Tips v. 45

Rasmus:

Befinner ni er i Göteborg i denna karga första novembervecka och finner er sugna att gå på konsert, kan ni lätt tro att det är juli igen, och fruntimmersvecka; nästan alla bra konserter denna vecka frontas nämligen av kvinnor. Veckan avslutas med att Anna Ternheim drar igång sin Göteborgsvecka, men innan dess finns det fyra kvinnor på tre konserter som ni bara inte får missa:

På onsdag återvänder de fantastiska systrarna i Taxi Taxi till Fängelset i Göteborg. Sist de spelade där bjöd de på en fantastisk spelning inför nästan ingen publik. Se till att ge dem det gensvar de förtjänar den här gången!

På torsdag kommer Asha Ali att spela på samma spelställe som Taxi Taxi.

På fredag spelar Skatan tillsammans med ett gäng andra band på Chao Festival på Oceanen Kulturhus. Intäkterna går till välgörande ändamål, så masa er dit!


Jakob:

Onsdagen bjuder på postmetal i form av Isis på Hornstull Strand. Missa inte heller Dälek som agerar förband, världens kanske bästa noisehiphop?

Mattias Alkberg och Invasionen besöker på torsdag Debaser Slussen. Alltid kul att se vad Dennis Lyxén har för sig?

På fredag gästar Rotator Klubb Adrenalin, klart värt ett besök, om inte annat för att det är Sveriges första breakcoreklubb


Anton:

Den tolfte november förra året släppte Anna Ternheim sitt tredje album Leaving on a Mayday. På fredag släpper hon samma album ännu en gång, denna gång i en box innehållande orginalalbumet plus låten Make it on my own, en liveskiva och en live-DVD.

Imorgon måndag släpps Weezers nya album Raditude. Det är bandets sjunde i ordningen.

På torsdag spelar Taxi Taxi på Debaser i Malmö.

Låtlista v. 44 - Döden: Gästskribent Skatan

Simone Andersson Wingfors, mer känd som Skatan, är aktuell som Popbrusfavorit, Rookiefestivalsartist samt med inspelning av ny skiva. Vi på Popbrus kan här stolt presentera hennes val av låtar på veckans tema; Döden:

Velvet Underground - Afterhours
I somras satt vi på Haga Nygata och spelade bland annat denna låt i hopp om att få några slantar. Vi fick inte många slantar men det var fina tider. Vi levde livet...

Nina Simone - Sinnerman
Grym kvinna, fantastisk låt. Älskar't.

No Doubt - Snakes
Mitt nostalgiband nummer ett. Låten handlar om krig, om att lyda & om att dö.

Allan Edwall - Lilla Bäcken
En vacker liten visa om mestadels livet, men därefter kommer döden. Det bara är så.

Billie The Vision & The Dancers - Ghost
Spöken i huvudet är de värsta av spöken.

Här är Simones Spotify-lista

Låtlista v. 44 - Döden

Denna veckan har Rasmus valt temat döden. Ni finner Spotifylistan HÄR.

Rasmus:

Leonard Cohen – Who By Fire
Cohen räknar på ett poetiskt sätt upp olika sätt att dö på.

Jens Lekman – Your Beat Kicks Back Like Death
I denna glada cover upprepas raden “We’re all gonna die” otaliga gånger.

Nick Cave – Death Is Not The End
Tillsammans med bland andra Shane MacGowan, Blixa Bargeld, Kylie Minogue och PJ Harvey sjunger Cave denna Dylansång.

Thåström – Långtbort
”Min elektricitet är snart slut och jag är rädd”

Jack Johnson – If I Could
Hjälplösheten när en vän står för döden.


Jakob:

Einstürzende Neubauten - Der Tod ist ein Dandy
Döden är en dandy...på en häst...

Daniel Johnston - Funeral Home
Versionen från 1990 så klart.

Dead Kennedys - Kill The Poor
Döda dem!

Jellica & Dr Dru - I WLD DI 4 U
Chiptolkning av Prince odödliga(?) klassiker.

Tom Waits - Murder In The Red Barn
"There's always some killin', you got to do around the farm, a murder in the red barn, murder in the red barn."


Anton:

Emil Jensen - Syster
"Du ska alltid finnas kvar"

Death Cab for Cutie - I Will Follow You into the Dark
Ben Gibbard med en akustisk gitarr blir aldrig fel, aldrig!

Regina Spektor - The Ghost Of Corporate Future
En låt innan hon slog igenom.

