dans. Tyvärr är det ganska tunt med dansande människor framför scenen, och jag är inte ett dugg bättre utan står mest och nickar i takt. Bandet verkar dock inte heller överdrivet motiverade ut, mycket känns som rutin, även om de ser ut att trivas på scen.



Jag kan tänka mig att en spelning med Little Dragon är intressantare om man är inlyssnad sedan innan. Allting låter ganska mycket likadant, vilket inte nödvändigtvis är något dåligt, men det blir lätt tråkigt om man inte hört dem innan. Men de gör på intetvis en dålig spelning, det enda stora problemet är att deras musik tyvärr inte faller mig i smaken, men de som gillar Little Dragon på skiva blir nog knappast besviken när de står på scen.

Jakobs Musikhörna v. 18: Goto80

Sverige är ett framstående land i chipkretsar. Covox, Random, Dubmood, nitro2k1, Nordloef, Wiklund m.fl. är alla namn som man stöter på ganska tidigt när man börjar intressera sig för musik skapad främst på gamla spelkonsoler. Men även om alla ovan nämnda är värda all uppmärksamhet så finns det ändå ett namn som väger ännu lite tyngre, nämligen Goto80.

Vad gör honom så speciell då? Förutom att han driver en av internets absolut mest läsvärda chipbloggar, har varit verksam inom scenen sen 93 och har en enorm kunskap om ämnet så är han även en av dem som tänjt gränserna för det som kallas chipmusik mest. Den här guiden från 2007 visar på hans mångsidighet, eller vad sägs om att han gjort musik inom så skiljda genrer som "mongo funk", "dubhoptronica" och "cowboy pop". Och detta är ändå bara ett axplock av alla genrer han har verkat inom.

För Goto80 brinner verkligen för musiken han skapar, med gamla tv-spel, datorer och diverse äldre elektroniska instrument. Han pressar det mesta ur sin utrustning och ibland kan jag inte annat än förvånas över vilka läten han pressar ur den. Det finns få musiker som kommer undan med att helt och hållet köra sitt eget race och ändå komma undan med det. För det finns nog inte en människa som älskar, eller kanske ens gillar, ALLT som Goto80 släppt, men de flesta kan nog hitta åtminstone något som tilltalar en i hans diskografi. Och den är stor, på hans hemsida finns 74 releaser, allt från singlar, samlingsplattor som han medverkat på och egna släpp. Där finns även remixer, liveupptagningar och lösa låtar.

Klicka här för att komma till Goto80s hemsida!

Jens Lekman på klubbturné i augusti

I början av augusti ger sig Jens Lekman ut på en klubbturné i Europa och kommer till Sverige och Stockholm den sjunde augusti. En vecka senare spelar han på Way Out West i Göteborg.

Hela turnéschemat:
1 augusti - Dublin, Whelans
3 augusti - London, Union Chapel
4 augusti - Paris, Nouveau Casino
5 augusti - Amsterdam, Paradiso
7 augusti - Stockholm, Strand
9 augusti - Köpenhamn, Vega
10 augusti - Hamburg, Knust
11 augusti - Berlin, Lido

Konsertrecension: We are the Storm, Popadelica, Huskvarna 1/5

Det är en tapper skara som trotsat slutet av Timo Räisänens konsert för att se Uppsalabandet We are the Storm, ett av de intressantaste banden i Sverige just nu. Med en otrolig energi ger bandet från första sekund en hysterisk liveshow. De snygga sångmelodierna bäddas in i en fyra gitarrer stor ljudmatta som bidrar till en riktigt "wow-känsla".

We are the Storm agerar med en säkerhet på scen som är få förunnat, speciellt för osignade band. De spelar tight och hårt, vilket är nödvändigt i den form av rockmusik de spelar med många instrumentala partier som annars bara skulle kännas som färdsträckor till sångpartierna. Istället lyfter de instrumentala delarna låtarna och med snygga gitarrstämmor bildas ett drivande och hårt men ändå drömskt sound.

Bandet håller just nu på att skriva material till sin kommande skiva och på Popadelica spelar man uteslutande outgivet material. Bland annat spelar man låten Shoreline, som är en värdig hyllning till Broder Daniels låt med samma namn (alltså ingen cover).

Till den avslutande låten I Woke Up to the Bells, som även var spelningens bästa, hade folk strömmat in och det var nästintill fullt.

Mina förväntningar på We are the Storms spelning var väldigt höga men de lyckades nå upp till dem och även en bra bit över. Det tråkiga var att de endast fick spela i dryga trettio minuter, en längre konsert hade verkligen visat bandets kapacitet och låtmaterial. I framtiden lär vi dock få chansen att höra mer av We are the Storm som bör ses som ett av Sveriges största framtidshopp inom rockmusiken.

Se fler bilder från spelningen här.
Läs en intervju med We are the Storm här.

Belle & Sebastian till Popaganda

Belle & Sebastian kommer till Popaganda i sommar. Ni kunde för flera månader läsa här på Popbrus att ett nytt album var på gång och att bandet skulle besöka Sverige någon gång under 2010 (länk).

Nu är det alltså klart att bandet kommer till Popagandafestivalen som hålls den 27 till 28 augusti vid Eriksdalsbadet i Stockholm.

Konsertrecension: First Aid Kit, Popadelica, Huskvarna 1/5

"And I remember how you told me
all you wanted to do
That dream of Paris in the morning or a
Huskvarna window view"

First Aid Kit består av systrarna Klara och Johanna Söderberg, men denna tidiga eftermiddag hade de även hjälp av tredje person som spelade trummor. Inledningsvis häpnas man av systrarnas otroliga säkerhet när de sjunger stämmor, det verkar som att det är det enda de har gjort under sin uppväxt. Bandet skapar med sina låtar en otroligt god och lugnande stämning i den proppfulla Teaterladan.

