Veckans Skiva v. 38: The Metros - More Money Less Grief

Acceleratorfestivalen i Stockholm 2007. Bandet Modest Mouse spelar på den stora scenen men imponerar ej på de två vännerna. De kollar igenom programmet och ser att The Metros snart ska spela på den lilla inomhusscenen och de beslutar att ge det okända bandet en chans. Väl där ångrar de inte sitt beslut.

The Metros är ett ungt brittiskt band som spelar hetsig "punk n' roll". Man vet aldrig vad som kan hända på deras livespelningar. På Acceleratorspelningen hade till exempel den Robin Hood-hattprydde sångaren en intern uppgörelse med en av gitarristerna om vem som kunde spotta mest öl på den andre och bassisten hade dagen till ära en plastpåse som tröja.

Kanske låter det som att The Metros är ett pubertalt tramsband, vilket de är, men man kan ändå inte undgå att imponeras av den tighta musik de framför live. De fångar publiken från första sekund. Bandet påminner lite om Arctic Monkeys, fast bättre.

Fångar publiken gör de även på skiva. Deras debutskiva More Money Less Grief släpptes 2008 på det lilla bolaget 1965 records och är en väldigt stakt debut. Det finns väldigt många låtar med "hitpotential". Låtar som Talk About It och Education part 2 skulle utan tvekan kunna göra succé på P3. Bandet har dock ej lanserats i Sverige och deras skiva finns därför ej att få tag på i Sverige.

Ett minus på skivan (om än litet) är de lite lugnare låtarna. Visst är även de bra, men när The Metros gör sin snabba röjiga punkrock så är de oslagbara.

Det är ett måste att lyssna på The Metros, antingen via Spotify HÄR, eller på deras myspacesida HÄR.

Intervju med Emil Jensen

Den svenske artisten, poeten och skådespelaren Emil Jensen börjar på fredag sin långa höstturné med en spelning i Visby. Med anledning av det så har vi via mail gjort en kort intervju med honom om främst turnéliv, men även om mer allmänna saker.

Emil är en 34-årig man från Hjärup i Skåne som är mycket engagerad i jämställdhets- och miljöfrågor. Hans åsikter presenteras på scen dels genom hans låtar men även genom hans mellansnack där han på ett poetiskt sätt komiskt vrider och vänder på kända begrepp. Emil är en person som lever som han lär, vilket han visade sommaren 2007 då han genomförde hela sin turné cyklandes mellan alla spelställen. Detta resulterade i en dokumentärfilm vid namn 300 eMil.


Jag antar att det är tåg som gäller som fortskaffningsmedel under turnén, hur fördriver man tiden bäst på ett tåg?

- Ja, det blir till största delen tåg - jag har inte löst gotlandsfrågan på den fronten bara! Det blir som att tågluffa genom höstsverige. Jag tycker det är så skönt att man är begränsad på ett tåg. Man kan liksom inte bara hoppa av. Eller det kan man ju. Men man kan låtsas att man är begränsad till att sitta där några timmar. Och det kan vara skönt. Sen finns det ju alltid dvdboxar om man tröttnar på utsikten/insikten. I höst kommer jag nog använda en del tågtid åt att skriva mina rapporter. Jag har varit snål med det sista året tycker jag.

Vad glömmer du inte att ta med på turnén?

- Under cykelturnén glömde jag gitarren en gång! Fick cykla tillbaka två mil i motstorm. Det gör jag aldrig om. Instrumenten är det enda man inte får glömma, allt annat går att fixa.

Vad finns det för fördelar/nackdelar med att spela solo kontra med ett helt band?

- Nu i sommar har jag ju haft mitt älskade band med mig på de flesta håll och det har varit underbart, både på väg till, under och efter spelningarna. Men i höst kör jag på mindre teatrar som inte tar mer än max 400 pers och då känns det som att soloformatet funkar bäst, både för mig, lokalen och publiken. Det finns också något med en ensam person på scenen som inte går att skapa med band, ett extra darr, nerv och närvaro. Sen har jag ju varit så lyckligt lottad att ha haft med mig de bästa och skönaste medmusikerna jag vet. Men den stora fördelen med att spela solo är nog att slippa soundchecka trummorna en halvtimme varje kväll!

