Intervju med Maja Mångård från Money Can't Buy Music

“Though I'm leaving when the light comes,
I still love you,
More than you'll know,
And maybe the snow,
Will keep the memory for us,
And no matter what comes next there is only you and me,
And the star upon your teeth.”

Vad låten handlar om och vem låten handlar om låter vi vara osagt. Men den har en eggande titel; ”Welcome to Växjö”.

Det är den 12 april. Året är 2003. Gordon McIntyre står på scenen på Lokal Bar i Växjö med sitt band Ballboy. Det är i denna veva låten skrivs. Men denna kväll händer fler viktiga saker än så. I toalettkön kommer ett möte senare under kvällen att ske. Ett möte som leder till att en Växjö-ikon föds…

Maja Mångård är tillbaka i Växjö över påsken för att hälsa på sin familj som ibland kommer tillbaka till staden på helgerna. Det var här hon växte upp. Trots detta blir besöken i staden av alltmer sällan; föräldrarna bor i Stockholm och hon själv i Kalmar. Men det fanns alltså en tid då hon bodde i staden. Då jobbade hon som lärare. Men det var tufft att vara lärare på mellanstadiet. Och alltför stor del av arbetet bestod av sådant som inte var undervisning. Samtidigt kände hon inte kallet som många lärare gör. Så Maja sadlade om till design och började jobba på Ikea via en praktikplats hos dem i Glasgow. Därefter jobbade hon för företaget i London och i Ballboys hemstad Edinburgh. Nu inreder hon visningsrummen på Ikeas varuhus i Kalmar.
– Jag har länge varit intresserad av företaget och så är man allt lite stolt att det kommer härifrån. Faktum är att Gordon är galen i Ikea.

Men det var alltså när Maja Mångård befann sig i sin gamla hemstad Växjö som ett väldigt viktigt möte skedde. Ett möte som gjorde Maja Mångård till en ikon bland Ballboy-fans i Småland. Det var i en toalettkö för nästan exakt sju år sedan som historien om skivan The Universe For Beginners påbörjades. För då både Gordon McIntyre och Maja Mångård var lärare började de att prata med varandra.
– Jag tror att det är så skottar är. Gordon är det i alla fall. Han pratar med alla.
Gordon berättade att han var sugen på att spela i Stockholm. Den stad som Maja turligt nog just då bodde i.
Den våren spelade Maja en del med Ballboy i Sverige. Eller kanske snarare med Gordon. För den våren var Ballboy nästan detsamma som Gordon McIntyre. Bland annat spelade de på festivalen Spring In Paris i Stockholm, där även nykomlingarna José Gonzales och Jens Lekman uppträdde.

När Maja sedan flyttade till Edinburgh bildade de två bandet Money Can’t Buy Music.
– Gordon var just då väldigt intresserad av elektronisk musik, och satt hemma och pillade med GarageBand på datorn.
Skivan var en lång process. Först spelades en singel om Johannes Kepler in; ”We Will All Asphyxiate”. Sedan tog det tre år innan albumet kom ut. Mycket på grund av Gordons späckade schema med Ballboy och soloutflykter på teatern. Innan den väl släpptes putsade han dessutom till resultatet.
Skivan spelades in i Gordons sovrum.
– Det ska höras i musiken, den ska kännas hemsnickrad och personlig.

Bakom The Universe For Beginners står framförallt Gordon. Det är han som står bakom text och musik. Om man ska göra det enkelt för sig. Men bakom texterna ligger filosofiska diskussioner de två bandmedlemmarna emellan.
– Jag läste en del filosofi då. Det var så Johannes Kepler kom in i texten på skivan.

”When Johannes Kepler was staring at the planets
and looking at the ellipses and the arcs that they made in the sky
he thought about a lot of things.

About the way that they moved and the way that they interacted with the world
But he thought about something else too.

He thought about music.”

Dessutom bidrog Maja med fiolslingor som hon själv komponerade.
– Och jag sjunger ju på skivan också. Hellre än bra.
Det var även hon som kom på bandnamnet Money Can’t Buy Music.
– Det är roligare när musiken inte handlar om pengar. Samtidigt som det är lite av baksidan med det som kallas skivdöden, att det inte längre går att leva på sin musik. Å andra sidan är den fantastiskt med den tillgång till ny musik vi har fått de senaste åren.

