Låt: Lucas Paine - Sun Broken Wings

Ni vet den här känslan av att bli fullständigt golvad av musik du aldrig tidigare hört? Detta skedde för mig så sen som förra helgen, på underbara Säljerydsfestivalen. Där gick jag och strosade på gården när en ny bekantskap springer fram och säger att inne i huset spelar en snubbe från Alaska och han är fantastisk. Eftersom jag inte hade något bättre för mig så följer jag med in och sätter mig tillrätta på golvet, drygt en halvmeter från snubbens fötter, mellan oss står tre tända ljus och de är det enda som lyser upp rummet. Sakta men säkert fylls stället av människor och Lucas Paine börjar spela.

Med endast gitarr, ibland utbytt mot en banjo, och sin röst bjuder han på smäktande folksånger som andas Amerika. Det är nästan smärtsamt vackert och lokalen gör spelningen så intim att det är svårt att inte bli djupt berörd. Trots att festivalen nyss har börjat så somnar folk här och var i lokalen och jag kan inte klandra dem, för Lucas låtar har ett lunkande vemod som vaggar än till sömns om man inte ser upp, men det sagt i all välmening. Själv blev jag dock alldeles för hänförd för att kunna sova.

Tyvärr är det lite ont av hans musik på nätet, så därför länkar jag en av låtarna han spelade. Så klart gör den inte honom rättvisa, hans musik bör upplevas live i en intim lokal, om det så är ett dragigt hus på den smålänska vischan eller på en husbåt i Hamburg.