Jag har läst att du är en av Sveriges mest turnerande artist, och du borde därför vara väldigt turnémeriterad. Kan du ge exempel på nybörjarmisstag från turnélivet som du har lärt dig undvika?

- Ja, shit, vad man åker runt. It never ends!

Misstag vet jag inte, men i början kunde jag lätt få för mig att det liksom var undantagstillstånd i ens liv när man var ute. Det funkar ju inte om man spelar fem kvällar i veckan. Då blir man sindsyg.

Det står på din hemsida att du kommer spela några nya låtar, vilket osökt leder till frågan om det är något nytt album på gång?

- Ja, jag har skrivit ganska många låtar sista tiden och jag spelar alldeles säkert ett par av dom live i höst, men jag vet inte när jag kommer att göra nästa album. Jag tänker inte hetsa ihop det. Men jag var och spelade in ett par låtar nu i sommar med johan t karlsson (familjen) som producerade mina första två skivor. Det är så sjukt roligt när vi jobbar ihop så man kan ju faktiskt spela in ett nytt album bara därför.

I din senaste rapport skriver du om J.D Salingers fantastiska bok Catcher in the Rye. Har du några andra böcker som betytt mycket för dig och som du rekommenderar?

- Inga som har betytt så mycket som just den. Den är i en klass för sig, den tar liksom aldrig slut. Annars gillar jag mest riktigt sorgliga böcker som knäcker en helt, flera år framåt, minst, som gör att man aldrig blir sig själv igen, och såna vill man ju inte rekommendera andra!

Du har inte haft så många spelningar i sommar, vad har du gjort?, Har du besökt några festivaler?

- Jag har haft ett 25tal spelningar i sommar, det är ju ganska lagom egentligen. Hälften har nog varit festivalsspelningar. Peace and Love var fantastiskt, det var första gången jag körde där, vilken publik!

Förra sommaren var jag ju på den där jätteturnén med winnerbäck och miss li och då var jag tvungen att säga nej till alla små sköna obskyra festivaler ute på landet. Såna man älskar. Dom kunde jag säga ja till nu i sommar. Bland annat spelade jag på en sten vid en sjö på norra åland med akustiskt piano som några finska män med hängslen hade släpat dit. Det var underbart.

Hur går du till väga när du skriver låtar?

- Jag skriver nästan alltid musiken först. jag brukar byta instrument för att få lite näring och nya infall åt det hela. Sen kommer alltid texterna senare, när jag blir tvungen. För varje låt jag släpper på skiva gör jag nog tre instrumentala. Ibland skriver jag låtar med Marcus Cato.

Vilket har du lättast för, att skriva ”snack” eller låtar?

- Låtar! Snack är sjukt svårt att skriva. Ord och sånt. Jag hatar ord!


Tusen tack för svaren Emil och lycka till på turnén!



Emils hemsida HÄR
På Spotify finns mycket material av Emil, LÄNK HÄR

Tips v. 38

Rasmus:

På fredag kommer AC4 tillbaka till Göteborg och spelar lite hardcore på Fängelset.

På onsdag släpps en dubbellive-cd med Manu Chao. Medföljer gör även en dvd. Så när höstmörkret lägger sig har ni här fest i en liten ask.

Så här års är det heller aldrig fel att lyssna på Okkervil River medan man ser på hur löven på träden långsamt gulnar…


Jakob:

Tisdag 15/9
Beastie Boys släpper efter många om och men sin nya platta Hot Sauce Committee, Pt. 1

Onsdag 16/9
Freddie Wadling spelar på Katalin i Uppsala. Han är världens mysigaste punkare och Sveriges bästa rockröst, gå och se.

Lördag 19/9
NEI och AC4 gör spelar på Debaser Slussen i Stockholm. NEI har medlemmar ur bl.a. Breach och Fireside och AC4 är David Sandstöm och Dennis Lyxzéns nya hardcoreband, det är inte Refused men det är fan bra!


Anton:

På fredag startar Emil Jensen sin höstturné med spelning i Visby. Med anledning av det så publiceras här på onsdag en exklusiv intervju med Emil. Missa inte det!

På onsdag är det P3 live session med [ingenting]. Klockan 21.30.

Kanske är det inte jättespännande, men varför inte varva ner med lite Norah Jones när hösten tar fart?

