Konsertrecension: Steget, Stay Out West, Annedalkskyrkan, Göteborg 12/8

Duon Steget fick kvällen till ära storfrämmande av nästintill hela ensemblen från debutskivan Förändrar Allting. Med enkla poplåtar får bandet den stora publiken att trivas. De stora behållningarna är Matildas sångröst och ståbasistens skickliga fingerspel.

Ordet vardagligt dyker tidigt upp i mitt huvud, ett gäng högst normala människor har valt att göra högst normala poplåtar om det högst normala ämnet kärlek. Jag blir kluven, stundtals låter det snyggt och intressant, men ibland försvinner det intressanta och det låter som att låtarna lika gärna kunde vara hämtade ur senaste schlagerfestivalen. Stråkarrangemangen är snygga, men de känns ändå mest som utfyllnad för att göra låtarna längre.

Steget är bra, men mest av allt är de inget särskilt. Bästa låtarna är inledande Baby, baby, baby och uppgivna Jag lägger ner (lillebror).

Konsertrecension: Villagers, Stay Out West, Annedalskyrkan, Göteborg 12/8

Med smarta melodier och säkert gitarrspel inleder Conor J. Obrien Villagers spelning i Annedalskyrkan på ett övertygande sätt. Än mer övertygande blir det när han efter två låtar får sällskap av det för kvällen fyra man starka kompbandet. Det är tight och arrangemangen känns väldigt genomarbetade.

That Day med ett oväntat oljudsintro är en av kvällens bästa låtar, tätt följt av Becoming A Jackal som är precis så bra som man hoppats. Oljudet i That Day kommer tillbaka i den avslutande låten Ship Of Promises, då i de avlsutande fyra takterna som får kyrkans fönster att skallra.

Bandet tillför otroligt mycket till O'Briens låtar och höjer de från trevliga singer/songwriter-låtar till storslagna soniska poplåtar. Det finns likheter med Bright Eyes och sångaren Conor Oberst men likheterna är långt ifrån efterapningar och Villagers visar att de skapat ett par helt egna musikaliska ben att stå på.

Veckans skiva v. 32: The Avett Brothers - I And Love And You

Länk till I And Love And You på Spotify

Anton:

The Avett Brothers är ett i raden av band som försöker sig på att spela rockmusik med inslag av amerikansk folkmusik. Fleetfoxes, Band Of Horses, Mumford & Sons, Okkervil River och i viss mån Wilco står alla på samma grund. I och med ett smått överflöd av band i genren så har konkurrensen ökat vilket har medfött att en inofficiell betygsskala skapats. En betygsskala som mäter bandens autenticitet inom den amerikanska folkmusiken. The Avett Brothers har haft turen att få ett väldigt högt poäng på denna högst inofficiella skala, till skillnad från brittiska Mumford & Sons som får nöja sig med ett bittert bottenbetyg (de är ju trots allt inte från USA). Denna "skala" är inget som det vanligtvis pratas om, men efter att ha läst på diverse musikforum så är det denna bild jag fått fram. Personligen tycker jag att det är rent dravel, eller som den teoretiska fysikern Hans-Uno Bengtsson hade sagt "rent mög".

I And Love I You är en välgjord skiva, både musikaliskt och produktionsmässigt. Som producent har man anlitat "mannen med skägget", Rick Rubin, som tidigare jobbat med bland andra Run-DMC, Beastie Boys, Weezer och svenska The (International) Noise Conspiracy. Det som skivan faller lite på är att den är lite för välgjord, inget sticker egentligen ut, vilket gör att den kanske mer hör hemma som bakgrundsmusik än musik man aktivt lyssnar på.

Ett spår som etsat sig fast hos mig, trots att det kanske egentligen inte är så bra, är den glada Kick Drum Heart. Låten är i grunden väldigt simpel, men refrängen är genialisk. Låtarna är i övrigt väldigt jämna, vilket ökar känslan av att det är en skiva att ha på i bakgrunden. Mitt förslag är att spara detta skivtips och ta fram det till när hösten nalkas. Avnjut det då med varm choklad, tända ljus och ett gott sällskap, för det är då I And Love And You kommer visa sina absolut starkaste sidor.

