Tips v. 9

Rasmus:

För er som missat det faktum att bokrean drog igång i torsdags, är det hög tid att ta er ner på stan och kolla in lite böcker. Förutom romaner av bland annat Klas Östergren och JMG le Clezio och en mängd kokböcker finns även ett flertal böcker om musik, mest förekommande är nog Bob Dylan och Ulf Lundell. Dylans Memoarer är en av böckerna som går att inhandla till ett billigt pris, för er som inte redan har den. Och den är riktigt bra.

När ni ändå befinner er i er lokala bokhandel tycker jag att ni ska plocka till er ett ex av Stå aldrig still, en nyutkommen antologi om Thåström.

Till sist bör nämnas att ett nytt album av Peter Morén, känd från Peter, Bjorn & John, släpper nytt: I spåren av tåren heter den och kommer på onsdag.


Jakob:

På fredag så har Uppsalabor två bra spelningar att välja mellan. Den första är Torsson, bandet som både klumpats ihop med proggen och med punken och själva utnämt sig till det fjärde bästa bandet i Lund. De spelar på Katalin.

Är man dock inte sugen på att titta på dem så kan man istället bege sig till Orange där klubben Rio håller låda. Det bjuds på spelning med postpunkbandet Diskoteket.

Har man privilegiet att befinna sig i Växjö så kan man istället uppsöka Kafé Deluxe på fredag och njuta av 70-talsdoftande hårdrock med Abramis Brama. En god idé skulle vara att ta sig dit tidigt, då det ges möjlighet att lira rundpingis där mellan 18 och 22. PING PONG IS PINGIS MOTHERFUCKER!


Anton:

Nikola Sarcevic, sångare och basist i Millencolin, släpper på onsdag sin tredje soloskiva. Denna gången har han gått över till att sjunga på svenska, i övrigt är musiken sig lik. Skivan heter Nikola och fattiglapparna.

Popadelicabokningen The Kissaway Trail släpper det nya albumet Sleep Mountain på onsdag. En intressant bokning av Popadelica och ett ännu intressantare skivsläpp, missa inte.

På måndag kan ni undvara en halvtimme åt att lyssna på The xx i P3 Live. En konsert, inspelad 14 januari i Groningen i Holland sänds klockan 20.30.

Låtlista v. 8 - Bättre förr

Veckans lista på Spotify.

Rasmus:

Hidden Cameras – A Miracle
Glädjeruset finns kvar, men det känns inte längre lika spontant.

Nick Cave – Jangeling Jack
Visst, han gör fortfarande bra skivor, och magiska spelningar. Men det var under sent 80-tal/tidigt 90-tal som han hade sina bästa år, med album som Let Love In, Murder Ballads och Tender Prey.

Laakso – Drinking
Laakso var så himla mycket bättre än vad Markus Krunegård någonsin kommer att bli solo.

Kaizers Orchestra – Rullett
Fortfarande ett fantastiskt liveband, men de senaste skivorna har inte samma nerv som de två första.

New York Dolls – Human Being
Band som återförenas ett kvarts sekel efter upplösningen funkar bara live. När de bestämmer sig att spela in nytt cå infinner sig inte magin som en gång fanns där.


Jakob:

Green Day - Welcome To Paradise
Fram till och med Warning så var Green Day ett helt fantastiskt band, låten i fråga passar väldigt bra med tanke på att jag flyttat till Gottsunda.

Kultiration - Sparkar & Slag
Missförstå mig rätt, Kultiration är fortfarande ett underbart band, men det har aldrig låtit bättre än på första plattan.

Millencolin - Ciquita Chaser
Jag saknar dagarna då de fortfarande spelade ska.

Sepultura - Roots Blody Roots
Okej, det var nu-metal redan innan Max Cavalera hoppade av, men det var ju bra nu-metal!

The Cure - Boys Don't Cry
Första skivan är bäst, i sann indieanda


Anton:

Weezer – In The Garage
Bandet släppte tre-fyra bra plattor innan de tappade det och började spela in skräp.

Bob Dylan - Like A Rolling Stone
Bra nu, bättre förr.

bob hund - Hörlurar
Senaste albumet är bra, men går inte att jämföra med de äldre.