Wavves till Sverige

I vinter gör världens just nu kanske coolaste snubbe, Wavves, en europaturné, med tre Sverigestopp.

2/12 Debaser, Malmö
5/12 Parken, Göteborg
6/12 Debaser Slussen, Stockholm

Låtlista v. 37 - Break Up Songs

Länk till Veckans låtlista på Spotify HÄR!

Rasmus:

Daniel Johnston – It’s over
“You broke my heart in two / And I'm leaving this half with you / To remind you of what you done to me, honey”

Thåström – Över sundet
En kärleksförklaring från andra sidan, samt en förklaring på varför det gick som det gick; det blir inte mycket vackrare än så här.

Perssons Pack – Stenad i Stockholm
”Jag går samma gator som vi två gick då”; den sorgligaste av dessa fem.

The Magnetic Fields – Love Goes Home To Paris In The Spring
Om allt man inte fick göra när man var tillsammans

The Mountain Goats – No Children
Alla sagor har inte lyckliga slut – det är inte sorgligt, men aggressivt och bittert.


Jakob:

Svensk Pop - Jag slog ihjäl min älsklings nya älskling
Har vi inte alla velat agera så här någon gång?

The 13th Floor Elevators - You're gonna miss me
Vem skulle INTE sakna Roky Erickson?

Ital Skurk - Knäckt En Gång Till
En låt om att bli knäckt

Daniel Johnston - Ain't No Woman Gonna Make A George Jones Outta Me
Och en låt om att inte låta sig bli det

Jimi Hendrix Experience - Red House
"Cause if my baby don't love me no more, I know her sister will!"


Anton:

Bright Eyes - Haligh, Haligh a lie, Haligh
"Our love would never die. Well, ha ha ha"

Anna Ternheim - Today Is A Good Day
"It's not with you for sure, no not anymore. I intend to stay away for good"

Weezer - The World Has Turned And Left Me Here
"The world has turned and left me here, just where I was before you appeared"

JayMay - Sea Green, See Blue
"'Won't you miss me?' you said inside Grand Central Station. And your eyes grew red and wild before the chasin’"

Death Cab For Cutie - Tiny Vessels
"And she was beautiful but she didn't mean a thing to me"

Månadens Skiva v. 37: John Zorn - Naked City

Var fjärde vecka väljer en av oss tre skribenter ut en skiva som alla ska skriva om. Meningen är att skivan ska vara "ny" för de övriga två, för att de ska kunna lyssna med färska öron utan några förväntingar. Denna veckan har Jakob valt John Zorns skiva Naked City.

Jakob:

Det är få band som har fått mig att verkligen häpna. Naked City är ett av dem. Fast då med skivan Torture Garden, en samling med deras mer hardcore-inspirerade låtar. Det här är dock Naked Citys första platta och det är en spretig historia. Här blandas jazz och grindcore friskt och det är inte sällan det går från lättlyssnad swing till helveteshärj och tillbaka igen, bara inom loppet av några få sekunder. Här finns ingen respekt för genres eller vad man som jazzmusiker ska eller bör göra utan John Zorn och hans band spelar vad som faller dem in, men de gör det med enorm precision. Oavsett om det handlar utflippad frijazz eller rent oljud så har bandet koll på allt de gör. Och det är bra låtar också, trots spretigheten så blir det aldrig svårlyssnat, snarare roligt. Man sitter alltid och väntar på vad ska hända härnäst. Merparten av låtarna har Zorn skrivit själv, men det hinns med en handfull covers under de dryga 55 minuter som skivan varar, bland annat en tolkning av James Bond-temat och av Ornette Colemans "Lonley Woman". Överlag så är denna skivan fylld med galenskap och en total avsaknad av respekt för alla regler kring hur musik ska spelas. För mig är det en väldigt förlösande känsla, för dig kanske det bara är oljud, men nu är det jag som lyssnar, och jag gör det med ett leende.


Rasmus:

Omslaget är det bästa med ”Naked City” – jag kan sitta och titta på döden och destruktiviteten nästan hur länge som helst. Men det är klart att skivan med alldeles för många spår även går att lyssna på. Men innan jag går in på det soniska måste jag klarlägga två saker; saxofon är långt ifrån mitt favoritinstrument och jag har väldigt svårt för den typ av gubbiga jazzklinkande som förekommer här och var i bakgrunden på Zorns platta.

