Topp 7: Årets bästa enligt Markus

Med första advents ljuständning i periferin börjar det äntligen dra ihop sig till det vi alla väntat på. Nej, jag pratar inte om julafton eller ens nyår, utan om Popbrus sammanställning av årets 25 bästa album! Fram tills det att listan publiceras i sin helhet kommer vi, i takt med att nya adventsljus tänds, publicera smakprov från listan här på Topp 7.

1. Akua Naru – The Live & Aflame Sessions


Årets största överraskning och också största behållning. Akua Naru bjuder på en förförisk skiva med en otroligt bra röst som lyfts fram av ett liveband fullt av jazzinfluenser. Jazz och Hiphop är en gammal beprövad metod som ältats i decennier, men Akua Naru ger den nytt liv. Missa inte: The Mo(u)rning och Walking The Block.

2. The Lighthouse And The Whaler – This Is An Adventure

Ett ihopstressat album som skrevs på under halvåret bör inte kunna bli så här bra, men The Lighthouse And The Whaler visade med sitt andra album att de har en grym känsla för snillrika indiemelodier. Det skadar kanske inte att de fick hjälp att producera albumet av Ra Ra Riots och Lumineers producent Ryan Hadlock. Missa inte: The Adriatic

3. Kishi Bashi – 151a

Veteranen Kaoru Ishibashi har bidragit med orkesterarrangemang på många stora artister. Regina Spektor och Of Montreal är bara två av flera som upptäckt hans briljans för harmoni och komposition. Kishi Bashi visar hur en vansinnig spelskicklighet faktiskt kan få skina i ett ofta ganska talanglöst musiksamhälle. Han får ut så otroligt mycket ur sin fiol och skapar ljudbilder som man skulle kunna dö lycklig i. Missa inte: Bright Whites och Manchester

4. Of Monsters And Men – My Head Is An Animal

Har man hängt med i musiksvängarna i år har man säkerligen redan uppmärksammat isländska Of Monsters And Men. Debutalbumet är fyllt av en övertygande glädjestinn pop och en perfekt mix mellan de båda sångarna. Handklapp och trumpeter får sällskap av syntar och reverbtjocka körer och skapar en väldigt djup och samtidigt ganska unik ljudbild för genren, vilket kanske underlättas av att bandet har fem musikaliska medlemmar. Missa inte: Mountain Sounds

5. Cloud Nothings – Attack On Memory

Det hårdaste på listan i år. Cloud Nothings breddade begreppet indierock för mig med Attack On Memory och förtjänar nästan en plats på topplistan enbart för denna bedrift. Man visar att Lo-fi kan vara dynamiskt och att sångmelodier ibland är ganska sekundärt. Få skivor i år hade samma mängd känslor och ångest, och de som hade det levererades inte i samma distklädda paket. Missa inte: Fall In

6. Funeral Suits – Lily of the Valley

Från dist och hård musik över till indietronica-träsket, men steget är inte så långt på Funeral Suits första fullängdare. Det oväntat tunga soundet och den konstnärliga produktionen är vad som fått mig att inte kunna sluta lyssna på detta album. En annan sak som urskiljer denna skivan ur mängden är den lyckade variationen i materialet. Det är en skiva som faktiskt vinner striden mot koncentrationssvårigheten som dominerar dagens överstimulerade samhälle – man kan helt enkelt inte byta låt eller skiva förrän den snurrat klart. Missa inte: Hands Down By Your Side

7. Memoryhouse – The Slideshow Effect

Jag kan inte heller göra er besvikna och ha en topplista utan ett enda kanadensiskt band (för er som är återkommande läsare är detta nog givet). Något av det bästa, eller åtminstone mest konsekventa, som producerats i väst i år är drömpopskivan The Slideshow Effect från Memoryhouse. Underbart fluffiga ljudlandskap bestående av harmoniska gitarrslingor och en bedårande sångstämma. Tveklöst en av de mest stämningsfulla och öronvänliga skivorna i år. Missa inte: Little Expressionless Animals