Bright Eyes släpper nytt album

Idag publicerade skivbolaget Saddle Creek Records den fantastiska nyheten att Bright Eyes kommer släppa nytt album den 15 februari nästa år - samma dag som frontfiguren Conor Oberst fyller 31 år. Albumet kommer heta The People's Key och kommer innehålla 10 låtar.

Saddle Creek utlovar konstfulla arrangemang och trollbindande låtar signerade Oberst. Skivan är inspelad i bandets egen studio i Omaha och som vanligt producerar multiinstrumentalisten Mike Mogis.

Låtlista för The People's Key:
1 Firewall
2 Shell Games
3 Jejune Stars
4 Approximate Sunlight
5 Haile Selassie
6 A Machine Spiritual (In The People’s Key)
7 Triple Spiral
8 Beginner’s Mind
9 Ladder Song
10 One For You, One For Me

I augusti i år släppte Bright Eyes låten Coyote Song som en del av The Sound Strike - en bojkott av delstaten Arizona och deras inhumana behandling av invandrare.

Jakobs Musikhörna v. 48: Daniel Johnston - 1990

Jag såg i helgen om The Devil & Daniel Johnston, en fantastisk dokumentär om en av indievärldens mest framstående låtskrivare. Han har tolkats av en mängd kändare musiker, däribland Tom Waits, Mercury Rev, Sparklehorse och The Flaming Lips. En scen i filmen berör mig extremt mycket, en scen då han gör en mindre spelning i New York där delar av stadens alternativa musikscen utgör publiken. En av låtarna som visas från den spelningen är fantastiska Funeral Home och ljudupptagningen finns även med på skivan 1990. Spelningen skedde under en av hans mest psykotiska perioder då han ansåg att alla hans motgångar är skapade av Satan.

Just fruktan för djävulen och kärleken till gud är ett genomgående tema för skivan. De flesta låtar handlar på något vis om hans tro, något som avverkats både före och efter den här plattan, men inte i samma utsträckning. Han plågas av tankar om att hans berömmelse är satans verk, men samtidigt så vill han inget hellre än bli känd, men inte på Hin Håles villkor. I Lord, Give Me Hope ber han gud om hjälp att välja rätt väg.

Let me see the light
And to understand
Lord, show me the way
Please tell me what to do

Daniel tvivlar på sin egen styrka vilket speglas både i texterna och musiken på plattan. Han vill så väl men vet inte riktigt om han orkar. Han rör sig mellan rena ackord och dissonans, oljud och psalm. Han är en kluven person som som söker efter råd och tröst, han är plågad och trött. Samtidigt hyser han en beundransvärd tilltro till gud om att han till sist kommer leda honom rätt.

Det märks att han nått botten och för att bearbeta det hela skriver han några av sina bästa låtar någonsin. Devil Town, Lord, Give Me Hope, Tears Stupid Tears och True Love Will Find You In The End tillhör bland det främsta Daniel skrivit. Men vartenda spår på skivan är viktigt, för de bygger upp en bild av honom som må vara oroväckande men ändå visar på att han är en fantastisk låtmakare och fantastisk textförfattare.

Avslutande Softly And Tenderly är passande nog en psalm, sjungen av en församling. Som ett bevis på att Jesus till sist besegrar de demoner som plågar både Daniel själv och alla vi andra.

Come home, come home;
ye who are weary come home;
earnestly, tenderly, Jesus is calling,
calling, O sinner, come home

Lyssna på 1990 på Spotify!

Veckans tips v. 48

Rasmus:

Det är en bra konsertvecka i Stockholm. Mycket är redan slutsålt, men här är tre godbitar som inte är det:

På onsdag är det Världs Aids-dagen. Då kan man beskåda Emil Jensen när han spelar på Kulturhuset.

På fredag lirar Jamaica på Strand. Dansmusik på franskt vis.

Samma dag spelar Drive-by Truckers på Debaser Medis, för alla er som ännu inte tröttnat på alt-folk, alt-country, amerikaner i skägg...


Jakob:

På tisdag gästar amerikanska Autolux Debaser Slussen med sin shoegazedoftande rockmusik.

Torsdagen däremot bjuder på Sveriges kanske bästa aktiva vissångare, Stefan Sundström, på en trevlig stund på Debaser Medis.

Även lördagen bjuder på spelning i shoegazeanda, då The Radio. Dept lirar på Strand. De är kanske inte ett hejdundrande liveband, men ett band man bör ha sett åtminstone en gång.

Anton:

Nästa vecka gör Säkert en miniturné i Sverige, på torsdag spelar de på Mejeriet i Lund och på lördag på Kägelbanan i Stockholm.