Bortsett från sådana petitesser är ”Naked City” en skiva att räkna med. Jag gillar när det skriker, skränar och gör lite ont. Skivan borde ha innehållit mer sådant. Låtarna ”Snagglepuss” och ”Punk China Doll” borde varit mindre jazziga, längre och mer ”olyssningsbara”.

Kortkorta ”N.Y. Flat Top Box” är dock fantastisk! Lite country, lite jazz och lite… avfallskvarnssaxofon?

Men det här är en platta som också gör mig hungrig och uttråkad. Det är för platt och händer för lite. Enligt min smak. Men jag kan lätt se vad som fångar andra. Kanske kommer även jag en dag stå på barrikaderna och proklamera ut min kärlek till ”Naked City”. Men inte här, inte nu.

Nu nöjer jag mig med att eventuellt låta ”Naked City” agera soundtrack åt regniga nätter ute på stadens gator…


Anton:

Jag har aldrig tidigare lyssnat på John Zorn så inför första spåret på Naked City, Batman, hade jag inga förväntningar, ärligt talat visste jag inte alls hur det skulle låta. Till min glädje hörde jag skickliga musiker och innovativa inslag. Med ena benet i frijazz och det andra i grindcore så bygger John Zorn upp ett minst sagt intressant sound. Han blandar även in andra stilar hej vilt. Med min beskrivning kan man tro att skivan är svårlyssnad, vilket jag inte alls upplever är fallet. Allt hänger ihop på ett obeskrivligt sätt, och ofta genererar låtarna ett leende på mina läppar. Toppen nås i låten N.Y. Flat Top Box, en låt som börjar som en vanlig countrydänga, för att sedan gå över i massivt oljud, vidare till ett bassolo, tillbaka till oljud, för att sedan komma tillbaka i country igen. Allt inom loppet av 46 sekunder.

Skivan på Spotify HÄR (länk)

Alkberg ut på turné

Mattias Alkberg - som igår släppte albumet "89" med sitt Bear Quartet och i oktober kommer med soloplatta - uppger på sin blogg att det i höst blir två stycken turnéer för hans del. Dels en med BQ och en solo tillsammans med Invasionen. Inbokade spelningar är:

Med Bear Quartet:
14/10 Babel, Malmö
15/10 Trädgårn, Göteborg
16/10 Debaser Medis, Stockholm

Med Invasionen:
4/11 Debaser, Malmö
5/11 Debaser Slussen, Stockholm
6/11 Raw, Eskilstuna
7/11 Västmanlands-Dala Nation, Uppsala
12/11 Parken, Göteborg
13/11 Bongo Bar, Jönköping
14/11 Kåren, Örebro
21/11 Scharinska, Umeå

Tips v. 37

Rasmus:

Det blir en bra vecka när det kommer till skivsläpp. Här kommer tre av de finaste släppen (samtliga på onsdag):

Jamie T – Kings & Queens:
Den efterlängtade uppföljaren till ”Panic Prevention” från 2007 är äntligen här! De två eps som släppts som smakprov har visat att Jamie Treay fortfarande är relevant.

Bear Quartet – 89:
En ny altcountryskiva från norrlänningarna? Nej. Men den skräniga konserten i Stockholm i somras lovade väl. Ännu en ny riktning för bandet. Dessutom har Skull Defekts redan gjort en cover på en av albumets tio låtar. Bara det säger att det här är kvalitativt.

Drive-by Truckers – The Fine Print:
Skägg gäller även i höst. Här kommer en raritetssamling som bland annat innehåller en cover på Dylans ”Like A Rolling Stone”.


Jakob:

På lördag är det kulturnatt i Uppsala, så därför kommer tre tips därifrån den här veckan.

13-17 så håller föreningen Brus konserter på Uppsala Konsert och Kongress. Det rör sig om ambient, noise, electronica och närliggande stilar.

Vid Nybron håller Sveriges kanske bästa estradpoet, Kung Henry, till mellan 21.30 och 22.30. Kanske bjuds det på lite musik också.

Vid tolvslaget är det dags för skabandet Ska'n'ska att ställa till med fest någonstans på Drottninggatan, exakt var vet jag ej, men det lär höras.