När skivan släpptes recenserades den i de flesta brittiska tidningar och bandet spelades även på Radio One. Men skivan uppmärksammades även i Sverige av en recensent; Andres Lokko. Lokko hyllade bandet och jämförde dem med Arab Strap.
– Det var skitkul att han gillade det, fast det är ju alltid tråkigt att jämföras med andra.
Money Can’t Buy Music har totalt haft tre spelningar. Samtliga i Storbritannien.
– Gordon är van att ha ett helt band bakom sig när han spelar, därför tycker han att det är tråkigt att stå på scenen med samplingar i bakgruden.
Ovan citerade låt om Kepler har även använts vid ett brittiskt universitet, vid undervisningen om just Kepler.
– Gordon fick reda på det i ett mail, där han som använde låten frågade om det var okej. Jag minns tyvärr inte vilket universitet det var dock.

Kommer det någon uppföljare till The Universe For Beginners?

– Gordon har inte mycket tid just nu, men om han får tid till en uppföljare så kommer jag inte att säga nej. Jag önskar att jag kunde säga att jag har något annat projekt på gång, men det har jag inte tyvärr. Jag har inte hunnit upptäcka Kalmars musikliv riktigt än. Fast det är inte som i Växjö heller, historiskt har det kommit fler popband från Växjö.

Vad lyssnar du på för musik?

– Jag lyssnar mycket på klassiskt och mycket på skotsk pop. Det kommer otroligt mycket bra musik därifrån. På sistone har det blivit en del Magnetic Fields också. Men bara deras äldre grejer. Jag har fortfarande inte hört deras senaste. Men just nu lyssnar jag nog mest på Kite. De är ju halvt härifrån staden.

Har du mycket koll på musikscenen här i Växjö?

– Jag fascineras av The Ark. Inte för att jag gillar deras musik – även om deras tidiga låtar var riktigt bra – utan för att de testat så mycket. Som Melodifestivalen, det gör dem intressanta. Men som sagt är jag ambivalent till deras musik.
Vi spelade en gång på samma festival som Esther. Jag gillade dem, de hade väldigt mycket energi på scenen. Finns de fortfarande?

Ja.

Och så gillar jag Surrounded också. Det är elektroniskt och rockigt. Jag rekommenderar dem verkligen!


Om ni – likt oss på Popbrus – inte kan få nog av Maja, titta in här igen på fredag, då hon tipsar om fem låtar som hon associerar med våren.

Jakobs Musikhörna v. 14: Nedry - Condors

Årets bästa skiva? Nja, jag har mina tvivel, men den kommer utan svårigheter kvala in på min topp tio, det kan jag säga redan nu. För det är något speciellt med Nedry, hur de blandar stilar hej vilt, dubstep och triphop är de genrer som dyker upp i mitt huvud mest frekvent. Att deras sångerska stundtals låter som Björk gör inte direkt saken sämre.

Rent ljudmässigt så är det mycket synthar, wobblande basar och loopade rytmsekvenser, men även gitarren tar ganska mycket plats. Den smälter in i den i övrigt nästan uteslutande elektroniska ljudbilden, ibland finns den där utan att man ens tänker på det.

Överlag så är skivan genomarbetad, inte bara sett till ljudet. För trots att går i samma stuk och ofta i ungefär samma tempo så tröttnar man inte, det finns något väldigt vackert i musiken. Vill man göra det lätt för sig så skulle man kunna kalla det dubstep för en poppublik, men det vore att förenkla det hela.

Nedry – Condors

Veckans Tips v. 14

Rasmus:

På fredag är det dags för Club Killers på Strand igen. Är ni sugna på svängig baktakt så vet ni vart ni ska gå.

Zooey Deschanel och M Wards nya är här på onsdag. Finurligt betitlad Volume 2. Bandet heter givetvis She & Him och vare sig ni njuter av hennes vackra stämma eller hans fina gitarrspel så är den här given.

Han är långtifrån lika bra som sin far, men Jakob Dylans country bör ändå ges en chans. På onsdag släpps hans nya album Women and Country. Som sagt, ge den en chans.


