Tips v. 36

Rasmus:

Nya Jamie T-epn Chaka Demus släpps på måndag. Köp den!

Audionom spelar på Debaser Medis i Stockholm på fredag. Som ett svenskt Joy Division av idag. Ibland i alla fall. Annars bara mörkt, eget och bra.

Indiepoparna i finska Cats On Fire kommer till Debaser i Malmö på fredag. Fint kommer det att bli.


Jakob:

Onsdagen den 2 September spelar Electric Wizard och Blood Ceremony på Kafé Deluxe i Växjö.
Electric Wizard är kungar i sin genre, ingen spelar Stoner Doom som dem. Att de gör sin enda Sverigespelning på Växjös bästa hak gör inte saken sämre.

Om man känner för en liten skojsig stund så kan man alltid besöka Växjös konserthus på lördag, där Robert Broberg håller låda.

Den gamle proggräven Dan Berglund spelar på Gamla Teatern i Ronneby den 6e
Han har nu tagit avstånd från sin tidigare kommunistiska ställning, men mannen har fortfarande koll.


Anton:

Denna veckan har jag valt ut tre Youtube-klipp som man inte får missa!

Första videon är när Anna Ternheim spelar en av sina absolut bästa låtar, som tyvärr inte finns utgiven på skiva. Njut!



Andra videon är från trumgrogrammet Trum. Sveriges kanske skickligaste musiker i Mats/Morgan band får till ett helt fantastiskt gung i Etage A-41.



Sista videon är från en mäktig konsert med Bright Eyes tillsammans med LA Philharmonic Orchestra i Hollywood Bowl. Tyvärr är ljud- och bildkvalitén ganska dålig.

Låtlista v. 35 - Sommaren 09

Denna veckan har vi valt ut fem låtar var som summerar sommaren 09.

Veckans lista på Spotify HÄR!

Rasmus:

Jesus and Mary Chain – Fizzy
Sommaren fylldes av distade gitarrer, och här finns det livsglädje också.

Navid Modiri och Gudarna – God Damn!
Kanske den låt jag nynnat mest på i sommar.

Lucksmiths – Tmrw vs Yday
“If I can't see you in the future, I'll see you in the pasture”, vila i frid Australiens popkungar.

Pains Of Being Pure At Heart – 103
en ny låt som spelades på en av sommarens lyckligaste konserter.

Wilco – Via Chicago
Mord, Jeff Tweedy och muller välkomnade hösten på Way Out West.


Jakob

Wavves - To the Dregs
Hypad, ja, men ack så bra

The Pains of Being Pure at Heart - Come Saturday
Emmabodas i särklass bästa spelning.

Rasta Hunden - Mina Polare
Vad vore en sommar utan Rasta Hunden?

Sonic Youth - Teen Age Riot
Öppningslåten på Siesta och årets hittills bästa spelning.

Slayer - Raining Blood
Den eviga sommmarplågan.


Anton:

Ane Brun - True Colors
Sommaren mjukstartade med denna vackra Cyndi Lauper-cover.

Anna Ternheim - Black Sunday Afternoon
En mäktig låt och den starkaste under spelningen på Siestafestivalen.

Regina Spektor - Eet
Spektor släppte nytt album den 22 Juni, fullt med bra låtar, där Eet kanske är den allra bästa.

Priscilla Ahn - Dream
Gjorde en bra spelning på Hultsfredsfestivalen, och ett starkt intryck på mig.

Refused - The Deadly Rythm
Ingen sommar utan hardcore.

Veckans Skiva v. 35: Múm - Sing Along To Songs You Don't Know

Múm är ett band i förändring, deras sockersöta electronica har bytts ut mot minst lika sockersöt popmusik. Själv gillade jag dem bättre när de inte ägnade sig åt sång och konventionell låtuppbyggnad. Därmed inte sagt att deras nya musik är dålig, tvärt om, men det känns inte lika säreget längre.

Sing Along To Songs You Don't Know är den Isländska gruppens sjätte fullängdare. Sen starten har medlemmar bytts ut, och kanske är det just därför som musiken tagit en annan vändning på de två senaste skivorna. 2007 års Go Go Smear The Poison Ivy var ett stort steg bort från electronican, även om en del elektroniskt fanns kvar, och skivan var istället fylld med poplåtar, vissa briljanta, andra mest utfyllnad, men på det stora hela en helt okej skiva. På det här släppet har Múm förfinat denna nya popådra. Där föregångaren ofta var bombastisk och blev lite för mycket, så går den nya skivan lite mer under devisen "less is more". Sången får ta större plats, stråkarna spelar ofta en viktig roll, men utöver det så plockar bandet fortfarande in precis vad de känner för, må det vara ukelele, slagverk, melodica eller diverse elektroniska grejer, dock aldrig mer än vad som behövs.