Rasmus:

Småtrevligt är ett ord som slår mig när jag lyssnar på "I and Love and You". Stämningen har ett höstlikt skimmer över sig. En stämning som påminner om den jag även finner hos band som Death Cab For Cutie, Clem Snide och Clayhill. Fast det här är tråkigare. För där nyss nämnda har spännade sångare, har The Avett Brothers raka motsatsen. Och där nyss nämnda har spännande saker för sig i arrangemangen har The Avett Brothers piano och gitarr. Det håller inte riktigt. De ger sig på ett grepp som sällan håller.
Andra låtar påminner om exempelvis Sufjan Stevens eller gammal amerikansk folkmusik. Men. De når aldrig samma höjder som hos dem de härmar. Trots att de använder sig av mer spännande arrangemang.

Tilläggas bör väl även att påståendet om att sångaren är tråkig är en sanning med modifikation. För de är faktiskt två sångare. Vem som är vem vet jag inte. Men en av dem ÄR tråkig. Den av bröderna som sjunger på "Ten Thousand Words" är det inte. Till skillnad från sin bror har han en röst med karaktär.

Det är synd att The Avett Brothers aldrig når några riktiga höjder. För de ger sig på en genre som man kan komma långt med. Därmed inte sagt att det är dåligt. Nejdå, om jag hör dessa låtar på något litet kafé där jag sitter med en kopp te i höstrusket så kommer jag att vara nöjd med tillvaron. Däremot kommer det aldrig att uppstå en situation där jag sitter hemma och lyssnar på detta. Det vill säga, förutom om jag har besök av någon som gillar detta.
Men det är ingen musik jag kommer att prata mig varm för. Det skulle i så fall vara mittpartiet bestående av låtarna "The Perfect Space" och "Ten Thousand Words". Jag vet inte varför - för de sticker väl egentligen inte ut - men de tilltalar mig.


Jakob:

Vid det här laget borde det stå ganska klart att jag inte är något större fan av alt-country, jag gillar inte ens Wilco för guds skull. Ändå så envisas både Anton och Rasmus att då och då välja plattor inom denna genre till månadens skiva. I ärlighetens namn så är jag utled på det, även om jag hör skillnad på Okkervil River och The Avett Brothers så är det ändå samma skrot och korn i min bok.

För hur många gånger ska jag behöva lyssna till sånt här? Sångare med slätstrukna röster, melodier som försvinner ur mitt huvud lika fort som de kom, tråkiga stämsånger och förutsägbara låtuppbyggnader. Och gång på gång ger jag samma betyg, inte är det dåligt, men det är inget jag själv kommer lyssna på...någonsin.

En enda ljusglimt finns det i mitt tycke på denna skiva med det fruktansvärt intetsägande namnet, nämligen den sista minut på åttonde låten, Laundry Room. För det är då det låter gammaldags, det är då det låter bluegrass och det är då det låter som en ladugårdsfest i amerikanska södern. Och så, mina vänner, borde alla alt-country-band låta betydligt oftare.

Inför Way Out West 2010

Imorgon går startskottet för Way Out West i Göteborg. Popbrus ger er här ett urval på fem intressanta band som kommer spela på festivalen. Länk till spelschema.

Villagers

Bakom namnet Villagers står irländaren Conor J. O'Brien. Men sin uttrycksfylla röst förmedlar han vemod i musikform, ofta i samma stil som hans namne Conor Oberst (Bright Eyes). Villagers debutalbum Becoming a Jackal släpptes i maj i år och imorgon intar han Way Out West och Annedalskyrkan.

Lyssna på Becoming a Jackal på Spotify.


Bad Hands

I platt-TV:ns tidevarv slår Bad Hands ett slag för den klassiska tjock-TV:n. Bad Hands är ett soloprojekt av trummisen Per Nordmark, tidigare i Fireside och Breach. När han spelar live får han hjälp av en handfull musiker samt en TV-apparat. På lördag spelar Bad Hands på Sticky Fingers klockan 02.30.

Lyssna på Bad Hands debutalbum Take the Money and Run på Spotify.


