Veckans låt: Harry McClintock - Big Rock Candy Mountain

Dröm er bort i en luffares paradis där godsvagnarna alltid är tomma, där ladorna alltid är fulla med hö och där det finns sjöar av whisky.

Lyssna på låten på Spotify!

"One evening as the sun went down
And the jungle fires were burning,
Down the track came a hobo hiking,
And he said, "Boys, I'm not turning
I'm headed for a land that's far away
Besides the crystal fountains
So come with me, we'll go and see
The Big Rock Candy Mountains

In the Big Rock Candy Mountains,
There's a land that's fair and bright,
Where the handouts grow on bushes
And you sleep out every night.
Where the boxcars all are empty
And the sun shines every day
And the birds and the bees
And the cigarette trees
The lemonade springs
Where the bluebird sings
In the Big Rock Candy Mountains.

In the Big Rock Candy Mountains
All the cops have wooden legs
And the bulldogs all have rubber teeth
And the hens lay soft-boiled eggs
The farmers' trees are full of fruit
And the barns are full of hay
Oh I'm bound to go
Where there ain't no snow
Where the rain don't fall
The winds don't blow
In the Big Rock Candy Mountains.

In the Big Rock Candy Mountains
You never change your socks
And the little streams of alcohol
Come trickling down the rocks
The brakemen have to tip their hats
And the railway bulls are blind
There's a lake of stew
And of whiskey too
You can paddle all around it
In a big canoe
In the Big Rock Candy Mountains

In the Big Rock Candy Mountains,
The jails are made of tin.
And you can walk right out again,
As soon as you are in.
There ain't no short-handled shovels,
No axes, saws nor picks,
I'm bound to stay
Where you sleep all day,
Where they hung the jerk
That invented work
In the Big Rock Candy Mountains.

I'll see you all this coming fall
In the Big Rock Candy Mountains"

// Harry "Haywire Mac" McClintock, 1895

Veckans tips v. 43

Spelningar:

På tisdag står ett band som släppt ett av årets bästa album på Debaser Slussens scen. Jag talar om Yuck.

Peter Murphy sjöng i Bauhaus. På torsdag spelar han på Debaser Medis.

På fredag spelar Aidan Moffat från Arab Strap tillsammans med Bill Wells på Nalen i Stockholm.

Samma dag spelar Vit Päls på Strand i samma stad.

The Embassy spelar i hemstaden Göteborg i Stadsteaterns Foajébar på fredag.

På lördag spelar The Skull Defekts och Samling på Hornstull Strand i Stockholm.

Thorsten Flinck är på turné. Spelar i Malmö på Palladium på lördag och i Göteborg på Lorensbergsteatern på söndag.


Skivor:

I veckan släpps äntligen Tom Waits ny skiva Bad as me. Och den är riktigt bra.

Stevie Jackson från Belle And Sebastian solodebuterar i veckan, med skivan (I Can't Get No) Stevie Jackson. På onsdag kommer det en recension.

På fredag släpper Anna Ternheim det nya albumet The Night Visitor, även den recenseras på onsdag.

Lite som en fest VOL XXIV

Veckans festlista börjar i stenhård hardcore och avslutas i flumpop. Däremellan hinns det med Sonic Youth, för att Thurston Moore och Kim Gordon skiljde sig i veckan, såväl som Television Personalities, vars sångare Dan Treacy ligger i koma.

Lite som en fest VOL XXIV

Veckans låtlista v. 42 - Släkt

Rasmus har mycket att göra just nu, så mycket så att han inte hade möjlighet att delta i veckans låtlista denna vecka. Istället har vi lånat in Markus Landén (som tidigare har skrivit några skivrecensioner här) som väljer fem låtar som på något sätt handlar om släktingar.

Veckans låtlista finns här!


Jakob:

John Coltrane - Cousin Mary
En av jazzens största.

Big Brother & The Holding Company - Combination Of The Two
Janis Joplin visar vart skåpet ska stå.

Smashing Pumpkins - Spaceboy
Billy Corgan skrev låten om sin lillebror.

Misophone - White Waves
Från plattan med det rent fantastiska namnet "Where Has It Gone, All The Beautiful Music Of Our Grandparents? It Died With Them, That's Where It Went"

Samla Mammas Manna - Syster System
Sveriges kanske galnaste band.