Jakob:

Det finns egentligen bara en sak att tipsa om den här veckan, och det är att alla som befinner sig i närheten av Köpenhamn tar sig dit på lördag, för att avnjuta Daniel Johnston i egen hög person, backad av bandet Beam. Kommer bli en magisk afton.

Samma kväll så kan de som befinner sig i Stockholm ta sig till Hornstull Strand och avnjuta Efterklang.

Om ni inte har råd, tid eller möjlighet att ta er till Köpenhamn så kan ni alltid trösta er med filmen The Devil and Daniel Johnston.


Anton:

På onsdag släpper She & Him sitt andra studioalbum Volume 2, läs mer om bandet här

Jönköpingsbandet The Mary Onettes åker om två veckor på en USA-turné. I Sverige hyllas de imorgon med att P3 Live sänder en spelning med bandet, 20.30 som vanligt.

Nikola Sarcevic och Fattiglapparna kommer på lördag till Göteborg och ger en spelning på Stadsteatern.

Låtlista v. 13 - Bäst just nu II

Veckans låtlista på Spotify

Rasmus:

Bob Dylan – Series of Dreams
Dylan är väl i stort sett det enda jag lyssnat på på sistone…

Charlotte Gainsbourg & Calexico – Just Like A Woman
…så därför tipsar jag även om en lysande Dylan-cover.

Ballboy – We Are Past Our Dancing Days
Återigen lyckas Gordon besjunga vardagens dekadans.

Allo Darlin’ – The Polaroid Song
Sitter som på nålar och bara väntar på att debutalbumet, som ska släppas någon gång under våren.

The Magnetic Fields – From A Sinking Boat
Jag kan inte hjälpa det, men varje gång den här karln sjunger om sömnlöshet faller jag pladask och än en gång tvingas jag tipsa om det här bandet.

Jakob:

Freddie Wadling - Jennifer, Ditt Hår Brinner
"När Freddie tolkar krautrock så lyssnar man" - Gammalt rockordspråk.

Faust - Jennifer
Även orginalet är mycket vackert.

Gorillaz - Plastic Beach
Har inte gett nya albumet tillräckligt med tid än, men en låt med Mick Jones och Paul Simonon kan ju inte slå fel.

Brian Eno & David Byrne - Regiment
Jag lyssnade nyligen på en föreläsning om populärmusik, bland musikexemplen så utmärkte sig två låtar, den här...

Tricky - Ponderosa
...och den här.

Anton:

Mumford & Sons – The Cave
Bandet är väldigt stora I England och deras spelning på Debaser Slussen i Stockholm har sedan länge sålt slut. En bokning av Mumford & Sons till Way Out West hade suttit fint!

Bruce Springsteen – The E Street Shuffle
Innan Bruce blev gubbe gjorde han lite häftigare musik.

The Kissaway Trail – SDP
Dansk rock när den är som bäst.

Beach House – Silver Soul
Hypade som bara attan, och det är bra.

Dave Rawlings Machine – Method Acting / Cortez The Killer
Tre storheter I samma låt när Rawlings tolkar Conor Oberst och Neil Young.

Veckans Skiva v. 13: Standard Fare - Noyelle Beat

Jag och Popbrus-Rasmus åkte för ungefär en månad sedan till London för att gå på London Popfest, en festival vars line-up till största delen bestod av små brittiska indieband. Anledningen att vi åkte dit var skotska Ballboy som sedan gymnasietiden varit en favorit med låtar som Welcome to Vaxjo och Kiss me, Hold me and Eat me. Efter festivalen for dock inte tankarna i första hand tillbaka till Gordon McIntyres (sångare i Ballboy) underbara texter och trallvänliga melodier, utan istället till alla de guldkorn av indieband man hade fått upp ögonen för under kvällen, och speciellt till guldklimpen Standard Fare.

Standard Fare från Sheffield är en trio som skapar låtar enligt indiepopens handbok. Med starka melodier och fantasifulla arrangemang kommer de långt men det som skiljer Standard Fare från mängden är sångerskan och basisten Emma Kupas röst som höjer låtarna till skyarna. Bandets debutalbum Noyelle Beat släpptes i måndags (29 mars) på det lilla brittiska bolaget Melodic och innehåller tretton låtar.