Joy Divison - Shadowplay
"In the shadowplay, acting out your own death, knowing no more"

Rilo Kiley - Accidental Death
"It's just your Accidental Death"

Veckans skiva v. 44: Ossler - Krank

Ossler är Skånes svar på Thåström.

Behöver jag tillägga någonting? Jag kan dra historien och förklara skivan, men sen går jag. Okej?
Pelle Ossler växte upp i Östberlin. Flyttade sedan till Skåne och spelade med Wilmer X. Lämnade bandet för att han tyckte att de gjorde det för enkelt för sig. Hittills har han släppt fem soloalbum. Det här är det fjärde. Spelar även i Thåströms band. Thåström, Ossler och Hellberg är också namnen bakom bandet med namnet Sällskapet som spelar dov, suggestiv industriromantisk musik.

Parallellerna till Thåströms sena musik är många. Vi har dovheten och dysterheten i texterna. Mörkret. Musikerna. Bilden av ett kallt och mörkt Sverige som vecklar ut sig i takt med musiken. Men Ossler är mörkare än Thåström. Dovare. Att se ljuset här är svårt. Själv har Ossler sagt att det är lättare att se ljuset om man själv står i mörkret. Just så. Den drivande basen dök även upp tidigare på Osslers inspelningar än på Thåströms…

Ossler har en lyrik som inte återfinns någon annanstans i den svenska rocklyriken. Med favoritordet etanol och en förkärlek för olja, betong och industri.
Men det är inte bara dystra upptempolåtar som lyfter Osslers gärning. Nej det finns dystra ballader också. Ett exempel är ”Luften är fri” som handlar om en man som just dött. Helt låten kretsar runt en titanskruv.
Kanske är det däri plattans (och Osslers) största fel ligger; spretigheten mellan låtar som får en att vilja stå med en öl i handen och gunga på huvudet i takt till basgången och de lugna låtarna. Men jag skulle aldrig i livet vilja vara utan någon av de två komponenterna.

Nämnde jag förresten att Ossler i låten ”Tamburinman” lånar friskt från en inte så lite känd droglåt av Bob Dylan med ett namn som ni nog kan lista ut själva?
Äh, lyssna istället. Ossler förklarar det här mycket bättre än vad jag gör…

Thåström är Stockholms svar på Ossler.

Lyssna på Skivan på Spotify här!

Konsertrecension: Skatan och Baba Ottokar, Underjorden, Göteborg 28/10

“I danced my legs down to the knees”

Detta är verkligen kvällen som inbjuder till ovanstående dekadens. Baba Ottokar från Malmö bjuder på ska, balkan och rocksteady. De ser sådär härligt nervösa ut som nästan bara färska band gör. Och då består publiken bara av 60 betalande ungdomar – 60 dansande ungdomar. Men glada, begåvade och sevärda är de. Imorgon spelar de i Malmö igen. Då är det releasefest tillsammans med Band of Joy. Gå dit om ni är i Skåne!
Tillställningen äger rum på Underjorden, som med sitt betonggolv och sina utsmyckade tegelväggar än mer bjuder upp till dans. Tyvärr ser jag inte en själ som lämnar lokalen utan vader… Trots att Baba Ottokar levererar gång på annan, så blir de lite tjatiga i längden. Eller står vi i publiken fortfarande med haken hängandes mot golvet efter förbandets prestation?

Skatan växer ständigt som artist. Det märks inte enbart på utökat spaltutrymme. Inte heller på att hon just nu befinner sig i studion för att spela in ny skiva. Ej heller för att hon spelar på Hultsfreds Rookiefestival. Nej, för varje framträdande på en scen blir intrycket starkare och starkare. Jag kommer inte att bli förvånad om hon (och hennes gitarrist Johan Malmstedt) konkurrerar ut Anna Ternheim som Sveriges dysterdrottning inom något år. Lyssna på låten ”Nobody”, och ni kommer att förstå vad jag menar.

Men frågan jag ställer mig där jag vandrar hem genom den bistra västkustnatten är inte när Skatan kommer att bli en stor stjärna, utan varför de spelade tillsammans med Baba Ottokar. Två grymma spelningar som tyvärr lite tar udden av varandra genom att bjuda på så väsenskilda upplevelser.

Bright Eyes släpper julskiva på vinyl

Bright Eyes julskiva A Christmas Album släpps den 30 oktober på vinyl. Den släpptes första gången på cd 2002, och då som nu går alla intäkter till Nebraska AIDS project. Medverkande på skivan, förutom Conor Oberst och Mike Mogis, är bland annat Maria Taylor, Matt Oberst (Conors äldre bror) och Rilo Kileys gitarrist Blake Sennett.