Markus:

Team Me - Dear Sister
Härligt driv från norska Team Me släppt tidigare i år. "In my house, in my heart. Dear Sister speak to me".

The Lucksmiths - First Cousin
En vacker men dyster sång om kusinen Ben:
"They sold something that took sadness and solved it. But Ben, you should have been scared of that".

Looptroop Rockers - Family First
Om familjen utanför familjen - "What would I do without my band of brothers?"

Madness - Our House
Om en dysfunktionell familj - låten som öppnade upp för en helt ny våg av ska under 80-talet.

Flight Of The Conchords - Hurt Feelings
Det gör ont när ens familj glömmer bort ens födelsedag - från den Nya Zeeländska duon. Annars en rolig take på en floskelfylld genre.


Anton:

Uncle Tupelo - Moonshiner
Bandet Jeff Tweedy spelade i innan Wilco, tillsammans med bland andra Jay Farrar.

Johnny Cash - My Grandfather's Clock
Från Johnnys sjätte album Songs Of Our Soil. Låten är skriven av Henry Clay Work.

Ben Folds - Uncle Walter
En hysterisk låt om en konstig farbror.

Belle & Sebastian - Family Tree
"If my family tree goes back to the Romans Then I will change my name to Jones, If my family tree goes back to Napolean Then I will change my name to Smith"

Dirty Projectors - Grandfather's Jacket
Dirty Projectors släppte ett nytt album i veckan, läs recension här.

Nytt av Leonard Cohen

För några veckor sedan släppte Adam Cohen albumet Like A Man. Nu är det klart att fadern Leonard Cohen kommer släppa ett nytt album nästa år innehållande tio låtar. Den kommande skivan kommer bära namnet Old Ideas.

Laura Veirs släpper barnskiva

Förra året släppte Laura Veirs det utsökta albumet July Flame. I mitten av november i år så följer hon upp med den nya skivan Tumble Bee.

Tumble Bee kommer bestå av omarbetade versioner av klassiska amerikanska folk-dängor skrivna av bland andra Woody Guthrie och Peggy Seeger. På skivan medverkar en rad erkända musiker, däribland Jim James (My Morning Jacket, Monsters Of Folk), Colin Meloy (The Decemberists) och Basia Bulat.

Månadens skiva: The Flaming Lips - Yoshimi Battles The Pink Robots

Lyssna på skivan på Spotify!

Rasmus:

I min bok är Yoshimi Battles The Pink Robots Flaming Lips bästa platta (möjligtvis undantaget Transmissions From the Satellite Heart). Det var också den första skiva jag började lyssnade på med bandet för sju år sedan. Jag gick och nynnade på titelspåret i flera veckor efter att ha hört det första gången, utan att veta vad det var som hade satt sig så på hjärnan. När jag väl fick reda på det beställde jag skivan illa kvickt, trots de ljumma recensioner jag då läste om den. Jag ångrar det inte för fem öre.

Det här är deras tredje skiva som flumpopare. Dessförinnan spelade de snarare stenad indierock. Och det är här alla bitarna faller på plats (även om The Soft Bulletin hade sina stunder). Inte en dålig låt befläckar albumet, även om långt ifrån alla låtar kan kallas hits. Men med låtar som "One More Robot/Sympathy 3000-21", "Yoshimi Battles The Pink Robots, pt. 1", "In the Morning Of The Magicians", "Ego Tripping at the Gates of Hell" och "Do You Realize?" kombinerar de flum, fina melodier och texter som faktiskt har en innebörd på ett sätt som gör det här till en odödlig skiva. En av få glada skivor som faktiskt funkar.

Nu har bandet dragit flumpopen till sin spets, lämnat den och gått vilse i sina egna hallucinationer och snart oräkneliga samarbeten. Förhoppningsvis hittar de snart rätt igen, inleder en ny era och spelar in ett nytt mästerverk.


Jakob:

Precis som för Rasmus så var det här den första Flaming Lips-platta jag köpte. Till skillnad från Rasmus så skulle jag inte kalla den deras bästa, Transmissions From The Satellite Heart tar den platsen.

Däremot så innehåller Yoshimi Battles The Pink Robots bandets absolut finaste stund, Do You Realize??, en ballad så smäktande vacker att jag fortfarande, efter i princip nio års lyssnande på plattan, fortfarande dör lite inombords varenda gång jag hör den.