Även låtarna känns starkare än de på Go Go Smear The Poison Ivy, allt känns välarrangerat och planerat. Tempot på skivan är överlag ganska lågt, små popballader som svämar över av små mysiga melodier och vackra körer. Det känns som att Múm den här gången har gått in i studion och vetat exakt hur det ska låta, vilket känns nytt för att vara dem. Och det funkar, det här är en betydligt bättre platta än föregångaren. Den känns mer genomtänkt, mindre spontan, men på ett väldigt bra sätt. Chansen finns dock att om du gillar deras tidigare electronicagrejer så tycker du inte alls om den här, för skillnaden är trots allt stor. Visst kan man fortfarande höra att det är samma band, men det handlar trots allt om en helt annan genre numera.

Regina Spektor till Sverige, igen

Regina Spektor kommer att spela på Cirkus i Stockholm måndagen den 7 december. Allt enligt ett blogginlägg på hennes Myspacesida som publicerades tidigare idag. Nästa vecka lägger hon upp fler spelningar i Europa, däribland en i Göteborg.

Biljetter till Stockholmspelningen släppa måndagen 31 augusti på www.eventim.se

Sista veckan med Lucksmiths

Har ni pengar och tid till övers i veckan som kommer. Eller bara råkar befinna er i Australien. Gå då på någon av följande spelningar med The Lucksmiths och Darren Hanlon. Det är nämnligen de sista med Lucksmiths någonsin.

Tues August 25th @ Corner Hotel, Melbourne.
Wed August 26th @ Corner Hotel, Melbourne.
Thurs August 27th @ Brisbane Hotel, Hobart with Darren Hanlon.
Fri August 28th @ Thornbury Theatre, Melbourne.
Sat Aug 29th @ Corner Hotel, Melbourne with Darren Hanlon.

Popbrus på Flickr.com

Nu finns Popbrus på Flickr.com. Där kommer vi lägga upp sevärda konsertbilder som inte får plats på bloggen. En länk finns i länklistan till höger eller...
...HÄR!

Malmöfestivalen 20/8

Då jag var i Skåne av en annan anledning än att gå på Malmöfestivalen så hade jag dålig koll på vad som stod på programmet när jag kom till Malmö framåt sextiden på torsdagskvällen. Jag visste, tack vare Rasmus tips i söndags, att Thåström skulle spela på Stortorget, vilket jag var väldigt sugen på att se. På Debaser kollade jag till en början på Steso Songs, en ensam tjej med piano. Hon började sin konsert klart godkänt med en låt i tretakt, hennes röst lät stundtals som en korsning mellan Annika Norlin och Timo Räisänen, men oftast var den tyvärr ganska ointressant och intetsägande. Hennes låtar präglades ofta av långa pianopartier där hon visade sina pianoskickligheter, detta blev dock lite tröttsamt i längden. Tyvärr så urartade konserten något när hon övergav sitt piano och istället sjöng låtar till en förinspelade musikbakgrund, det kändes då mer som karaoke än en konsert.

Utanför Debaser, i Folkets Park, stod senare det brittiska kultbandet Gang of Four på scenen. Bandet har sina rötter i Leeds och härstammar från samma era som Joy Division och New Order. Tyvärr, ett väldigt stort tyvärr, så var omständigheterna för bandet väldigt dåliga. De spelade samtidigt som, och bara hundra meter från, dansbandet Larz-Kristerz, och 90 % av publiken var ganska ointresserade av vad britterna spelade. En annan sak som störde var att ljudet var katastrofalt dåligt. Konserten började väldigt tveksamt med en något överenergisk sångare, behållningen var basisten som med ett distat funkbasljud var den bärande faktorn i låtarna. Efter ungefär en halvtimme, när man vant sig vid gubbarnas något pubertala scenshow, så var de klart sevärda. Det roligaste momentet var när sångaren bankade taktfast på en mikrovågsugn med ett basebollträ, vilket skapade ett intressant industrisound. Gang of Four är ett band som inte verkar förstå att de inte längre är tjugo, utan spelar sina gamla låtar på samma sätt som de gjorde under 80-talet.

En man vars musik har mognat med åldern är Joakim Thåström. Egentligen har jag ganska svårt för hans nya låtar, men live är de väldigt mäktiga. Bäst slår trots allt hans gamla låtar Die mauer och Var e vargen i sina nya omarbetade versioner. Thåström tillsammans med sitt femmannaband skapar en otrolig stämning och blandar lugna och lågmälda partier med starka och frenetiska, detta gör att konserten aldrig blir ointressant.