Skivan går endast att köpa direkt från Saddle Creek records och kostar 15 dollar. Länk Här.

Tips v. 44

Rasmus:

På måndag spelar den rebelliske countrysångaren Steve Earle på Storan i Göteborg. Har ni tid och pengar och befinner er i staden tycker jag definitivt att ni ska gå.

På fredag blir det Shoegaze på Parken i Göteborg. Cranes kommer till stan.

Men det är framförallt på lördag det händer grejer! Vackra, begåvade, skönsjungande och 50-års jubilaren som artist: Joan Beaz spelar på Storan. Det kommer bli fint, nostalgiskt och kanske en och annan låt av Dylan - där man till skillnad från när det är han som framför dem, kommer att höra vilken låt det är.


Jakob:

Veckan spenderas i lugn och ro tillsammans med en god bok, varför inte Please Kill Me: The Uncensored Oral History Of Punk?

Man kan även passa på att spana in den nya islänska musiktjänsten Gogogyoko.com där man som medlem kan streama all musik på sidan och även ladda upp egen musik för att sälja till valfritt pris, helt gratis.

Om man vill gå ut och dansa så rekomenderas ett besök på Hornstull Strand, där Club Killers håller låda på onsdag.


Anton:

På fredag startar årets Rookiefestival i Hultsfred. Headliners är bland annat Detektivbyrån och Florence Valentin och bland rookiebanden kan Skatan, Beldina Malaika och Guldgossen vara värda att nämna.

Indiepoptvillingarna Tegan and Sara släpper ny skiva på onsdag.

På söndag spelar Isis på KB i Malmö, det kommer bli tungt.

Låtlista v. 43 - Guilty Pleasure

Denna vecka listar vi låtar som vi egentligen inte vill erkänna att vi tycker om - Guilty Pleasures helt enkelt.

Länk till Spotifylista HÄR.

Rasmus:

David Bowie - I'm Deranged (reprise)
Jag tycker inte om Bowie, men den här låten tvingas jag erkänna att den faktiskt är bra.

Kim Wilde - Kids In America
Vad får en egentligen att uppskatta den här sortens 80-talspop?

Staffan Hellstrand - Precis som du är
Varför tycker alla så illa om karln?

Lasse Tennander - Giganternas brunn
Återigen alldeles för mycket 80-tal, men en av Sveriges goaste gubbar sjunger här om Klas Östergren...

Faron Young - Live Fast
Ja, jag gillar den här sortens gammal country.


Jakob:

Snoop Dogg & Pharrell Williams - Drop It Like It's Hot
Jag vill så gärna ogilla Snoop Dogg, men han är ju tung.

Petter - Det Går Bra Nu
Svenska versionen av ovan nämnda låt, kanske inte så tung med den har definitivt ett komiskt värde som tilltalar mig!

Broder Daniel - Mr. Cloudman
Jag gillar verkligen inte BD, jag vet inte varför, men jag ser inget njutbart med deras musik, men detta är ett undantag.

W.A.S.P. - I Wanna Be Somebody
W.A.S.P. är fan INTE ok.

Guns n' Roses - Welcome To The Jungle
Världens kanske mest överskattade band har i alla fall EN bra låt


Anton:

Alphabeat - Facination
Varför tycker jag egentligen om denna låten? Kanske för att den påminner mig om introlåten till Duck Tales... hoppas det är därför.

Christina Aguilera - Ain't no other man
Aguilera är en väldigt duktig sångerska, och låten är skönt producerad.

Dilba - Raindrops
En alltför underskattad artist. Hennes första album håller väldigt hög klass.

Destiny's Child - Survivor
Tre duktiga sångerskor bildar ett hav av körer på ett sätt som jag uppskattar, men säg det inte till någon...

Sofia Karlsson - Du var där
Väldigt lugnande.

Veckans skiva v. 43: Man Man - Six Demon Bag

Mitt förhållande med Man Man inleddes en bakfull lördag för något år sen. Efter att jag tagit mig igenom en hård utekväll tyckte min käre far att det var en bra idé att min dag skulle startas med hög musik ljudandes från vardagsrummet på tok för tidigt på förmiddagen. Lagom bakrusig vaknar jag till inledande "Feathers" för att snart stappla upp ur sängen till tonerna av nästkommande låt, "Engwish Bwudd". Trots denna något hänsynslösa väckning så kunde jag inte undvika att älska varenda ton och öppningen på skivan tillhör en av mina absoluta favoriter. De två låtarna sätter stämingen för hela skivan och berättar vad som komma skall, fantastisk popmusik inbäddad i en betydande mängd galenskap.