Men hela skivan är rakt igenom underbar. Det enda problemet som finns är att den saknar riktiga toppar förutom titelspåret och nämnda Do You Realize??. Detta kompenseras dock genom en stadigt hög nivå genom hela skivan, vilket såklart är otroligt trevligt, men gör lyssningsupplevelsen stundtals lite enformig. Det finns inget som stör, inget som får en att längta till nästa spår och förlösningen när det väl kommer.

Detta är ju dock ett otroligt lyxproblem, att gnälla över att en skiva är för bra måste ju vara bland det dummaste man kan göra. Men ändå gör jag det, för lite skönhetsfel skulle kunna göra skivan ännu bättre. Därmed inte sagt att den inte är bra som den är.


Anton:

Yoshimi Battles The Pink Robot bör anses vara ett av de album som bäst personifierar det första decenniet av 2000-talet, nästan i samma utsträckning som The Strokes Is This It eller, för oss i Sverige, Håkan Hellströms Känn ingen sorg för mig Göteborg.

Yoshimi Battles är en lättillgänglig skiva som inleds med snälla och trevliga "Fight Test", en låt som för övrigt nästan är en ren kopia av Cat Stevens "Father & Son" (vilket inte spelar någon som helst roll då båda låtarna är väldigt bra). Skivan fortsätter med en mjuk och fluffig ljudbild och med låtar som inte överraskar någon gång. Det blir en trevlig färd om än kanske något långtråkig då vissa låtar har en tendens att mest bestå av upprepningar. Jag har svårt att hitta något negativt med Yoshimi Battles, det enda jag kan göra är att varmt rekommendera den.



Bonus:
The Flaming Lips spelar titelspåret live, med Justin Timberlake på bas iförd en delfinkostym.

Skivrecension: Yann Tiersen - Skyline

Många har hört talas om fransmannen Yann Tiersen. Få undgick hans melankoliska pianokompositioner och franskdoftande dragspelsalster i Amelie från Montmatre, men i och med hans två senare skivor har Yann Tiersen visat upp en större musikalisk mångsidighet än så. På hans aktuella skiva Skyline hörs det väldigt tydligt att Yann Tiersen är erfaren inom filmmusik och arrangemang. Det låter drömskt, innovativt och experimentellt. När ungefär halva skivan snurrat förbluffas jag över hur konstnärlig och målande skivan är. Det är sällan man kan sluta ögonen och se en historia utspela sig under en och samma låt i dagens kommersialiserade musikklimat. Yann Tiersen målar oerhört inspirerande bilder med penseldrag av dunkla synthmattor och marimba blandat med elgitarrer och samplade hundskall.

Skivan i sig är emellanåt oerhört behaglig att lyssna på. Låtar som The Gutter och Monuments får tankarna att gå mot svenska Kent fast med mindre fokus på texter. Effekttjocka elgitarrer och en dunkel stämning genomsyrar dessa två spåren som görs väldigt bra. I ren kontrast till dessa spår finns spåren Exit 25 Block 20 och The Trial som båda ger sken av lekfullhet, hopp och glädje. Det är stora instrumentala arrangemang med mycket vision och driv. Något som drar ner båda låtarna är dock intron på bra över en minut. Man känner hur fantastiskt bra det skulle göra sig i någon indiefilm, men på skiva blir det något utdraget och enformigt.

Samtidigt som skivan är en frisk vind av innovation har den ett ganska lågt återlyssningsvärde. Jag kan, ärligt talat, inte se mig själv lyssna på vissa låtar någonsin igen. Det har sin charm. Det blir något av en flyktig konstutställning för dina öron där man drömmer sig bort en stund. Men samtidigt lämnas man lite frågande och besviken på skivans otydliga fokus och något långdragna och filmiska intron.

Gästskribent: Markus Landén

Skivrecension: José Soracha - Vingar Outtakes

José Soracha släppte förra året sin debut Vingar. Den här ep:n är, som titeln antyder, några låtar som inte kom med på den. Vingar var antagligen den singer/songwriter-platta jag lyssnade mest på ifjol. Den figurerade även på Rasmus lista över årets bästa plattor, med all rätt.

Den här ep:n är dock inte lika bra. Den består av fyra låtar, 311, Stå Still, Vi Laddar Om, Hur Många Stunder och Plans For Nigel, den sistnämnda en cover på XTCs gamla klassiker och för min del en gammal liveklassiker. Tyvärr låter den inte lika bra på skiva som när José och hans band spelar den live.