Noyelle Beat rivstartar med de tre låtarna Love Doesn't Just Stop, Nuit Avec Une Amie och Philadelphia som alla hör till skivans absolut bästa. Till en början hade jag svårt för de lite lugnare låtarna som jag tyckte mest var i vägen för de mer dansanta. Men efter flertalet lyssningar så har de lugnare låtarna sjunkit in och jag har insett att de ger skivan ett djup som skulle saknas utan dem.

En sak som är skönt att höra med Noyelle Beat är att man inte har dränkt ljudbilden med en massa instrument utan man har nöjt sig med sång, gitarr, bas och trummor. Trummorna har väldigt mycket rumsklang som bidrar till att man får en härlig livekänsla på låtarna.

Jag har tidigare nämnt Emma Kupa som sångerska men även gitarristen Danny How sjunger på vissa låtar. Hans röst påminner starkt om Lars Lindquist i svenska Billie The Vision And The Dancers och i duetten Nuit Avec Une Amie (A Night With A Friend på franska) bildas en perfekt fusion mellan Kupa och How. Den ovan nämnda låten är även skivans bästa tillsammans med Dancing.

Lyssna på skivan här (från Bandcamp):

Festivaluppdatering

Emmaboda har, sen sist vi skrev om festivalen, tillkännagjort två artister. Först ut var Sverigepremiären för Friendly Fires som släpptes förra veckan. Idag släpte dem första akten i temat Framtid, vilket antagligen betyder att det de kommande veckorna kommer tillkännages artister som är på uppgång. Den här veckan var det French Horn Rebellion.

Jag tänkte även passa på att belysa två mindre festivaler som vi hittills inte skrivit något om här på Popburs. Den ena är Skånska Ctrl Alt Dance som fokuserar chip, bitpop, electro och närliggande stilar. Många av artisterna är ganska trista, men det finns guldkorn, framförallt bland chipnamnen, där GOTO80, Nordloef, Wiklund och skotska An Cat Max väger tyngst i min bok. 047 återförenas även för en spelning här, vilket antagligen kan locka många att betala det modesta biljettpriset, nämligen 300 kronor.

Den andra festivalen är kanske Ctrl Alt Dance motsats, nämligen Småländksa Muskelrock. Samma gäng som låg bakom den Sverigeexklusiva bokningen av Electric Wizard till Växjö i höstas, har nu bokat samma band till en festival några mil utanför nämnda stad. Utöver denna fantastiska bokning så är bland andra Birdflesh, Angel Witch och Kongh bokade till den gamla folkparken. Väl värt 590 spänn.

Festivalrykte?

Det har spekulerats här och var på den världsvida webben om att Animal Collective-medlemen Noah Lennox, kankse mer känd som Panda Bear, kommer göra ett besök på Way Out West i Augusti. Nu är detta bekräftat på Panda Bears myspace så med största sannolikhet så kommer vi i dagarna se ett mycket trevligt artistsläpp till den Göteborgska festivalen. Helt plötsligt så började den där västkuststaden verka ganska lockande i mitten av Augusti.

Jakobs Musikhörna v. 12:Ufomammut - Snailking

För sista veckan på ett tag så äter plugget upp min tid, därför blir det en sista kort musikhörna, nästa vecka kommer jag med största sannolikhet skriva något längre.

Och vad passar bättre än slö, tung jävla metal när man kämpar sig igenom de här sista dagarna av konstant läsande om populärmusikforskning? Ganska mycket antagligen, men hur som helst så är det här en riktigt bra skiva.

Ufomammut – Snailking

Tips v. 13

Rasmus:

På tisdag blir det välljudande missljud i Göteborg. Times New Viking spelar på Pustervik.

För som befinner er i närheten av Köpenhamn på lördag rekommenderar jag att ni beger er till Lille Vega för att se Nervous Nellie och Shout Out Louds.

I helgen är det påsk. Varför inte kombinera det med Patti Smiths skiva Easter?


Jakob:

På Torsdag så kan alla poppare gå och kika på Owen Pallett, kanske mer känd som Final Fantasy, på Debaser Slussen i Stockholm.