Just galenskapen ger ibland Tom Waits-vibbar, utan att för den delen mista sin egenhet. Men bandet är inte beroende av det utflippande, utan det är nästan på de mer raka poplåtarna som Man Man låter som bäst. Just inledande Feathers och underbara "Van Helsing Boombox" tillhör höjdpunkterna på skivan och visar tecken på en lysande låtskrivarförmåga. Dock fyller galenskapen en funktion, den känns aldrig krystad och framtvingad utan finns där för att det är så det ska vara. En låt kan gå från lätt experimentell rock, via härjiga partier med falsettsång till en småjazzig balladdel utan att man höjer på ögonbrynen, allt så klart med lysande melodier och en spännande ljudbild.

Trots att denna musik borde locka en relativt bred publik så verkar bandet vara relativt okänt här i Sverige. I USA har de agerat förband åt Modest Mouse och har därigenom nått ut till en ganska stor publik, men i senast de var i Sverige så lockade de ungefär 20 personer till KB när de spelade i Malmö, vilket var synd då det var en av de bättre spelningarna jag såg förra året och galenskapen tog möjligtvis ännu större plats live än på skiva, vilket på intet sätt var dåligt.

Trots mitt bakrus den där morgonen då far väckte mig med Six Demon Bag så kände jag att det här var det bästa jag hört på mycket länge, och det är en känsla som finns kvar än idag.

Konsertrecension: Nick Cave, Chinateatern, Stockholm 20/10

I juni regnade det. Men några tusen fick se en av sommarens allra bästa konserter. Redan när Nick Cave öppnade med ”Tupelo” i regnet, visste vi som var där att det skulle bli något stort. En och en halv timme med en rockande, galen Messias på en leråker i Stockholm.
Bara fyra månader senare är han tillbaka i Stockholm. Denna gång inomhus inför drygt 1 000 personer. 1 000 förväntansfulla personer, på en sedan länge utsåld Chinateater, som får se en av höstens allra bästa konserter. Denna gång utan Bad Seeds, bara kompad av en basist och Warren Ellis på gitarr, mandolin, trummor och fiol. Själv spelar Cave gitarr och orgel.

Men det är att gå lite i förväg. För konserten börjar med att Nick Cave läser högt ur sin senaste bok – The death of Bunny Munro – med suggestiv musik och en film som hade kunnat vara gjord av David Lynch, i bakgrunden. Under spelningens gång kommer detta inslag återkomma ytterligare två gånger (varje gång med ny film och ny musik).
Konserten är en del av en väldigt kort Europaturné och på grund av ställets storlek får publiken tillfälle att ställa frågor till honom. Oftast ganska tråkiga frågor, men Cave lyckas oftast komma med bättre svar än frågorna förtjänar. Som när någon frågar hur hans relation är med Gud och han svarar:

– Dålig. Eller; min relation till honom är bra. Hans relation till mig däremot…

Eller när någon annan frågar vad som hänt med hans mustasch:

– Frun gillade inte den. Det var som att kyssa en gammal dörrmatta. Som luktade curry och cigarettrök. Så en dag tog hon mina sömntabletter, drogade mig och rakade av den när jag sov.

Spelningen blir i och med detta väldigt intim. Cave pratar med vissa enskilda personer i publiken, ger dem smeknamn och ställer ibland frågor till publiken. Dessutom ger han sig ut i publiken när en kvinna frågar om hon kan få en kram.
Ni hör själva att konserten tillhör de som kommer att räknas som klassiska om några år, och då har vi ännu inte talat om det soniska. För det förekommer en del låtar också.
Det är nästan samma låtar som spelades i somras, som dyker upp under kvällen. Bland annat ”Lucy”, ”Dig Lazarus, Dig”, ”The Mercy Seat”… Ja, listan kan göras lång. Men vad gör det, när det handlar om dessa låtar? Och vad gör det, när många av dem är omarrade för att passa det mindre bandet? Vissa låtar till och med så omarrade att det – på klassiskt dylanmanér – tar ett tag innan man inser vilken låt han spelar. Som i den fantastiska versionen av ”Red Right Hand”.
Låtlistan har dock lite fler av Caves lugnar låtar och mindre av de hårda än i somras. Låtar från Boatmans Call och No More Shall We Part får större plats. Men störst plats tar låtarna från snart 20 år gamla The Good Son. Tre av skivans nio låtar avverkas (visst, alla dessa tre spelades även i somras, men de passar bättre på en teater än på ett kallt och regnigt väckelsemöte). Där jag sitter tänker jag också på skivans omslag; Cave framför en flygel – precis som ikväll…

En magisk kväll.