Anton:

Ytterligare två fina skivsläpp på onsdag:

[ingenting] - Tomhet Idel Tomhet:
Skivan är producerad av Jari Haapalainen, och efter att ha hört förstasingeln Halleluja! så blir man sugen på att höra resten av spåren. Om inte annat kan man köpa skivan för att betrakta det fina omslaget.

Raised Fist - Veil Of Ignorance:
Hardcorebandet från Luleå släpper sitt femte studioalbum och åker senare ut på en Europaturné. De avverkar Sveriges tre största städer mellan sjunde och tionde oktober.

Det blir baktakt och gubbdans på fredag när P3live sänder en spelning med Madness, inspelad på Roskildefestivalen i år.

Konsertrecension: Electric Wizard, Kafé Deluxe, Växjö, 2/9

Världens antagligen största stoner doom-band, Electric Wizard, gjorde i Onsdags sin enda Sverigespelning på sin nuvarande turné. Denna gjorde de, av någon outgrundlig anledning, på Växjös mysigaste hak, det retrodoftande Kafé Deluxe. Stället har ibland haft undermåligt ljud, så det var med en lätt skepsis jag gick dit, en skepsis som dock visade sig obefogad.

Jag och mitt sällskap anlände i mitten av förbandets spelning. Dessa kanadensare, som går under namnet Blood Ceremony, spelar musik som genast för tankarna till Black Sabbath, om än något mer psykedeliskt. Det handlar om hårdrocksriff, det handlar om tvärflöjt, det handlar om lättproggig heavy metal, och ja, det har gjorts förr och det har gjorts bättre, men spelningen var ändå en helt okej uppvärmning för det som komma skulle.

När bandet gått av scenen så lät jag blicken vandra över publiken. Idel hårdrockare. Trots att både Electric Wizard och Blood Ceremony spelar en typ av metal som har potential att tilltala folk utanför ovan nämnda krets så verkar få av dem ha hittat till Kafé Deluxe den här kvällen och jag känner mig lite lätt bortkommen som den enda hippien i publiken, men inte det minsta obekväm för den sakens skull. Stämningen är nämligen på topp, förväntningarna går nästan att ta på, det är något elektriskt i luften. Ibland bryts det nästan meditativa väntadet av av överförfriskade hårdrockare som för lite väsen, knuffas och stökar, men det är inget som verkar störa någon nämnvärt.

Ganska snart så entrar bandet scenen och i samma ögonblick som det första kvintackordet tar ton så vet jag att det här kommer bli bra. Volymen är öronbedövande och med stor sannolikhet det högsta jag upplevt i den här lilla källaren. Och det är precis så det ska vara. Riffen maler på i ett nästan plågsamt lågt tempo och både sången och gitarrsolona försvinner i den vägg av ljud som kompgitarren och basen skapar. Allt är förstås distat till oigenkännlighet. Över detta hamrar trummisen på i lunkande takt och sätter den där sista touchen som gör det hela snudd på magiskt. När det kommer till vilka låtar de spelade så har jag i ärlighetens namn ingen aning, jag tycker mig lyckas urskilja Funeralopolis som sista låt, men jag är osäker, det har aldrig varit låtarna som varit det viktiga för mig när det kommer till Electric Wizard eller band i samma genre, utan det är känslan, känslan av hopplöshet och förtvivlan. Känslor som bandet verkligen lyckas förmedla på scen.

Låtlista v. 36 - Covers

Denna vecka är temat Covers, vilket är lite problematiskt då det finns så otroligt många bra covers. Vi har ändå valt ut fem låtar var, men tyvärr var det många som inte fick plats på listan.

Spotifylista HÄR!

Tyvärr fanns inte alla låtar på spotify, i vissa fall är låtarna länkade till youtube.


Rasmus:

Jarvis Cocker – I Can’t Forget
Det är få som kan göra Leonard Cohens låtar rättvisa, men här blir det fantastiaskt.

Taxi Taxi – True Love Will Find You In The End
Ge mig gärna stryk, men systrarna Berhan gör låten bättre än Daniel Johnston.

Daniel Johnston – I Saw Her Standing There
Som revansch gör Johnston den här bättre än Beatles-originalet.

Thåström – Balladen om en gammal knarkare
Thåströms röst är som mest sargad när han sjunger gamla svenska låtar – här en Vreeswijk.