Kent - Pojken med hålet i handen
Har de inte blivit lite för stora för deras eget bästa?

Lars Winnerbäck - Inte för kärleks skull
Från vistrubadur till Lundellkopia. Jag gillar vissångaren bättre.

Månadens skiva v. 8: Glesbygd'n - Tid'n Lid

Jakob:

Vemodsreggae med sång på Norrländska, kan det bli mer svenskt än så här? Glesbygd'n har de senaste åren kramat ur den Jamaicanska känslan ur baktakten och istället bytt ut den mot känslan av kalhyggen, vinter och en längtan efter något mer än den konsumtionshets som präglar samhället idag.

Tid'n Lid är Glesbygd'ns andra skiva och i mitt tycke inte lika klockren som debuten Ärtes Jord'n. Det saknas låtar som sätter sig efter en lyssning, väldigt många lunkar förbi i maklig takt för att försvinna lika fort som de kom. Men detta är antagligen mest på grund av att jag inte lyssnat på denna skivan i närheten av lika mycket som debuten, för rent musikaliskt så är det samma sak, inte mycket har ändrats, varken till det bättre eller det sämre. Låtarna går i moll och texterna är fyllda med samhällskritik. Detta är en helt okej uppföljare, du får samma sak som på första plattan, och det är på intet vis en dålig grej, gillade man den första så gillar man den här skivan också, och gillar det, det gör jag, men det glänser inte riktigt till, kanske för att man vet vad man har att vänta sig. När jag lyssnade på Glesbygd'n första gången så blev jag tagen av deras musik, den kändes genuint Norrländsk trots att den gick i baktakt. Det gör den fortfarande, men överraskningsmomentet finns inte kvar.

Men en låt glänser till över de andra. Avslutande Áigi Ve Simon Issát Marainen värmer i själen med sin underbara jojk, som jag antar framförs av just Simon Issát Marainen. Just jojken är det som lyfter låten från väldigt bra till fantastisk, den kommer och går och lämnar fritt spelrum åt musikerna att leverera molldub med doft av mossa och lav. Och just mossa och lav är något som svensk baktakt tyvärr allt för ofta saknar.


Rasmus:

Utanför fönstret ligger snön i djupa drivor. Manslånga istappar hänger från taken. Tak som stup i kvarten rasar in på grund av den börda snön utgör. Tåg ställs in och kollektivtrafiken är ett kaos…

Nej, Glesbygd’n är inget jag är jättesugen på att lyssna på under dessa omständigheter. Men allteftersom skivan spelar blir det också mörkare utomhus, och årstiden göms bakom anonyma svarta fönster. Jag börjar gunga med till musiken.

Jag är inget stort fan av reggae i allmänhet och svensk reggae i synnerhet. Men ibland tänder det till. Vissa varma sommardagar kan ni se mig sitta i en bil lyssnandes på ovan nämnda genre. Och vissa ljumna sommarnätter kan ni se mig skaka mina lurviga till detsamma.

Jag ställer mig ytterst schizofrent till musiken som sprider sig i lägenheten. Men det har ingenting med dess kvalitet att göra – jag gillar det jag hör – nej det är associationerna som gör mig villrådig. Å ena sidan tänker jag på fina somrar i det förflutna och en förhoppningsvis fin sommar om bara några månader (kanske delvis tillsammans med Tid’n Lid). Å andra sidan inser jag att det verkligen inte råder värme på andra sidan de tjocka stenväggar som står mellan mig och omvärlden. Och bristen på värme gör mig lite dyster.

Men mest myser jag i värmen som kommer från stereon min. Sluter ögonen och tänker på nätter som aldrig tar slut, festivaler och nakenbad.