Mellansnacket är oväntat roande, man blir översköljd av ironiska uttalanden, bland annat om deras bandnamn som de inte verkar tycka är det mest uppfinningsrika. Jag hade innan uppfattningen att systrarna var något introverta, men så verkar inte alls vara fallet.

Ungefär halvvägs in i konserten berättar Klara att de brukar spela nästa låt utan mikrofoner men att Teaterladan var lite för stor för att alla då skulle höra. Deras far, tillika producent och ljudtekniker, övertalar dem dock att ändå göra ett försök utan mikrofoner. Låten Ghost Town framförs av systrarna stående precis vid scenkanten och publikens tystnad var total. Tystnaden höll i sig till textraden som inledde denna recension och det efterföljande jublet visste inte några gränser. Att Ghost Town var spelningens bästa låt råder det inget tvivel om men ingen låt föll egentligen ur ramen.

Det enda negativa med spelningen var att alla låtar låter ganska lika varandra. Det är egentligen inte så konstigt och ska heller inte vara något minus, men för den som aldrig hört First Aid Kit innan så kan det kännas något monotont. Med tiden är jag dock säker på att bandet kommer utveckla sitt sound (inte minst om de turnerar mycket i USA) och bli ännu bättre.

Tips v. 18

Rasmus:

På onsdag släpps Broken Social Scenes nya platta, Forgiveness Rock Record. Inte nog med att bandet gör fantastisk musik: detta månghövdade band från Kanada har fostrat namn som Feist, Jason Collett och Kevin Drew.

På tisdag blir det punk på Henriksberg i Göteborg med amerikanska Street Dogs.

Befinner man sig i Stockholm eller Malmö så har man chansen att se Basia Bulat live. Karg, men ändå glad folkmusik. På onsdag gästar hon Debaser Medis och på lördag gästar hon Debaser i Malmö.


Jakob:

Helgen den här veckan bjuder på tre riktiga godbitar. Först ut är Bong-Ra på fredag på Klubb Adrenalin i Stockholm.

Lördagen bjuder istället på The Brian Jonestown Massacre på Debaser Slussen i hufvudstaden. En spelning som jag givet skulle besökt om det inte vore för att...

...The Whale Watching Tour kommer till Uppsala Konsert & Kongress samma kväll. Nico Muhly, Ben Frost och Valgeir Sigurðsson bjuder på postklassiskt ståhej.


Anton:

P3 Live bjuder på en trevlig inledning av veckan när man på måndag sänder en spelning med bob hund och på tisdag en med Taken by Trees.

På fredag släpps cd-boxen The Story Of An Artist med Daniel Johnston innehållande sex skivor. Vad den mer exakt innehåller vet jag dock inte.

Sommaren kommer allt närmre och med den en massa festivaler. Håll er uppdaterade på Popbrus.se om de senaste festivalnyheterna!

Konsertrecension: Salem Al Fakir, Popadelica, Huskvarna 1/5

Jag såg Salem Al Fakir första gången på Siestafestivalen 2007. Då hade han precis släppt sitt debutalbum This Is Who I Am och gjort sig ett namn som "den musikaliska killen som spelar alla instrument själv". På Siesta fick han dock hjälp av ett kompband men det var aldrig någon tvekan om att det var Salems solokonsert. Jag kommer ihåg att min besvikelse efter spelningen var ganska påtaglig då jag, hur mycket jag än försökte, inte tyckte att låtarna nådde ut till mig.

Tre år senare har mycket hänt, han har släppts ytterligare två album och därmed samlat på sig ett gediget låtmaterial, han har deltagit i melodifestivalen och blivit än mer folkkär, och han har tryckt in sitt krulliga hår i en röd mössa. Av dessa tre händelser så är det främst en som gör att jag uppskattar hans musik otroligt mycket mer nu än för tre år sedan, nämligen det bredare låtmaterialet. På Popadelica bjuder han på härlig blandning av nya låtar och gamla radio-hitar. Han visar även sin otroliga musikalitet på ett bättre sätt nu. Man häpnas mer av hans fingerfärdiga pianospel än man stör sig på att han ska visa hur mycket han kan.

Salem är fortfarande en soloartist, trots att han har samma kompband nu som då så verkar inte någon bandkänsla infunnit sig. Salem är glad och lycklig, han hoppar och skuttar och ler så att kindbenen nästan hoppar ur led. Han är så glad och skuttig så att kompbandet nästan ser ointresserat och uttråkat ut. Det är såklart synd men så är nog fallet för många soloartister, att bandet endast är där för att kompa artisten och inte för att spela för en publik.

Spelningens höjdpunkt var när Salem ensam på scen framför vackra Brooklyn Sun. Andra låtar som utmärker sig mer än andra var rockiga Roxy och soliga Good Song.

Jag kan förstå att publiken älskar Salem, han sprudlar av energi, han spelar trallvänliga låtar och han har en röd mössa på sig. Salem i sin tur vet att publiken älskar honom och blir av det ännu gladare och skuttigare. Jag måste villigt erkänna att jag trivs på konserten och någonstans mitt i spelningen, när Salem spelar ett brutalt pianosolo, blåser min treåriga besvikelse bort. Jag kommer nog aldrig bli någon Salem-fantast men jag tycker att han är värd all framgång, han är trots allt en riktigt duktig musiker och artist.