Förra årets absolut bästa konsertminne var en gratiskonsert på en jazzklubb i Oslo, av ingen mindre än Colin Stetson. Ett namn som kanske inte säger er så mycket, vilket inte är så konstigt, då hans soloplattor knappast rönt några gigantiska framgångar, men han har spelat sax på plattor med Tom Waits, Arcade Fire och Bon Iver, för att nämna några.Hans soloplattor rör sig i någon frijazzsfär, men är ganska långt ifrån det jag brukar förknippa ens med frijazz. Oftast med endast en saxofon, oftast av typen bas-, bygger han upp monotona och hypnotiska ljudlandskap av snabba melodier som upprepas likt mantran. Till detta tillkommer ofta så kallad growling, det vill säga att man skriker i munstycket samtidigt som man blåser, vilket i Stetsons fall skänker en obehaglig prägel över den redan tämligen skrämmande musiken.
Med volym tre av albumserien New Histrory Warfare så cementerar Colin Stetson sin position som en av världens absolut intressantaste saxofonister. Inte nödvändigtvis bästa, det finns antagligen många som springer om honom sett till teknisk spelskicklighet, men jag har fortfarande inte hittat någon som med så enkla medel lyckas skapa en nära meditativ stämning byggd på något som låter så kaosartat.
Inlägg