Jakob Hellman, 44 år

Idag fyller den svenska artisten Jakob Hellman 44 år. Hellman släppte sitt första och enda album, ...och stora havet, 1989 och efter två grammisar 1989 och några efterföljande år av turnerade har det varit nästan helt tyst om honom. 1999 röstades ...och stora havet fram till århundrandes bästa svenska skiva av Aftonbladets läsare, och tack vare det så släpptes skivan pånytt i en remastrad version tillsammans med allt då inspelat material med Hellman.

Hellman har gjort ett fåtal spelningar varje år sedan mitten av 90-talet. På hans konserter framför han ofta egna versioner av svenska visor signerade Taube, Vreeswijk och Adolphson, men även en hel del eget outgivet material. På hyllningsskivan till Olle Adolphson, Dubbel Trubbel (2005), står Hellman för inte mindre än två låtar, Mina Båtar och Lenas Visa (Spotifylänk).

Under Visfestivalen i Västervik 2005 återförenades Jakob Hellman med Per "Perssons Pack" Persson i duetten Tusen dagar härifrån. Låten fanns med på Persson Packs album Äkta Hjärtan som släpptes 1991, alltså när Hellman var som populärast. 14 år senare hade både Hellman och Persson glömt stora delar av texten, men med publikens hjälp tog de sig genom låten - ett minnesvärt ögonblick.

När Mejeriet i Lund hade en 20-årsjubileumkväll 28 spetember 2007 var Hellman en av alla artister som spelade och tillsammans med Lars Winnerbäck framförde han även då Tusen dagar härifrån (youtubelänk).

I och med att det var 20 år sedan Hellmans debutskiva släpptes så publicerade Aftonbladet i april i år en intervju med Hellman där man tog upp den eviga frågan om han tänker släppa något nytt. Hellman svarade att det beror på vilken dag man frågar honom, men han erkänner att det finns hopp om att släppa mer och han vet att han kommer göra mer musik. P3 sände i april i år även ett specialprogram om Jakob Hellman och om inspelningen av hans skiva. Producent och musiker på skivan berättade om den unge Hellman som envist höll fast vid sina låtidéer - han visste exakt hur det skulle låta.

Det är svårt att få tag på Hellmans outgivna låtar. Här finns dock en video från en liten spelning i Hammenhög (Länk). Man hör tydligt att Hellman inte har tappat sitt sound genom åren.

Grattis Jakob!


Intervju i Aftonbladet (länk)
Om programmet De sista melodierna (länk)

Konsertrecension: The Bear Quartet, Trädgårn, Göteborg 15/10

Bear Quartet är alltid kul att se. Oavsett hur dålig konserten i fråga än må vara. De är förmodligen Sveriges kompromisslösaste band; spelar bara nya låtar, byter ständigt riktning och stil, skickar enbart ner en medlem till en spelning på Hultsfred, för att året därpå spela på två scener samtidigt. Visst älskar man BQ som koncept, men låter det bra då?
Jodå, det är tungt, det är mycket bas och en del rundgång; de börjar närma sig Skull Defektes domäner mer och mer (i alla fall live, där BQ är hårdare än på skiva).
Efter tre års tystnad är detta välkomnat. Spelningen i Stockholm i somras var dock bättre, ljudligare och svettigare. Då spelade de inför ett fullsatt Strand, med halva Sveriges indieelit på plats. Nu spelar de inför ett halvtomt Trädgårn i Göteborg.

Trots att senaste plattan släpptes i september, spelar de ändå en rad låtar som tillkommit därefter (nytt på g kanske? – BQ är trots allt kända för att släppa skivor ofta). De säger också om en rad låtar att de hoppas att det är sista gången de spelar just den.
Bear Quartet hade en gång en låt som hette ”Fuck Your Slow Songs” och lite så känner man ikväll; det är de snabbare låtarna som suger tag, det är de snabbare låtarna vars bas får en att gunga. Låtar som ”Million” och ”Sweet Beef” (Lyssna på Spotify!).

Tydligen kommer nästa singel som b-sida ha en cover av låten, gjord av MA Numminen. Det ser vi fram emot.
Det ska bli spännande att se vad norrlänningarna levererar på nästa års Siesta-festival. Helt nytt material kanske, med en full trummis och utan Matti, som spelar solo samtidigt? Hursomhelst kommer det att vara sevärt. Popbrus-favoriterna BQ är som sagt alltid sevärda.