Panda Bear

Panda Bear är till vardags medlem i Animal Collective. Han har även medverkat på Taken By Trees senaste skiva. Bara det borde väl vara nog för att gå och se honom? Men om det inte räcker så gör han även väldigt bra musik. 2007 släppte han det helt fantastiska albumet Person Pitch och en uppföljare är på gång.


Konono N°1

Konono N°1 kallar sin musik för congotronic vilket är precis vad det är, afrikanska rytmer blandad med hemmabygd elektronik. De har sammarbetat med Björk på låten Earth Intruders. De har besökt norden ett flertal gånger. Ändå verkar väldigt få känna till det här bandet. Men ni som har turen att befinna er i Slottskogen på lördag har ingen anledning att missa det här.


Pavement

Jag borde inte ens behöva nämna Pavement här, för alla med minsta intresse för popmusik borde ha peppat den här spelningen sen Way Out West avslöjade bokningen. Men kanske finns det här någon stackars själ som ännu inte fått nöjet att stifta bekantskap med bandet som var ett av de band som definierade 90-talet. Och då finns det faktiskt inget bättre tillfälle att göra det än i helgen.

Jakobs Musikhörna v. 32: Jónsi - Go

Det är inte direkt så att Jónsi är obskyr, eller ens speciellt alternativ längre, men eftersom han inom några dagar står på scen på Way Out West så tyckte jag att det var dags att uppmärksamma honom.

Som frontman i Sigur Rós så har islänningen skördat stora framgångar och nu drar han på ett segertåg runt jorden med sitt soloprojekt. Musikaliskt så ligger det väldigt nära just Sigur Rós, men med mindre melankoli och mer sprudlande glädje. Det blir lättsammare men för den skull inte sämre. Visst, Go kanske inte är riktigt lika bra som Sigur Rós finaste stunder, men det är inte långt ifrån.

Detta är hans första längre släpp under eget namn, men han har tidigare släppt en platta och bok, Riceboy Sleeps, tillsammans med sin pojkvän Alex. Få känner dock till att han redan har släppt saker på egen hand, fast då under namnet Frakkur.

Lyssna på Jónsi – Go på Spotify!
Även Jonsi & Alex – Riceboy Sleeps står att finna på Spotify!

Tips v. 32

Rasmus:

Göteborg har annat än Way Out West att bjuda på i veckan. Vilket är tur ett år då festivalen har ett svagt startfält. Så ni som är i staden kan späda på med lite extra musik.

På onsdag spelar Kapten Röd på Storans parkering. Helt gratis.

På torsdag spelar en riktig entertainer och en fantastisk sångare på Scandinavium; Leonard Cohen.

På fredag spelar Markus Krunegård på Storans parkeringsplats. Helt gratis och bara Markus och ett piano. En chans som nog inte kommer fler gånger.


Jakob:

På tisdag börjar Stockholms kulturfestival. Helt gratis får man kolla på bland annat Efterklang, Den Svenska Björnstammen, Lucy Love och mycket mer.

På tisdag kommer även amerikanska hardcorebandet Ruiner till Sverige. I sällskap av Carpathian och The Eight Arms så gör de en spelning på Fängelset i Göteborg.

Även Stockholmarna kan njuta av hc-doftande tongångar. På Kafé 44 på lördag samlas nämligen en bunt hardcore- och screamoband för en spelning, bland annat If Footmen Tire, What Will Horses Do? och Way Down.


Anton:

Ingen lär väl ha missat att Way Out West startar på torsdag. På onsdag publicerar Popbrus ett inlägg inför festivalen med fem band ni inte får missa.

På onsdag spelar Hope Sandoval & The Warm Intentions på Vega i Köpenhamn. På Spotify kan ni höra deras senaste skiva som släpptes förra året. Länk här.

På tisdag är det dags för Öyefestivalen i Norge med ett startfält som känns något starkare än Way Out Wests. Kolla in programmet här.

Låtlista v. 31 - Ett år med Popbrus

Idag fyller Popbrus ett år. I bloggosfären kan det närmast liknas vid myndig. För att fira detta består veckans låtlista av de artister som var och en av oss här på Popbrus tipsat mest om.

Veckans låtlista på Spotify

Rasmus:

The Magnetic Fields - All The Umbrellas In London
16 fantastiska popalbum och en radda eps har herr Merritt släppt vid det här laget. Mer än så ska inte behövas.

