Skiva: Freeheat - Don't Worry, Be Happy

Efter en halvlyckad spelning och ett boxinköp förälskade jag mig än en gång i ett band, som jag förvisso alltid uppskattat, men inte i lika hög grad som när jag först upptäckte dem för sex år sedan. Inte förrän nu, det vill säga. Jag pratar om The Jesus and Mary Chain. Ett band som det finns mängder av anledningar att älska: första plattan Psychocandy, dess ljudbild och dess betydelse för noisepopen som genre, att de sedan halt bytte sound, bara för att de kunde, och ändå fortsatte att vara fantastiska, deras coverversioner av låtar av bland andra Elvis, Prince, Leonard Cohen och Beach Boys, som lät som allt annat än originalen, och hur bandet splittrades efter att bröderna Reid började slåss under en spelning i Los Angeles 1998. Har ni inte lyssnat på bandet än, eller fortfarande bara hört Psychocandy, tycker jag att det är på tiden att ni ändrar på det nu.

Här tänker jag inte skriva om The Jesus and Mary Chain, utan om det som hände under en kort period efter det att bandet splittrades, och innan det att de återförenades 2007: Freeheat.

Bandet släppte endast två EP (som består av samma låtar så när som på en) samt en samling. De uppstod ur resterna av The Jesus and Mary Chain, med tre av medlemmarna därifrån plus en medlem från The Gun Club. Och de låter så som The Jesus and Mary Chain hade låtit om de inte hade splittrats, om de inte hade haft några förväntningar på sig och om det inte hade funnits spänningar inom bandet. De låter så som nosiepop ska låta. De låter helt jävla fantastiskt. Så bara njut, och låt detta vara inledningen på ännu en sommar fylld av noisepop!

Veckans skiva, v. 3: Crystal Stils - Alight Of Night

HÄR hittar ni Spotify-länk till skivan!

”2009 har varit stämsångens år, Fleet Foxes, Grizzly Bear och Animal Collective har hyllats för sina sköna stämmor, och även om jag inte kan annat än att hålla med så hoppas jag att början på nästa decennium istället inser storheten hos noisepopen. Visst ha vi sett band som Wavves, Micachu och HEALTH prisas redan i år, men förhoppningsvis är det bara början på en stundande hype.”

Så skrev Jakob här på Popbrus, när han skulle berätta om vad han önskade inför det här året. Och jag kan bara nicka och hålla med. Och hålla tummarna för att Crystal Stilts blir en del av den hypen.
För faktum är att Alight of Night inte bara har ett av 2008 års snyggaste skivomslag. Nej, det är även ett av det årets bästa album.

Måhända tillför det inte mycket nytt till musiken – allt är hört förut. Men vad gör väl det när det låter så här bra? Det Crystal Stilts sysslar med är förädling av sina influenser. Influenser som tidiga Velvet Underground och tidiga Jesus and Mary Chain. Visst låter det trevligt?

Lyssna bara på basen i ”Crystal Stilts”, och fundera sedan på varifrån de snott syntslingan i samma låt. Sedan lyssnar ni igenom resten av skivan. Fastnar halvvägs och inser att ”Shattered Shine”, med dess finfina munspel förmodligen är skivans stora hit. Fortsätter och sitter helt häpna inför skivans sista spår – ”The City In The Sea” – och inser att det kan vara en av de bästa låtar ni någonsin hört. När skivan slutat snurra inser ni dock att skivan som helhet var en ytterst sammanhållen och trevlig lyssningsupplevelse. Och så trycker ni på play igen…

Det som verkligen lyfter bandet är sångaren Brad Hargetts sång. Den låter drogad och flyter in i musiken på ett ytterst mysigt sätt…

Äh va fan: lyssna på skivan istället – det är klanderfri noisepop.