Tips v. 35

Rasmus:

Torsdagen kommer att bli en hektisk dag för Göteborgsbandet Bye Bye Bicycle. Debutalbumet släpps och detta firas med tre spelningar i hemstaden.

På fredag och lördag är det dags för Popaganda-festivalen i Stockholm. Där kan du se band som Suburban KidsWith Biblical Names, Camera Obscura och [ingenting]. Lite popgodis att avsluta sommaren med.

Eller så avslutar du sommaren värdigt på söndag. För vad är mer sommar än Brian Wilson från Beach Boys? Han spelar i Göteborg.


Jakob:

Eftersom jag själv haft fokus på den lilla festivalen Säljeryd så blir det därför tre tips från årets kanske mysigaste festival:

Band of Joy
Bandet man inte FÅR missa. Med sin klezmerinspirerade rock kommer de få logen att koka som aldrig förr.

Tribe Vibes
Växjös stolthet. Reggaeveteraner som fortfarande håller världsklass.

Hyper Plastic
Döper man en låt till Ron Ashetons loafers så är man värd att se. Att snubben är bra gör ju inte saken sämre.


Anton:

På onsdag klockan 21.30 sänder P3 live en spelningen med Antony and the Johnsons. Inspelad på Cirkus i Stockholm i år.

Dinosaur Jr. kommer till Sverige och Malmö på fredag. Kultbandet går på KB:s scen klockan 21.00, förköp rekommenderas.

Förra veckans punktema blev en liten uppvärming till Asta Kask som spelar i Husqvarna Folkets park på fredag.

Låtlista v. 34 - Svensk Punk

Denna vecka har vi valt temat svensk punk, tyvärr så har spotify inte så stort utbud av just denna genre så knappt hälften av våra val finns med i spellistan.

Länk till spellistan HÄR


Rasmus:

Ebba Grön – We’re only in it for the drugs pt. 1
Kan det bli mer svensk punk än så här.

Charta 77 – Ensam kvar
Punk är att stå med näven i luften som här.

Mattias Alkberg BD – Sundbyberg
”I Sundbyberg finns det människor lika som bär”; Matti sätter fingret på svenskhet.

Tant Strul – Dunkar varmt
svensk punk om sex av Thåströms ex. Alkberg har gjort en cover på denna.

Barnarp Bulldogs – Ta dig i kragen
svensk punk lever än i våra dagar, trots att sångaren kanske inte direkt känns fräsch.


Jakob:

Grisen Skriker - Sextiofem
Att den var med i en pensionsreklam för ett par år sen gör bara saken roligare.

Cortex - Napalm Sticks To Kids
Två saker, Freddie Wadling och punksveriges hårdaste låtnamn, vad mer behövs?

Docent Död - Solglasögon
Kanske lite förutsägbart, men en punklista utan den här är ingen riktigt lista.

Moderat Likvidation - White Rastas
Råpunk som den ska spelas

De Lyckliga Kompisarna - Elvis Lever
Mart har koll


Anton:

Ebba Grön - Vad ska du bli?
Punk helt enkelt

KSMB - Sex noll två
Sex minuter ren punk

Rävjunk - Bohman Bohman
Om en f.d. partiledare...

Kriminella Gitarrer - Vårdad klädsel
Startskottet för svensk punk?

Kvoteringen - Vem har gett dom rätten?
Ny punk från Örebro med bl.a. Millencolintrummisen "Larre Thrash"

Malmöfestivalen 16/8

Efter en natt med på tok för lite sömn så sitter jag i en bil på väg ner till Malmö. Anledningen till detta heter bob hund. Utöver dessa herrar så är det egentligen bara ett band till jag har planerat att se, Fanfare Ciocarlia, resten gör mig detsamma. När vi väl kommit ner och fixat ett program så diskuterar vi snabbt vad alla vill se, någon nämner Anna Ternheim, men ingen verkar överdrivet sugen, och jag som såg henne på Siesta kunde i ärlighetens namn inte bry mig mindre just nu.

Istället sätter vi av mot Folkets Park. Efter en matrunda så hinner jag precis avnjuta slutet av Ale Möller Band. Trots att jag bara ser två låtar så känns det som många fler. Gruppens världsmusik är väldigt händelserik och taktarter, rytmer och melodier byts ut och förändras hela tiden och skulle nog lyckas hålla kvar intresset hos många som inte är det minsta intresserade av världsmusik. Mig, som älskar världsmusik, lyckas de dock trollbinda.