Thåström - Fanfanfan [kl. 03.00 på natten]
Sveriges bäste sångare genom tiderna.

Belle & Sebastian - Sleep The Clock Around
Popfantasten i mig kan inte få nog av det här. Aldrig.

The Clash - Safe European Home
The Clash... Vad ska man säga, var ska man börja? De har alltid funnits där och kommer alltid att göra det.

The Jesus And Mary Chain - You Trip Me Up
Noisepop när den är som bäst.


Jakob:

Daniel Johnston - The Beatles
Hur kan jag ens börja förklara min fascination för Daniel Johnston? En början kan vara att han är en av världens bästa låtskrivare...någonsin...

The Clash - Bankrobber
Om det inte vore för The Clash-temat vi hade en gång så hade dem nog inte hamnat på den här listan, vilket är synd då de är ett av de band som verkligen formade min musiksmak i unga år.

Animal Collective - The Purple Bottle
Animal Collective däremot är ett band som format min smak på senare år och förkommer därför ofta på mina listor.

The (International) Noise Conspiracy - A Northwest Passage
Både Refused och The (International) Noise Conspirasy är fantastiska grupper med Dennis Lyxzén så...

Tom Waits - The Piano Has Been Drinking (Not Me)
På sista platsen stod valet mellan Dead Kennedys och mr. Waits, ett tämligen lätt val om jag får säga det själv.


Anton:

Bright Eyes - A Perfect Sonnet
Conor Oberst är nog den artist jag lyssnat mest på någonsin och superlativ räcker inte till för att beskriva honom. A Perfect Sonnet var den första låten jag hörde, trollbindande!

Anna Ternheim - Troubled Mind
Oberst får gott sällskap av, enligt mig, Sveriges bästa låtskrivare och artist. Ternheim slutar aldrig att övertyga på mig.

Weezer - The Good Life
Att Weezer kom såhär högt på listan känns egendomligt då jag sällan lyssnar på dem. Men deras första två skivor är trots allt två av de bästa rockskivorna jag har hört.

Ben Gibbard (and Jay Farrar) - All In One
Gibbard är en central figur i mitt musiklyssnande, han passar i alla lägen.

Regina Spektor - Sailor Song
Spektor är en stjärna på att blanda humor, glädje, aggression och sorg i sina låtar, kan man tröttna?

Veckans skiva v. 31: Allo Darlin' - Allo Darlin'

Spotify-länk

Det var ett tag sen nu, men det fanns en tid då jag bara lyssnade på smal pop. Sedan kom det av sig. Vyerna breddades och det där glömdes bort lite grann. Men i februari i år bar det av till London och Popfest för att se Ballboy. Och där i virrvarret av bra och mindre bra pop dök de upp; Allo Darlin'.

Igår bar det av till Jönköping för att se bandet igen. Och det var ännu en gång grymt. Allo Darlin' är verkligen ett liveband, med en sångerska i Elizabeth Morris som lever ut sin glädje på scenen. I Jönköping spelade även Moustache of Insanity och Smittens. Men det var Allo Darlin' som dröjde sig kvar när bilen lämnade staden vid Vättern.

Skivan då? Först kan jag säga att detta är klanderfri pop som gör mig glad. Sättningen ukulele, trummor, bas och gitarr sitter som en smäck. Kanske att ukulelen borde komma längre fram i ljudbilden.
”The Polaroid Song” är en klockren hit. ”Dreamin'” likaså, med Max Andrucki från Smittens på Stephin Merritt-klingande sång. ”Kiss Your Lips” är genial, med Weezer-allsången som utbryter i mitten... Och att sno textrader från Johnny Cash är ett grepp som alltid uppskattas.

Anmärkningar?
Ja, två.
De är bättre live.
Låten ”Tallulah” är inte med. Och den är lysande. Elizabeth upplyser dock att den förmodligen kommer att vara med på gruppens nästa album – som hon beskriver som mörkt. Vi får se. Jag tror det kan bli bra.

Jag är i alla fall sugen på mer smal pop.