På Fredag kan de isället titta på Crystal Antlers på Debaser Medis.

På Söndag kan alla intresserade se gamla Trashmen på Debaser Slussen. Är det ett tight surfband eller avdankade gubbar som kommer? Vem vet?


Anton:

På torsdag sänder P3 Live en konsert med Asha Ali. 20.30 är tiden som vanligt.

Imorgon måndag släpper Dum Dum Girls albumet I Will Be. Bandet turnerar just nu som förband till Girls och i sommar kommer de till Arvikafestivalen. Hur låter de då? Ungefär som Girls, fast de blandar ännu fler genrer, och så är det en tjej som sjunger.

First Aid Kit är på snabbvisit tillbaka i Norden. Igår spelade de på Mejeriet i Lund, på onsdag kommer de till Pusterviksbaren i Göteborg och på torsdag spelar de på Södra Teatern i Stockholm.

Låtlista v. 12 - sångerskor

Veckans låtlista på Spotify.

Rasmus:

Allo Darlin’ – Will You Please Spend New Year’s Eve With Me?
Alla Darlin’ är fantastiska, och så sjunger de lite om filmen Harold and Maude här också.

Essex Green – The Late Great Cassiopia
Bara lyssna på hur det svänger och dansa sen in våren.

Saturday Looks Good To Me – Until The World Stops Spinning
Betty Marie Barnes är nog min favoritsångerska, alla kategorier.

Säkert! – Det var tre månader sedan idag
Allt Annika Norlin spottar ur sig är bra.

She and Him – Please Please Please Let Me Get What I Want
När den här Smiths-klassikern hamnar i munnen på Zooey Deschanel blir det riktigt bra.


Jakob:

Patti Smith Group – Land:
Väldigt förbisedd kvinna av den yngre generationen, ta chansen att se henne på Peace & Love om ni ska dit!

Björk – Wanderlust
Kanske DEN bästa rösten någonsin.

PJ Harvey – Dress
Inte nog med att hon är Nick Caves ex, hon gör sjukt bra musik också.

Sister Nancy – Bam Bam
Att som kvinna slå sig fram i Jamaicas dancehallscen är värt en plats på listan.

Wing – Lucy In The Sky With Diamonds
Fruktansvärt underskattad röst.


Anton:

Regina Spektor – Somedays
En av de bästa låtarna Spektor gjort.

Anna Ternheim – You Mean Nothing To Me Anymore
En låt som borde ha fått vara med på Ternheims andra skiva Seperation Road, den hamnade istället på en bonusskiva.

First Aid Kit – In The Morning
Stämsång när den är som bäst.

Priscilla Ahn – A Good Day (Morning Song)
Enkelt och väldigt snyggt.

Hellsongs – We’re Not Gonna Take It
Genialisk tolkning av Twsited Sisters 80-talsdänga.

Konsertrecension: The Magnetic Fields, Filadelfiakyrkan, Stockholm 24/3

– Ha en bra dag.
– Du med.
– Det ska jag, solen skiner här i Stockholm.
– Det gör den här i Göteborg också.
– Fast inte över Stockholm, det går du tyvärr miste om.

Personen som befinner sig i Stockholm är ingen mindre än Stephin Merritt, sångare i The Magnetic Fields och notorisk surgubbe. Men uppenbarligen finns det en sympatisk herre där inne någonstans. Det märks även i hans texter. Och ibland skiner det även igenom i hans mellansnack. Ett mellansnack som ofta lyfter bandets spelningar ett extra snäpp. Så även ikväll, när solen har slutat att skina över Stockholm. Det är interna samtal med bandmedlemmar och märkliga beskrivningar av låtarna de spelar. Eller så ber han bara de i publiken som vill höra ”The Book Of Love” att dra åt helvete.