Anton:

Visst är det härligt att lyssna på den norrländska dialekten som tillsammans med den baktaktsfasta musiken skapar en bild av skoghuggande hippiemänniskor i lusekoftor som skankar runt i någon timmerstuga mitt i den norrländska urskogen flera mil från närmsta eluttag och internetuppkoppling. Om man sedan lyssnar på texterna så hör man att den uppmålade bilden kanske inte riktigt stämmer med verkligheten. Glesbygd’n sjunger om vemod och om politik och man förstår att bandet är mer upplyst än större delen av Sveriges befolkning. Jag vill dock inte rasera min ursprungliga bild allt för mycket, för det är delvis den som håller modet uppe då jag egentligen har väldigt svårt för svensk reggea. Det är lite för ointressant, och stundtals är det lite för segt, men med en norrländsk ärlighet och bra musikaliska insatser så är betyget ändå fullt godkänt. Jag kan förstå att de som gillar genren älskar Glesbygd’n.

Siesta, Hultsfred, Emmaboda och Peace & Love

Hultsfred släppte idag The Hives till sommarens festival.

Siesta överträffade det genom att också släppa The Hives samt Röyksopp, Bruket, Nääk och, som vi skrev om igår, Built To Spill.

Built To Spill

Emmaboda bjöd på tyska Welle: Erdball samt svenska Babian och Andreas Grega.

Peace and Love släppte även de The Hives idag, och i tisdags hade de ett större bandsläpp med John Fogerty, Mando Diao, Tech N9NE, Kings of Convenience, Nationalteaterns Rockorkester, As I Lay Dying, Attentat, Helt Off, The Mary Onettes och Fontän. Jag vill ge ett litet utropstecken för The Mary Onettes.

The Hidden Cameras, Dinosaur jr. och Built To Spill

Igår kunde ni läsa på Popbrus Facebookprofil att The Hidden Cameras kommer till Göteborg i vår. Bandet kommer göra fem spelningar i Skandinavien:

20 april - Vega, Köpenhamn
21 april - Voxhall, Århus
22 april - KB, Malmö,
23 april - Debaser Medis, Stockholm
24 april - Brew House, Göteborg


Dinosaur jr. är sedan tidigare bokade till Siestafestivalen (27 maj) och de kommer i samband med Hässleholmspelningen ge ytterligare fyra i Skandinavien:

26 maj - Tyrol, Stockholm
27 maj - Siestafestivalen, Hässleholm
28 maj - Sentrum, Oslo
29 maj - Peer Gynt, Bergen
30 maj - Tavastia, Helsingfors

Förband under de tre första spelningarna är albumaktuella Built to Spill (albumet There Is No Enemy släpptes i Sverige 15 februari), de sista två spelar Dinousar jr. ensamma.

Jakobs Musikhörna v. 8: Band of Joy

Det finns åtminstone två band med namnet Band of Joy, det kändaste är antagligen det från Birmingham, bandet som Robert Plant och John Bonham spelade i innan de började i Led Zeppelin.

Det andra bandet är svenskt, innehåller inga kända musiker och kommer antagligen aldrig nå samma kultstatus som ovan nämnda Band of Joy, vilket är synd, för i ärlighetens namn så är de mycket bättre.

Vad är det då som gör dem så bra undrar du? Ett ord, spelglädje. Det här är tre personer som inte gör musik för någon annan anledning än att de älskar det. Detta är inget jag säger enbart baserat på deras musik, utan för att jag träffat dem, beskådat dem live ett flertal gånger och även känner folk som känner dem väldigt väl. Men visst märks det i musiken också Enligt dem själva så blandar de folkmusik av olika slag, surfmusik, cirkusompa och tradjazz, men för att beskriva det så enkelt som möjligt så kan man säga att det rör sig om instrumental dansant rockmusik. Men ord gör knappast musiken rättvisa.

Deras inspelade material gör inte heller musiken rättvisa, för det är live som de ska upplevas. Det märks verkligen att alla tre medlemmarna älskar att befinna sig på scen och glädjen smittar av sig till publiken. Så får du chansen att avnjuta dem live, så tveka inte.

Men tillsvidare så får ni nöja er med att lyssna på dem på Spotify eller på Myspace.

Band of Horses till Sverige

Band of Horses under Way out West 2009

I somras spelade Band of Horses på Way out West-festivalen i Göteborg. Den 17 april kommer de tillbaka till Göteborg, denna gången för en spelning på Trädgår'n. Biljetterna släpps imorgon (23 februari) och något säger mig att de kommer ta slut ganska fort.