Lucksmiths – Deep Sea Diving Suit
Låter som originalet, förutom att sången ligger längre fram i mixen, vilket gör att jag föredrar den här versionen framför Magnetic Fields egen.


Jakob:

bob hund - Jag Tror Jag Är Kär
bob hund tolkar Velvet Underground och gör en bra låt bättre.

Monster - Ex-factor (Youtubelänk)
Moneybrothers gamla band spelar Lauryn Hill i soulpoptappning.

Club Killers - Goin' Up The Country
Hippiedänga tolkas i baktakt.

Opium Jukebox - Smells Like Teen Spirit
Lågmält, suggestivt och en helt underbar cover.

Philemon Arthur & The Dung - Reinkarnerad Exakt Som Förut
Sveriges hemligaste duo tolkar bob hund.


Anton:

Bright Eyes - Mushaboom
Feistcover som finns med på Bright Eyes liveskiva Motion Sickness.

Anna Ternheim - Anywhere I Lay My Head
Ternheim slog igenom med Broder Daniels Shoreline, på samma EP finns denna Tom Waits-låt som är en underbar tolkning av originalet.

Graham Coxon - Min Trampolin
Man kan knappt tro att det är sant, men Blurmedlemmen håller det svenska bandet bob hund väldigt kärt, och har hedrat dem med en cover.

Jakob Hellman - Lenas Visa
Legenden Hellman stod för två fantastiska Olle Adolphson-tolkningar på hyllningsskivan Dubbel Trubbel.

Jenny Lewis, Conor Oberst, Ben Gibbard och M. Ward - Handle Me With Care (Youtubelänk)
En helt underbar cover på Traveling Wilburys låt.

Veckans skiva v. 36: Sodastream - A Minor Revival

Man känner igen Pete Cohen när man hör honom. Vare sig det är på någon av Sodastreams skivor, eller med något annat band – som när han medverkade på Guild Leagues debut. Han kanske inte är bäst i världen på cello, men man hör att det är Pete Cohen som spelar. Och man trivs. Eller rättare sagt JAG trivs i Pete Cohens sällskap. Jag trivs i Karl Smiths sällskap också. Han är den andra halvan av Sodastream och står för sång, gitarr och piano. Vad tråkigt, tänker ni. Ännu en av dessa singer-songwrithers, fast den här tycks ha en cellospelande människa med sig också; men vem har inte det? Avfärda inte det här, det är så mycket mer. Det svänger, det kränger, det värker och det går inte att stänga av. Och då; trumpeter!

”A Minor Revival” är Sodastreams mästerverk. Deras tredje album hade allt föregångarna hade, plus lite till. Sista albumet ”Reservations” nådde heller aldrig dessa höjder. Men vad gör väl det? För mig går inte en höst utan ”A Minor Revival” i lurarna. Med ett leende kan ni se mig strosa gatorna fram, och då vet ni vad jag sysslar med…
Men vad handlar det egentligen om? Glad indie från Australien med sorgsna texter, kanske. Morrisseys texter skrivna på andra sidan jorden, till Belle & Sebastians melodier spelat på för lågt varvtal på vinylspelaren, kanske. Eller melankoli att dansa långsamt till med ett glas rött i regnet.

Det är en jämn skiva, utan att man blir uttråkad, då samtliga låtar har sina egna kvaliteter; egenheter (vad sägs om lite knyta-näven-i-fickan-sång?). Men måste jag välja några favoriter – vilket man väl måste i sådana här sammanhang – så väljer jag för många genom att välja ”Blinky” med sina trumpeter och textrader som ”why hold steady / when tomorrow’s always turning out bad?”, skivans mest dansanta spår ”Undone”, ”Nervous” som guppar likt en hallonbåt på en kolsvart sjö och ”Oterwise Open” som rakt igenom är melankoli och kanske 2003 års vackraste sång.

Lyckligt leende i takt till melankolin är var jag befinner mig efter att ha skrivit denna text. Så vill ni dansa likt ett höstlöv även i år; lyssna på Pete och Karl.

Ternheim på soloturné

Igår meddelade Anna Ternheim på sin hemsida att hon kommer göra en akustisk soloturné genom Sverige med start den 4 november. Efter jul kommer hon göra en USA-turné och efter det kommer hon börja skriva nytt material.

Läs mer och om turnédatum här.