Festivalrecension: Emmabodafestivalen 29-31/7, Emmaboda

På grund av sjukdom så sköts detta inlägg upp. Men nu är det klart, bättre sent än aldrig.


Emmaboda har på några år gått från Sveriges bästa popfestival till att bli en nästan renodlad elektrofest. Inget ont i det, även om jag hellre hade spisat indie på ängen i Småland än den dansmusik som spelat där de senaste tre åren. I år har alla tre kvällarna (plus förfesten på onsdagen) från 21.00 och framåt endast electro på schemat, med ett undantag, Johonossi 22.15 på torsdagen. En spelning som för övrigt var så knökad med folk att jag inte orkade se mer än ett par låtar.

Torsdagen är en ganska ljummen dag, spelningsmässigt sätt. Sista Sekunden gör en helt okej spelning, men knappast mer än så. Deras lättlyssnade hardcore på svenska har ändå lockat tämligen mycket folk till scenen i Skogen. De kör sina låtar, gör sina moves och avslutar det hela med en ganska vedervärdig cover på Magnus Ugglas gamla låt Vittring. Trots det lämnar jag spelningen med ett nöjt leende över ansiktet.

Entombed gör också en helt okej spelning, trots att jag aldrig lyssnat på bandet, mer än deras cover på Roky Ericksons Night of the Vampire. Så klart spelar de även den och det är i mitt tycke spelningens höjpunkt. Mycket mer kan jag inte säga då jag ägnade mer uppmärksamhet på folk som brottades än på männen på scen. Som soundtrack till idrottsutövandet så fungerade Entombed dock utmärkt.

Även Radio Dept. gör en bra spelning, men återigen ligger min uppmärksamhet åt annat håll snarare än åt scenen. Kanske för att de är ganska trista att glo på. Musikaliskt låter det dock mycket tillfredsställande.

Fredagen däremot är festivalens höjdpunkt. 12.30 går Trummor & Orgel på scen och förgyller förmiddagen med milda orgeltoner till svängigt jazzbeat. De spelar sina låtar, var och en vid sitt instument, mellansnacket är inte mycket att ha och musiken blir säkert lätt enformig om man inte uppskattar orgelmusik så som Bo Hansson, Sagor & Swing, Hansson & Karlsson eller dylikt. Som tur är gör jag det och duon levererar den bästa spelningen hittills på festivalen.

Några timmar senare så går på The Very Best på scen. Det enda dansakten jag verkligen vill se och faktiskt den enda dansakten jag verkligen ser. Med sin blanding av electro och afro-influenser så bjuder de på något annat än den "fyra fjärdedelselectro" som i övrigt dominerar festivalen. Trots att det regnar lite smått så är folk glada i hågen och publiken dansar. Men tyvärr lever framträdandet inte riktigt upp till mina förhoppningar, trots att det svänger som tusan på skiva så känns det lite småstelt på scen. Trots detta en helt okej spelning, varken mer eller mindre.

Efter en stunds paus är det dags för festivalens stora höjdpunkt, Wavves. Tidigt i spelningen frågar trummisen publiken "Are you high? 'Cause we are!" och strax efter sluddrar han något om PCP. Väldigt fånigt kan tyckas, men det passar bandet perfekt. Ganska kort in på spelningen så bränner de av både To The Dregs och So Bored, även låten Wavves avverkas i första halvan av spelningen om jag inte missminner mig. Efter det så är det mest låtar från King Of The Beach som spelas, med Green Eyes som absoluta höjdpunkt. Framåt slutet spelas även Weed Demon som tar musten ur spelningen totalt. Dock gör det inte så mycket då spelningen varit fantastisk fram tills dess.

Det är tredje gången jag ser Welle:Erdball och det är tredje gången de gör i princip samma spelning. Hela spelningen handlar lika mycket om det visuella som om musiken. De två kvinnorna i bandet står stela som skyltdockor, håller upp skyltar till publiken, spelar slagverk. Mannen bakom synthen verkar trycka på play och sedan mest spela för syns skull, för hans tryckande på tangenterna följer inte musiken som hörs på något vis. Det kastas även ut en C64 i publiken. Överlag så är spelningen underhållning på hög nivå. Att Monoton und Minimal kommer som extranummer höjer upplevelsen ett snäpp till.