Det klassiska britpopbandet Suede spelar på Cirkus i Stockholm på onsdag.

På torsdag sänder P3 Live Soundtrack Of Our Lives spelning från Way Out West då de fick hjälp spelade med Göteborgs Symfoniker. Kl 20.30.

Veckans Låtlista v. 47 - Yrken

Veckans låtlista på Spotify.

Rasmus:

The Divine Comedy - The Complete Banker
En låt om giriga bankmän.

The Decemberists - Eli, The Barrow Boy
Någon måste ta hand om skottkärrorna också.

Rufus Wainwright - The Art Teacher
"He asked us what our favorite work of art was, But never could I tell it was him"

Morrissey - Hairdresser on Fire
En av hans finaste låtar - en av tidernas finaste inledningar på en låt.

Rob Clarkson - Architecture
Underskattad poppoet från Australien.


Jakob:

Tom Waits - Ice Cream Man
Inte helt övertygad om att han verkligen syftar på att han kränger glassar.

Curtis Mayfield - Pusherman
Kanske inte ett helt legitimt yrke, men en fruktansvärt bra låt.

The Clash - Career Opportunities
"Do you wanna make tea at the BBC / Do you wanna be, do you really wanna be a cop?"

Patti Smith Group - Piss Factory
Fler som knegar på fabriker borde bearbeta det med musik och poesi.

Torsson - Den Italienska Dansläraren
Låter varken speciellt italiensk eller som något man lär sig dansa till, men Torsson är alltid Torsson!


Anton:

bob hund - En som stretar emot
"När flickor gör på flickors vis / Skall du bli skådis eller servitris?"

I´m From Barcelona - The Painter
En av av Sveriges största popgrupper, antalsmässigt alltså.

Bobby Darin - If I Were A Carpenter
Versioner av låten har gjorts av bland andra Johnny Cash och Cornelis Vreeswijk.

Belle & Sebastian - Dear Catastrophe Waitress
Från bandets i särklass bästa skiva.

The White Stripes - Hello Operator
"...can you give me number nine?"

Veckans skiva v. 47: Darren Hayman & The Secondary Modern - Essex Arms

Ibland kan det vara svårt att sätta fingret på varför man gillar vissa artister. Varför sitter jag och lyssnar på Hefners (Darren Haymans band) låt "China Crisis" på repeat? Varför fastnar jag så för hans låt "The English Head"? Och varför går skivan Essex Arms varm i skivspelaren? För Darrens låtar är ganska rak pop. Ganska vanlig instrumentering på låtarna. Men jag antar att det är de små finesserna som gör det. Som Darrens något gnälliga brittiska sång. De släpande melodierna som minner om snö som faller i oktober. Eller det faktum att på skivan är det två textrader som återkommer i flera av låtarna, och när de väl gör de så sjungs de ett antal gånger:

"The winter makes you want me more"

samt

"You said you'd yake care of me when the time is right

Time is now"

Att Essex Arms är en del i en planerad triologi om Darrens trakter i England tilltalar dessutom anglofilen i mig.

Men första tanken som som slår mig är dock: varför gillar jag dessa enkla sånger om kärlek så mycket som jag gör, när det finns så många andra enkla sånger om kärlek som jag inte alls gillar?

Darren Hayman är helt enkelt en skicklig skivmakare. Han slår an flera strängar samtidigt som berör mig. Och tillsammans bildar de väldigt fina ackord.

Lyssna på Essex Arms på Spotify

Skivrecension: Marching Band - Pop Cycle

Marching band består av duon Erik Sundbring och Jacob Lind från Linköping. Bandet släppte sitt debutalbum Spark Large för två år sedan och har sedan dess gjort sig ett namn i USA, främst genom att deras musik har spelats i filmer och TV-serier som till exempel Zombieland, How I Met Your Mother och Scrubs. I Sverige har de dock inte gjort så mycket väsen av sig och kanske var det just därför som man valde att spela in sitt andra album i Stockholm tillsammans med producenten Jari Haapalainen. Pop Cycle spelades in i en källarlokal under de mörkaste vintermånaderna, enligt pressmeddelandet så är det därför som skivan låter något mer melankolisk än föregångaren.

Pop Cycle är en genomarbetad skiva med väldigt varierade arrangemang och det är intressant att lyssna på. De första gångerna jag lyssnade på skivan hittade jag hela tiden nya saker att fästa hörseln på, mycket handlar om olika gitarrer som får det mesta utrymmet i ljudbilden. Tyvärr så försvinner sången in i gitarrmattorna vilket gör att texterna är väldigt svåra att urskilja. Sången blir även ganska anonym och lyckas inte frambringa några speciella känslor hos mig som lyssnare. Kanske är det ett taktiskt drag för att framhäva musiken som också är skivans starka sida.