Efter detta beger vi oss till Zoé. I programmet står det psykedelisk rock, bandet är från Mexico, en kombination som låter spännande. Tyvärr är musiken raka motsatsen till just spännande, bandet låter mest som ett trött Coldplay utan hits och vi lämnar snart konserten. Istället styr vi stegen mot The Fine Arts Showcase som beskrivs som kamikazepop. Med förväntningar om härjig musik med trevliga melodier slår vi oss ner inne i den lilla lokalen. När spelningen börjar uppdagas dock att det handlar om depp-pop och efter bara några låtar sluter jag upp med en kompis i öltältet istället, vilket kändes som ett bättre sätt att spendera min tid på.

När jag fuktat min strupe så Fanfare Ciocarlia tillslut igång. En efter en så äntrar rumänerna scenen med blåsinstrumenten i högsta hugg och snart är det tolv man starka bandet samlade på scen. Konserten håller överlag ett högt tempo, men även en hel del finstämda ballader betas av. Men det är inte balladerna folk har kommit för och när dessa spelas så mättas stämningen i publiken av, men så fort tempot ökar igen så rör sig publikhavet, gammal som ung, män och kvinnor, svensk som invandrare. Och det är också det jag gillar med romsk musik, det spelar ingen roll vem du är så länge som du har roligt.
Trots att jag inte lyssnat in mig så mycket på bandet i fråga så känner jag igen en hel del låtar och trots att mycket låter likt så tröttnar jag aldrig, glädjen är total och bandets hantering av sina instrument är oklanderlig. Sällan ser man någon hantera en trumpet med sådan precision.

När spelningens sista låt klingar ut så skyndar vi oss från Folkets Park mot den största scenen, där bob hund snart börjar spela.
Låtlistan är nästan identisk med den på Emmaboda, men tyvärr finns inte samma energi hos bandet som på den lilla småländska festivalen. Thomas Öberg klättrar på högtalare, springer av och an, kastar trafikkoner och är självgod i vanlig ordning, ändå klickar det inte riktigt. Ibland glimmar det till, men oftast så känns det som att något saknas. Inte ens klassikern Istället för musik: Förvirring lyckas få igång publiken på riktigt och då är det illa. Bandet levererar dock precis vad de ska, med vissa undantag, så som Conny Nimmersjös klumpiga gitarrspel på Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem men det gör jag; tror jag, men det har jag börjat vänja mig vid.
Överlag så känns det som att allt börjat gå på rutin, låtvalet, mellansnacket, scenshowen, något som inte passar bob hund. De är ett band som behöver något att kämpa för, men sedan deras comeback så har de varit det största i popsverige för tillfället, och tyvärr har de börjat gå på tomgång.
Nej tyvärr pojkar, den här söndagen överträffades ni av ett dussin rumäner med tuba, hur känns det?

Veckans Skiva v. 34: Rilo Kiley - More Adventurous

Första gången jag stiftade bekantskap med Rilo Kiley var när de agerade förband till Bright Eyes på Vega i Köpenhamn 2005. Det jag minns starkast från konserten var främst gitarristen Blake Sennetts gitarr, en Fender Telecaster som var dekorerad med ett klistermärke föreställande den norska flaggan. I musikväg minns jag i stort sett bara en refräng med texten "Bad news, baby I'm bad news". Texten tillhör låten Portions for foxes och var anledning till att jag senare började lyssna på Rilo Kiley och deras skiva More Adventurous.

Jag anser att More Adventurous inte har några svaga låtar. Till en början hade jag dock svårt för det femte spåret, I never, men den har på senare tid vuxit i mina ögon (eller öron) och höjts upp till skivans övrigt höga nivå.

Det jag har fastnat för hos Rilo Kiley är dels Blake Sennetts gitarrarrangemang, men framför allt Jenny Lewis röst som framhäver texterna och melodierna på ett superbt sätt.

More Adventurous är Rilo Kileys tredje studioalbum och är bland annat producerat av ingen mindre än Bright Eyes-medlemmen Mike Mogis. Låtar från albumet har spelats i diverse TV-serier och filmer, som till exempel i The O.C (Portions for foxes) och i Monster in law (I never), trots det så är de inte särskilt kända i Sverige. Förmodligen har fler hört talas om Jenny Lewis soloprojekt tillsammans med the Watson twins som har spelat ganska mycket i Sverige. Lewis skulle ha spelat på förra helgens Way out West, men har av någon anledning ställt in hela sin Europaturné.

De absolut starkaste spåren på skivan är Portions for foxes, Abscense of god och Blake Sennetts sololåt Ripchord där han sjunger och kompar sig själv med ett enkelt gitarrkomp.

Spotifylänk till skivan HÄR

Ny Layout

Några ändringar har gjorts med layouten, bl.a. har ett nytt sidhuvud tillkommit, samt lite nya färger. Fler ändringar kommer framöver!

Tack Ola för sidhuvudet!