I vår väntas uppföljaren till succéalbumet Cease To Begin, arbetsnamnet på det nya albumet är Night Rainbows.

Nya akter till Hultsfred X

bob hund under Göteborgs kulturkalas 2009

Idag släppte Hultsfred fem nya akter som tyvärr är lika ointressanta som de tidigare släppen, den enda ljusglimten finns i bob hund som är festivalens bästa bokning hittills. I övrigt släpptes bob hunds lillebror Babian, de australiensiska electropoparna Empire of the Sun, norsk electro i form av Annie och den svenska singer/songwritern Steso Songs (läs konsertrecension med Steso Songs från Malmöfestivalen här).

Tips v. 8

Rasmus:

På onsdag trotsar ni snön och beger er till skivbutikerna. Veckan erbjuder nämligen en fin skivskörd. Nedan finner ni tre av russinen:

Johnny Cash behöver väl ingen närmare presentation? Nu är det i alla fall dags för den andra av de två album han hann spela in innan han dog, men aldrig hann släppa. American VI: Ain’t No Grave heter den.

Altcountrybandet Clem Snide släpper också nytt; The Meat Of Life. Jag rekommenderar dem helhjärtat.

Sist men inte minst släpps sverigeaktuelle Josh Rouse albumet El Turista. Minst lika laidback som ovanstående två skivor.


Jakob:

Imorgon, måndag, spelar stoner-bandet Fu Manchu på Debaser Slussen i Stockholm. Fräsigt riffande är att förvänta!

På fredag spelar Imogen Heap på Nalen, kan bli soft.

Samma dag spelar även Sveriges punkigaste popband Pascal på Debaser i Malmö. Spelar gör även Makthaverskan.


Anton:

Ytterligare två intressanta skivor släpps denna veckan, vilka är:

The Knifes Darwinopera Tomorrow, In a Year som släpps på fredag. En annorlunda musikalisk upplevelse utlovas.

Det danska post-rockbandet Efterklang släpper sitt tredje fullängdsalbum på onsdag, med namnet Magic Chairs.

Som ni läst om tidigare på Popbrus så kommer Bright Eyes och Neva Dinova åter igen släppa skivan One Jug of Wine, Two Vessels, denna gång med fyra nya låtar. Ett smakprov på EP:n har lagts upp på Saddle Creeks hemsida, lyssna här.

Låtlista v. 7 - Färger

Veckans låtlista på Spotify

Rasmus:

Okkervil River – Red
“I’m full of fictions and fucking addictions and I miss my mother”

Adam Green – Bluebirds
En av de låtar som visar att Adam kan skapa vacker pop utan att tramsa till det.

Gogol Bordello – Start Wearing Purple
För min del går det inte att höra den här utan att vilja bege mig till en festival för att dansa mig svettig tillsammans med tusentals andra till det här. Bums!

Belle & Sebastian – The Blues Are Still Blue
“The black will be grey and the white will be grey / But the blues are still blue”

Flogging Molly – Black Friday Rule
Lite irländskt, så här en månad innan St Patricks day?


Jakob:

Animal Collective - The Purple Bottle
"Can I tell you that you are the purple in me?"

Millencoin - Twenty Two
"Twenty two, feeling blue"

NOFX - Don't Call Me White
"Represents everything I hate,
The soap shoved in your mouth to cleanse the mind"

James Brown - Say It Loud - I'm Black And I'm Proud
James Brown gjorde en hel generation stolt över sin hudfärg.

Text - Sound Is Compressed; Words Rebel And Hiss
"Black is the Light that shines on my path
Black is the color of freedom"


Anton:

Grand Archives - Torn Blue Foam Couch
Ett band som jag vill lyssna mer på!

Shearwater - Black Eyes
Från bandets senaste skiva som släpptes i onsdags.

First Aid Kit - Hard Believer
Från systrarnas album The Big Black And The Blue.

Mumford and Sons - White Blank Page
Bandet är aktuella med en sverigespelning på Debaser Slussen den tolfte april. Kolla in fler kommande konserter i Popbrus konsertkalender.