Ljudbilden känns som en kompakt enhet och inga ljud hoppar ur den. Det känns som att nästan alla låtar skulle funka perfekt som soundtrack till nästan vilken amerikansk TV-serie som helst, rent produktionsmässigt. Musikaliskt sett är skivan värd flera ordentliga genomlyssningar.

Ett plus i kanten är det roande texthäftet som medföljer skivan där ackord och gitarrtablaturer är utskrivna, så för alla er som vill lära er spela gitarr eller piano så är detta ett gyllene tillfälle.

Lyssna på Pop Cycle på Spotify!

Jakobs Musikhörna v. 47: Pantha du Prince - Black Noise

Jag ska inte påstå att jag är speciellt bevandrad inom minimal techno, långtifrån. Men det är den här plattan som fått mig att intressera mig för genren alls. Med väldigt små medel så skapar Hendrik Weber stämningsfull och lugn klubbmusik, utan att för den skull tappa något av den dansanta sidan. Raka beats blandas med djup bas och diverse samplade klockor och dylikt och skapar något som för mitt otränade öra känns som dansant ambient.

Skivan gästas av Noah Lennox a.k.a. Panda Bear, på ett av de svagaste spåren, Stick To My Side. Även om Noahs sång är både vacker och passande så är själva inslaget av sång något av en stämningssänkare, om än inte dåligt så inte heller fantastiskt. Även Tyler Pope från !!! och LCD Soundsystem gästar, som basist på The Splendour, ett betydligt starkare spår än Stick To My Side.

På det stora hela är dock skivan en väldigt lättillgänglig ingång i genren och borde kunna introducera många fler för den typ av musik som i Sverige kanske främst domineras av Andreas Tilliander. Det här, mina vänner, är dock ljusår bättre än något Tilliander släppt.

Lyssna på Black Noise på Spotify!

Veckans tips v. 47

Rasmus:

På onsdag släpps sista delen i Robyns Body Talk-triologi. Frågan är ifall den blir lika intressant som ettan eller intetsägande som tvåan. Samtidigt släpps en samlingsskiva med de flesta av låtarna från triologin. Saknas gör dock bästa låten: "Cry When You Get Older".

På lördag spelar The Concretes på Strand i Stockholm. Dans utlovas.

Samtidigt spelar Eldkvarn på Katalin i Uppsala. Plura är och förblir en av landets skönaste rockgubbar. Oavsett hur mycket kokain han stoppar i sig.


Jakob:

På onsdag bjuds det på avskalad pianomusik när Hauschka och Musette gästar Södra Teatern i Stockholm.

Fredagen bjuder istället på punk när Skitsystem och Valjakkala spelar på Sugar Bar, även detta i Stockholm.

Men veckans stora händelse inträffar först på söndag då Black Dice och Growing bjuder på skruvad elektronik på Debaser Slussen i hufvudstaden, dagen efter spelar de på Skånes Konstförening i Malmö.


Anton:

Imorgon släpps EP:n Broken Dreams Club av ett av förra årets utropstecken i musikvärlden - Girls.

Linköpingsbandet Marching Band är föga kända i Sverige, på onsdag släpps deras andra fullängdare och en recension kommer att publiceras här på Popbrus.

För alla inbitna Regina Spektor-fans släpps en live-skiva med henne på onsdag. Den heter Live in London och innehåller en CD och en DVD, sammanlagt nästan 50 låtar.

Konsertrecension: This Is Head, Kafé Deluxe, Växjö 19/11

This Is Heads låtar kan närmast beskrivas som musikaliska kollage som präglas av monotoni, melankoli och en smärre dos oljud. På skiva kan man njuta av de små förändringarna som sker och de oväntade partier som bryter den monotona bas- och trummattan. Problemet med gårdagens spelning var att man i stort sett bara hörde trummor och bas medan sången, den odistade gitarren och syntharna ofta var djupt begravda i ljudbilden. Hade man inte hört låtarna innan så var det nog svårt att följa med och höra vad som egentligen hände, vilket var synd då det kändes som att stora delar av publiken inte tidigare hade lyssnat på bandet.

Låtarna 0002, 0009 och framför allt 0007 tillhörde spelningens bästa och när spelningens sista låt ledde till en taktfast kakofoni av synth- och gitarrljud så svängde hela Kafé Deluxe med i musiken.

Veckans låtlista v. 46: Kärlek

Veckans låtlista på Spotify!