Övriga spår är dock en fröjd för örat och José visar, precis som på Vingar, att han är en fantastisk textförfattare. Att musiken känns ganska lik den mesta i genren gör ärligt talat inte så mycket. Den för tankarna kanske främst till Winnerbäck och Sundström. Men José är bättre än den förstnämnda, ännu inte lika bra som den sistnämnda.

Vingar Outtakes är en trevlig liten ep, men om ni verkligen vill njuta av José så rekommenderar jag att köpa Vingar istället, den här ep:n är mest en bonus.

Men medan ni väntar på att Vingar ska dimpa ner i brevlådan så kan ni lyssna på Outtakes gratis här!

Skivrecension: Little Gang - Half of Everything

Jacob Snavely, hjärnan bakom Little Gang, spelar även i Dag För Dag. Jag har aldrig lyssnat på dem, men efter att ha lyssnat igenom den här plattan ett antal gånger får jag för mig att jag kanske borde göra det, för det här är bra.

Egentligen vet jag inte vad det är som tilltalar mig med Half of Everything, för det är ganska rak elektronisk pop, lite sådär svävande och stundtals suggestiv, inget man inte hört förr alltså. Men ändå så fastnar jag för dessa simpla låtar och den ärligt talat ganska förutsägbara produktionen. Det är kort sagt en snygg skiva, utan några som helst överraskningar, vilket jag vanligtvis brukar tröttna på. Men något med Little Gangs debut växer för varje genomlyssning.

Lagom stökiga trummor, lagom mycket effekter och en lagom sång. Att Ane Brun gör en lagom sånginsats på avslutande Halvt av Alt förstärker bara min övertygelse om att skivan borde vara medioker, men ändå fastnar jag. Att omslag och konvolut är härligt stilrena är även det ett plus.

Den bittra smyghipstern i mig vill såga det här vid fotknölarna, det är för fint, inte tillräckligt bråkigt. Men jag kan inte, för jag uppskattar det. Det är knappast årets bästa popskiva, inte ens om man bara ser till de svenska plattorna, men visst fan är det bra.

Skivrecension: Dirty Projectors + Björk - Mount Wittenberg Ocra

För dem som känner till både Björk och Dirty Projectors så kommer det knappast som en överraskning att Mount Wittenberg Ocra är en speciell skiva, då båda parter har en tendens att ta diverse oväntade vägar. Därför känns en konceptskiva om en valfamilj inte jätteunderligt.

Tyvärr är det ingen jättespännande platta. Den är bra, men kanske mest för dem som lyssnar på Dirty Projectors eller Björk och inte kan få nog av dem. Det rör sig om småexperimentell pop, stundtals lite åt freakfolk-hållet, men utan att egentligen tillföra något till genren. Inledande Ocean är dock ett guldkorn, då alla sångarna imiterar valsång över en drönande cello.

Björks röst tillför dock mycket till helhetsintrycket. Hennes insats som valmamma är oklanderlig, men det gäller ju att man uppskattar hennes något säregna sångröst. I mitt tycke kunde hon gärna fått större utrymme på denna ep, men det skulle väl ha förstört lite av grejen med samarbetet och försatt Dirty Projectors i en roll som kompband snarare än samarbetspartners.

Kort sagt skulle jag rekommendera den här plattan till de redan inbitna fansen, för alla andra skulle jag rekommendera att ni lyssnar in er på de båda parterna var för sig istället, för detta tillhör knappast deras främsta verk.

Jakobs Musikhörna v. 42: Bark Psychosis - Hex

Det här är ett av de grundläggande albumen inom postrocken, dels för att det är ett fantastiskt album och dels för att det var med hjälp av en recension av just Hex som begreppet nådde den bredare massan. Trots att det är över sjutton år sedan plattan släpptes så är den fortfarande en av de absolut största postrockskivorna, mycket antagligen tack vare sin ikoniska status.

Men den skiljer sig ganska mycket från det som brukas kallas postrock idag. Hex är jazzigare, mindre fokuserad på uppbyggnaden av volym och intensitet, den innehåller mer sång och känns överlag rakare än nyare plattor inom genren. Men den är fortfarande flytande och vacker. Kort sagt ett måste för alla med ett intresse för genren.

Lyssna och njut!