Death Cab for Cutie - A Lack Of Color
En gammal favorit.

Veckans skiva v.7: Bright Eyes - Letting Off The Happiness

Skivan finns på SPOTIFY.

Först släpper helvetet lös; folk skriker i plågor, saker går sönder och det är ett allmänt oväsen. Helvetet tonas sedan ner lite, men det kommer alltid att följa en med i bakgrunden. Det går inte att bortse från. För att dölja det inferno som pågår bjuds vi istället på en desperat akustisk gitarr. Men det imaginära lugnet får bara fortgå i tolv sekunder. Sedan öppnar Conor Oberst munnen. Och här har vi en man som inte varit nere i helvetet för att sedan återvända och berätta om det. Nej, här har vi en man som befinner sig i helvetet. Då talar vi inte om ett imaginärt Dantes Inferno. Nej, detta är det introverta helvete som alla kan få uppleva om de har otur. I Sverige drabbas 35 procent av befolkningen någon gång i livet av depression. Många av dessa under årets mörkare månader.

”I dreamt of a fever,
one that would cure me of this cold winter set heart,
with heat to melt these frozen tears, and burned with reasons
as to carry on”

För någonstans måste väl ändå energin finnas som kan ta en tillbaka till det goda livet? Någonstans skymtar väl ändå våren? Men Oberst sjunger inte bara om en inre vinter. För samtidigt som den då 17-årige Conor ligger vaken på nätterna och vrider sig i sin säng, pågår vintern utanför fönstret. Och ibland kan det vara svårt att veta vilken vinter han sjunger om. Vilket är en av låtens starkaste sidor. Att man dessutom tror på varenda ord gör inte det hela sämre.

Men så kommer man då till en punkt då det inte finns någon annan utväg än att ta till flaskan:

“And so I drink to stay warm,
and to kill selected memories,
cause I just can’t think anymore about that or about her tonight.
and I give myself three days to feel better,
or else I swear I'll drive right off a fucking cliff,
cause if I can’t learn to make myself feel better,
how can I expect anyone else to give a shit?”

“If Winter Ends” heter låten som inleder Letting Off The Happiness. Och den är ett litet mästerverk. Ingen annan låt har varken tidigare eller senare bättre beskrivit känslan den inre vintern bättre. Oavsett hur resten av skivan hade låtit, så hade det därför varit en bra skiva. Nu är resten av skivan också riktigt bra. Men aldrig riktigt lika bra som ”If Winter Ends”. Och där och då, i slutet av förra århundradet, påbörjades Conor Obersts storhetstid. En tid som pågår än idag.

“And if the perfect spring is waiting somewhere,
just take me there,
just take me there,
just take me there,
and say and lie to me and say,
and lie to me and say,
it’s gonna be alright,
it's gonna be alright,
Yeah, you worry too much kid,
it's gonna be alright”

Jakobs Musikhörna v. 7: Garmarna - Hildegard von Bingen

Nu sitter man här med en hemtenta i Musikhistoria A och diverse andra saker som tyvärr måste sägas har högre prioritet än Popbrus, så ni får ursäkta att dagens musikhörna blir kort, men ack så naggande god.

Eftersom jag de senaste veckorna plöjt igenom ca. 500 sidor om västerländsk musikhistoria och en stor del av min musiklyssning har utgått från Naxos gigantiska musikbibliotek så är det kanske inte konstigt att jag väljer att skriva om en skiva som ganska starkt knyter an till ämnet. Det rör sig om svenska Garmarna och deras skiva Hildegard von Bingen. Kvinnan som skivan är döpt efter, Hildegard von Bingen, är nämligen en av de allra tidigaste kvinnliga kompositörerna som man känner till. Skivan består av tolkningar av hennes verk, så klart i Garmarnas speciella version av folkmusik, där även rock och elektronica samsas. Musiken får verken att kännas morderna trots att de har närmare 900 år på nacken, till stor del tack vare Emma Härdelins karaktäristiska röst.

Klicka här för att lyssna på skivan på Spotify!

För att lyssna på Hildegard von Bingens musik tolkad lite mer tidsenligt så kan du klicka här!