Jakobs Musikhörna v. 31: Himlakropp - Himlakropp

En viss slitenhet efter Emmaboda-festivalen befinner sig fortfarande i min arma kropp. Så därför blir veckans musikhörna kort...väldigt kort. Imorgon bjuder jag dock på fler och längre skriverier då höjdpunkterna från nämnda festival recenseras.

Så ikväll bjuder jag på ett stycke hemmasnickrad elektonisk pop, nämligen Himlakropps gratisutgivna debutfullängdare. En platta fylld till bredden med lättsamma poplåtar med mycket hjärta.

Ladda ner Himlakropp - Himlakropp här!

Tips v. 31

Rasmus:

Wavves släppte ett av förra årets bästa album. Imorgon släpps uppföljaren King of the Beach.

Allo Darlin' är i Sverige. Måndag i Göteborg, tisdag i Varberg, onsdag i Jönköping och torsdag i Stockholm. Se konsertkalendern för spelställen. De är riktigt svettigt grymma live, så missa inte dessa britter.

På lördag spelar Jens Lekman på Strand i Stockholm. Det är en av två sverigespelningar i år. Missa inte denna svenska stolthet.


Jakob:

I veckan finns egentligen bara ett alternativ om ni vill lyssna till bra musik. Leonard Cohen på Malmö Arena på onsdag.

Okej, jag ljög ni kan åka till Urkult, hänga med övervintrade proggare och lyssna till världsmusik till helgen också.

Om ni råkar befinna er i Växjö och inte åker till Urkult så är Den Flygande Bokrullen på Kafé Deluxe på lördag i så fall ett hett tips.


Anton:

Kanadensarna i Arcade Fire släpper sin tredje fullängdare The Suburbs imorgon. En efterlängtad skiva som har höga förväntningar på sig.

Till helgen startar Forever Young-turnén med stopp i Linköping och Varberg. Nästföljande två helger spelar man i Eskilstuna, Helsingborg, Gävle och Kalmar. Line-upen består framför allt av Reeperbahn och Jakob Hellman samt några mindre intressanta band som Alphaville och The Human League.

Maia Hirasawa ger endast tre spelningar i sommar. Igår spelade hon i Härnösand, på onsdag spelar hon på Slussens Pensionat på Orust och på fredag på Ellagården i Borås

Låtlista v. 30 - Resande

Veckans låtlista på Spotify.

Rasmus:

Andi Almqvist - Krautobahn
Natten är kall längs med autobahn. Men den är likväl underbar.

Ulf Lundell - Ute på vägen igen
"Jag vill ut på vägen igen".

The Magnetic Fields - When The Open Road Is Closing In
"Time, measured in dotted yellow lines".

Bright Eyes - Tourist Trap
"The road finally gave me back / But I don't think I’ll unpack / 'Cause I’m not sure if I live here anymore".

Roger Miller - King of the Road
Ta ovanstående fyra låtar och slå dem samman och ni har "King of the Road".


Jakob:

Modest Mouse - The World At Large
En av Modest Mouses allra finaste stunder, om att aldrig riktigt finna ro någonstans.

Animal Collective - On A Highway
Förmedlar känslan av en oändlig motorväg.

The Kingston Trio - Greenback Dollar
"Now that I'm a grown man, I've traveled here and there. I've learned that a bottle of brandy and a song, The only ones who ever care, poor boy, the only ones who ever care."

Canned Heat - Goin' Up the Country
En plats där vattnet smakar vin kanske inte skulle vara mitt drömresemål, men Canned Heat gör väl som de vill.

Kebnekajse - Resa mot okänt mål
Vad sjunger de? Vem vet?


Anton:

Monsters of Folk - Map of the World
En tungvrickande text om något djupare än bara resande.

Emil Jensen - Hela vägen ner
Sveriges kanske mest sympatiska man är en hejare på att skriva bra låtar.

The Avett Brothers - I And Love And You
"Load the car and write the note / Grab your bag and grab your coat / Tell the ones that need to know / We are headed north"

Hello Saferide - Travelling with HS
Vem vill inte resa med Hello Saferide?

Willie Nelson - On the Road Again
En av countryns kungar, med all rätt.