Rasmus:

Billy Bragg - Shirley

"I'm celebrating my love for you with a pint of beer and a new tattoo", är bara en av alla sköna textrader i denna kärlekslåt.

The Mountain Goats - Love Love Love

"Some things you do for money and some you do for love"

Billie the Vision & the Dancers - Would it be Alright

"...if I said you should go home with me?"

Math & Physics Club - Sixteen and Pretty

Ack så vackert om tonårskärlek.

The Divine Comedy - Everybody Knows (except you)

Från skivan A Short Album About Love

Jakob:

Mogwai - I Love You, I'm Going To Blow Up Your School
Kärlek får oss att göra underliga saker.

Allan Edwall - Du och Jag
Och inte slutar den lyckligt alla gånger.

Syd Barrett - Love You
Barrets sologrejer är sjukligt underskattade.

Einstürzende Neubauten - Youme & Meyou
"Youme knows what Meyou wants / Meyou knows what Youme wants / And it's granted"

Daniel Johnston - True Love Will Find You In The End
Finns otaliga covers, men originalet är tveklöst bäst.

Anton:

The Magnetic Fields - All My Little Words
Från skivan 69 Love Songs.

JJ - My Love
JJ släpper nytt album nästa år.... My Love är från deras debutalbum.

Jens Lekman - Kanske är jag kär i dig
En fin vardagsskildring av Lekman.

Marissa Nadler - My Love & I
Hennes musik kallas för "dream-folk", vilket känns som en bra definition.

Jakob Hellman - Du är allt jag vill ha
"Natten är vacker och månen är full / och du är som natten och jag är som månen / och du är som jag / Du är allt jag vill ha"

Veckans Skiva v. 46: Kultiration - Om Gaia

2004 var jag medlem i ett så kallat "street team" för I-Ration Records, ett skivbolag som fokuserade på svensk reggae. Jag hjälpte till att marknadsföra skivorna som de gav ut och för detta fick jag de plattor jag gjorde reklam för. Den första skiva jag fick var Kung Kodums första ep, en bra skiva, men inget omvälvande. Nästa skiva som damp ner i brevlådan var en singel, Sparkar & Slag av Kultiration. B-sidan på nämnda singel var en tolking av Allan Edwalls låt Du och Jag, vilket fortfarande är min absoluta favoritlåt med Kultiration. Ett kort tag senare så fick jag deras debut, Om Gaia, och på köpet fick jag ett nytt favoritband.

Deras unika blandning av baktakt, jazz och svensk folkmusik, som de själva kallar organisk folkreggae, kändes som ett välbehövt energitillskott i den svenska reggaescenen. Samma år släppte Svenska Akademien sin genombrottsplatta Tändstickor För Mörkrädda. En platta som inte riktigt faller mig i smaken, men det går inte att förneka att det var skivan som öppnade upp en ny generations ögon för den inhemska reggaen. Tre år senare så hamnar Kultirations tredje skiva, Döden Föder, på Sverigetopplistan, vilket inte hade varit möjligt utan Svenska Akademiens hjälp.

Men nu till skivan. I mitt tycke fortfarande deras bästa. När den kom kändes den spännande och fräsch, om än något opolerad. Och just det där opolerade tilltalar mig något ofantligt, speciellt när de på senare tid vet verkar veta precis vad de vill och vart de är på väg. Om Gaia skiner av indentitetssökande, det drar åt olika håll, vissa försök mer lyckade än andra, men alla lika underbara. För faktum är att ingen av skivans elva låtar får mig att tappa intresset ens för en sekund, de håller mig fången med sin vackra melankoli. Varenda låt är en viktig del av det som gör skivan som helhet till något av det absolut bästa som någonsin släppts i det här landet. Oavsett genre. Även om man inte delar min uppfattning om att det här är gruppens starkaste giv så går det inte förneka det faktum att det är ett stycke svensk reggae-historia.

Lyssna på Om Gaia på Spotify!

Jakobs Musikhörna v. 46: Emir Kusturica & The No Smoking Orchestra - Unza Unza Time

Emir Kusturica är mer känd som regissör än som musiker, med all rätt med tanke på att han ligger bakom mästerverk som Svart Katt, Vit Katt och Underground. Trots att hans roll i bandet är ganska modest så bär bandet trots allt hans namn, antagligen för att locka till sig fler lyssnare. Men musiken går trots det väldigt väl med Emirs filmer, för det är smått kaosigt, roligt och väldigt medryckande. Man vet sällan vad man har att vänta sig, även om det oftast rör sig om upptemporock med en väldigt påtaglig balkan-känsla.

Lyssna på Unza Unza Time på Spotify!