Konserten börjar med senaste skivans första låt – ”You Must Be Out Of Your Mind” – och slutar ordinarie set med sista låten från samma skiva; ”From A Sinking Boat”. Ett fint grepp och även skivans överlägset bästa låtar. För faktum är att resten av Realism håller en relativt låg kvalitet. Ändå spelar de, föga förvånande, nio av skivans totalt tretton spår. Detta sänker spelningen. Man kunde hoppats att det var nog där. Men när de plockar fram gamla låtar ur katalogen väljer de en hel del svagare spår (som ”Xylophone Track” och ”Suddenly There Is A Tidal Wave”). Dessutom klär de många av spåren i konstiga, ihåliga och ostämda arrangemang (som i ”Fear of Trains” och ”I’m Tounge Tied”). Något som kan härstamma från att senaste skivan är ment att dra åt folk-pophållet. Därför förses många av låtarna med bakgrundsstämmor. Något som fungerar när det är Shirley Simms som står för solosången. Men hennes lite udda röst (eller till och med påfrestande kanske vissa skulle säga) skär rakt in i öronen när hon körar. Just Simms blir det lite väl mycket av under kvällen. Vilket innebär att Stephin själv får stå tillbaka, Stephin vars stämma är så fantastisk.

Som extranummer får vi ”100 000 Fire Flies”, som i afton är rysligt bra och ”Papa Was a Rodeo”, som har fått mig att rysa sen första gången jag hörde den, och som givetvis har samma effekt på mig ikväll. De hade inte kunnat sluta bättre (om man bortser från att gitarristen John Woo bjuder på ett knippe orena toner).
Så vad klagar jag för? Bandet bjuder på riktigt fina versioner av (förutom ovan nämnda låtar) “All The Umbrellas In London”, “The Luckiest Guy On The Lower East Side”, “Acoustic Guitar”, “Long Vermont Roads”, “The One You Really Love” och “I Don’t Want To Get Over You”. Ett band som levererar den skörden kan vara nöjda. Men nu handlar det om The Magnetic Fields, och de kan bättre än så här.

Månadens skiva v. 12; Grandaddy - Under the Western Freeway

Spotify-länk HÄR!

Rasmus:

”Hello, good morning sir”

De få pölar av snö som återstår dallrar i värmen. Smältvatten bildar forsar längs med stadens gator och trottoarer. Fåglarna kvittrar och solen tinar frusna själar, där en äldre herre går och visslar på melodin till ”A.M. 180”. Det finns ett framåtsträvande och ett bakåtsträvande inombords.
En del av en ser sommaren vid horisonten, beger sig till Klippans Konstcafé i Göteborg och gottar sig i solen med årets första utomhusöl. Vaknar nästa morgon med en sån där förkylning som pekar på att våren verkligen är här för att stanna.
En annan del längtar bakåt. Men inte till vintern. Gud nej. Tillbaka till ursprunget. Ut på landet. Att få traska runt i naturen och se hur den ger sig fan på att åter blomstra.
Och kanske slår man ihop de båda. I sävligt tempo sätter man sig på en altan ute på landet och dricker öl. Njuter av naturen. Och kanske klinkar man på en gitarr. Kanske sjunger man med i ”Collective Dreamwish of Upperclass Elegance”:

“Here I sit and play guitar
And drink beer out in the country
Having narrowly escaped my trip
Into town and now it's Sunday
Here I sit and play guitar
And count stars out in the country
Having narrowly escaped my trip
Into town ... and there's no one around”

Våren är alltså här. Långsamhet blandas upp med energin från solen. Skulle någon be mig att sammanfatta fenomenet skulle jag säga åt dem att lyssna på Grandaddy i allmänhet och Under The Western Freeway i synnerhet.

Anton:

När jag var yngre så trodde jag att Grandaddy var en hiphop-grupp och av ren princip så vägrade jag att ge dem chansen. Åren gick och med dem kom insikten att hiphop kan vara bra, samt att Grandaddy är ett utomordentligt rockband.

Under The Western Freeway är en bra skiva, men den har vissa dåliga sidor. En är att flera av låtarna är lite för långdragna och vägrar att ta slut, en annan är att låtarna till för stor del är instrumentala (de två hör nog ihop). Visst, arrangemangen är snygga och häftiga men de är lite för enformiga. När Jason Lytle sjunger så höjs låtarna oerhört mycket och en snudd på fantastisk lo-fi-rock bildas.

Bästa låtarna på skivan är ”A.M. 180”, ”Everything Beautiful is Far Away” och ”Summer Here Kids”.